Det jag missade att skriva är att jag tycker det är så viktigt hur vi i dessa frågor bemöter våra barn, att lyssna på dom, det händer ju så mycket med våra barn, många tankar.

Hej!
Nedanstående har alltid fungerat i vår familj men det behöver ju inte vara rätt för alla.
Jag har nu ganska vuxna barn, 16, 18, 24 men vi har alltid varit väldigt öppna när det gäller just prat om döden. Det tillhör så att säga livet. Vi har alltid haft "riktiga" begravningar av alla djur vi haft och de djur som barnen hittade, allt från skalbaggar till grodor osv. Vi sade några väl valda ord, sjöng en sång som barnen tyckte var fin (ofta Idas sommarvisa eller så blev det någon poplåt) de bestämde.
Vi har inte "gömt" våra bortgågna husdjur utan alltid varit noga med att barnen skulle få ta ordentligt farväl och vara med och bädda i "kistan".
Det inträffade en gång att vi inte kunde vänta med att den ena flickan fick säga ordentligt adjö och det pratar hon om än idag (det är 14 år sedan och hon är 24).
Barnen har idag en bra inställning och sticker inte huvudet i sanden om någon i deras närhet mister en närstående. De har en bra förmåga att bemöta detta utan att välja en annan trottoar så att säga.
Jag kan varmt rekomendera en bok.
Boken borde finnas i varje hem tycker jag och heter:
"Döden är livsviktig", Om livet, döden och livet efter döden
Skriven av: Elisabeth Kübler-Ross
ISBN: 9789127097261.
Den finns bla. på Bokus i pocket för inte så dyra slantar.
Där finns många bra svar på det vi alla vill kunna uttrycka men inte alltid hittar ord på. Man får även se saken ur en annan synvinkel.
//Kram Hellas

Boken låter mycket intressant, jag har kollat och den finns även på vårt bibliotek om man inte vill köpa den. Kommer nog att låna den där. För ibland kan det vara svårt att svara på den flod av följdfrågor som kommer efter att man har sagt att gamlamormor är en ängel.

En mycket viktig tråd att ta upp. Vi vuxna hanterar döden på ett annorlunda sätt än barn. Hur barn hanterar dödsfall är helt beroende på hur mycket de får vara delaktiga i förloppet. Själv har jag varit öppen med min sorg, men jag har både skrattat åt gamla minnen och gråtit helt hysteriskt in för mina barn. det är viktigt att även de små får vara med om de vill.

Mina barn är uppväxta med min medialitet och tycker inte det är något konstigt att jag pratar med personer från "andra sidan". Personer som har dött. De tror också att det bara är kroppen som inte orkar mer, och att själen finns i himlen dvs i en annan dimmenssion.

Vänligen MariaJ:-)

Tack för tipset Hella, ska kolla efter det. För mig är detta ett jätteviktigt ämne, då mina barn pratar mycket.Att låta dom ha sina tankar och funderingar och inte gå in och rätta, utan bara ha en naturlig dialog…..

Jag tror som sagt att tar man det bara på ett naturligt sätt och som MariaJ är inne på, förstår att barn hanterar sorg på ett annat sätt än vad vi vuxna gör, så löser det många knutar.
Var ärlig och rättfram så gott det går, gråt och var hysterisk eller skratta om det känns bra (det är inte långt mellan skratt och gråt). Om en närstående går bort så ta även en stund och fundera på om barnen ska få ta ett sista farväl!
Ibland är det inte lämpligt men ibland kan det vara bra, precis som med husdjuren. Det kanske i våra öron låter hemskt men samtidigt är det ju mer vanligt i världen att barnen är med och tar farväl än att barnen föses undan.
Det är nog lättare för oss som är öppna för det andliga, för min del finns ju mina nära och kära kvar hos mig men i en annan form. Visst har jag sörjt och kan än idag fälla en tår för någon som gick bort för många år sedan, men samtidigt småler jag för jag vet att ibland hälsar de på.

Min pappa dog i höstas. Vi samlades alla syskon och våra barn hos honom/hans kropp. Där var vi nån timme, vi fikade hos honom, skrattade och grät. Klappade/ pussade lite på honom. Är SÅ glad att jag bestämt ville att mina barn skulle vara med (om de själva ville) så bröderna fattade samma beslut….Ett fint minne!! :-)

Jag har pratat lite med min son men han har mest haft lite obehagliga upplevelser i alla fall som jag vet om. Han ville inte sova på sitt rum, inte släcka lampan för där var drakar och de sprutade eld. Jag trodde i början att detta var mardrömmar och är än idag inte riktigt säker men när jag tittade in i hans rum med sinnena öppna så var där ganska negativ energi och en dam som stod i rummet som ofta väckte honom på nätterna. Min son var ju livrädd för detta också och jag undrar om inte hon påverkade hans drömmande.

Jag känner igen mig själv mycket i detta då jag var liten så hade jag också mycket sådana här " fantasier" som det kallades av mamma och pappa. Blev också själv väldigt rädd och skrämd och stängde av fram tills jag blev vuxen, då började komma igen sakta, sakta för att jag skulle kunna hantera det.

Mvh LisaL

På midsommarafton var vi hos min syster. På kvällen skulle jag natta hennes 3-åring och kände att någon fanns precis utanför hans rum. Men fick känslan av att det var vänligt. Sa inget om det till dem andra för jag ville ju inte skrämma dem.

I onsdags när jag var hos dem igen så skulle 3-åringen gå in på sitt rum och hämta kalsonger men började gråta och sa att han inte vågade. Så storebror var snäll och hämtade. Jag försökte fråga vad han var rädd för men han svarade inte och jag nämnde inte heller nu något om min upplevelse på midsommarafton.

Idag ringde syrran och berättar att 3-åringen vaknat livrädd i natt, han hade sprungit in till dem utan napp och snutte. I vanliga fall så ligger han kvar i sängen och ropar efter dem. Så syrran ville jag skulle komma och känna av vad som skrämmer honom. Nu berättade jag också för henne om min upplevelse på midsommarafton.

Det är spännande att höra era berättelser, och i ert fall Tarotsanna hoppas jag det är vänlighet i rummet. Min dotter skulle gå till sängs i förgår, men blev rädd och sa att där var 2 män på rummet,  hon hämtade  mig och bad mig säga till dom att lämna rummet, även hon själv sa till, efter en stund var hon lugn och somnade.