I stillheten öppnas dörren till tomrummet
Till den inre rymden som så sällan skådas.

Tomrummets stillhet skrämmer och vidgas, som ett avgrundshål expanderar den.

Tankens tjatter kväver och manar till flykt.

Ovant och obekvämt gör Stillheten sig påmind.
Om och om igen, tills det yttre sakta ger vika och tillåter Varandet att vara just vad det är.

Varandet!

Nuet!

Medvetenheten som vaknat ur sin slummer.