Hej Skadad!!

Välkommen hit och jag hoppas du kommer att finna något här som kan hjälpa dig på din väg.

Dina ord går rakt in i mig.

Den onda cirkeln kan vara så svår att ta sig ur, eftersom "vi" oftast har så höga krav på oss själva o därför håller masken inför omgivningen.

Tillåt dig att känna din sorg. Det är okay att gråta,, även om "vi" inte alltid kan förklara varför gråten kommer.

Sänder kärleksfulla tankar i din väg.

Kram

Hej och välkommen Skadad.

Det jag tänker på när jag läser ditt inlägg är lite som rore skriver. Höga krav! Vi vill ju så gärna duga till, vara bra på allt, vara perfekt! men ingen kan vara bra på allt - det finns inga såna supermänniskor.

Huvudsaken är att din dotter känner att du älskar henne, att hon har dig i vått och torrt.

En liten undran; Har du varit och fått tala med någon. Det behöver kanske bara vara en kurator.

För att varva ner så rekomenderar jag en bra meditation, eller kanske bara mjuk o skön musik att sitta och slappa till. Inga tankar - bara vara i dig själv några minuter per dag.

Jag skickar healing till dig och hoppas du har tid att sitta eller ligga en liten stund för att ta emot den vid 22-tiden i kväll.

Tack så mycket för responsen!

#2 GunillaF: Ja, min realistiska sida säger likadant, jag är ingen supermänniska som kan uppnå alla höga krav och mål! Men så kommer ångesten när jag å andra sidan tänker att jag inte ens kan klara av de mest realistiska mål som "alla andra" klarar av… Men jag gör allt för att ge min dotter motsatsen till vad jag själv växte upp med, men som sagt så får ångesten mig att känna mig mer otillräcklig än nödvändigt. Att jag dessutom är en ung mamma (fick min dotter vid 14 års ålder) gör det ännu svårare att tackla vardags situationer ibland.

Jo, jag gav med mig till slut förra året för min dotters skull, trots att jag blivit så otroligt avskräckt från min mamma som berättat att psykologer kan man absolut inte lita på. Men jag bet ihop och sökte hjälp, även om det tog emot väldigt mycket. Jag tog mig till psykiatrin, men efter att ha bytt två gånger (sista gången var det psykologen som bytte jobb) så började jag tappa tron på att öppna upp mig för någon proffessionell igen. Det kändes för jobbigt att börja om samma procedur igen och jag var rädd för att få någon som jag inte "klickade" med då jag är så dålig på att säga till när något inte känns rätt. Men jag vet att jag gav upp för lätt, så jag försöker samla mod till att kontakta psykiatrin igen framöver…

Musik funkar ibland, jag hittar mina knep som funkar i perioder för att lindra ångesten. Men jag har inte hittat den där "rätta nyckeln" än som kan funka hela tiden. Meditation är något jag absolut kan tänka mig att pröva på någon gång!

Jag är så tacksam att jag inte ens kan sätta ord på det, att det finns så fina människor som kan tänka sig att offra tid och ge mig hjälp! Tusen, tusen, TUSEN TACK GunillaF för att du vill hjälpa mig! Jag kommer vänta spänt ikväll (ja, jag ska väl försöka vara avslappnad också, haha) på att få känna hur det känns med distanshealing för första gången. Förhoppningsvis kan jag somna med ro i kroppen ikväll för första gången på ett tag…

Ligg bara och slappna av och försök att inte tänka på någonting alls. Om tankarna drar iväg med dig så fokusera på din andning. In, ut, in ut… Inget annat.

Det kan jag vara duktig på, bara jag koncentrerar mig. Ser fram emot ikväll!

Hej Skadad och Välkommen hit till oss!

Du har fått fina svar som jag 'skriver under på'. Jag tycker det är så positivt att du nu tar 'konkreta' steg igen för att få dig att må bättre inombords! Ett steg framåt är alltid ett steg framåt.

Och att be om hjälp - är ett stort steg framåt! För bakom ångest ligger ju alltid att inte duga, att inte kunna o s v. D v s prestationskrav. Och du ställer ju, som sagt, hårda krav på dig själv. Och då är man oftast inne på att "måste klara själv, måste vara stark" o s v. Och att be om hjälp ligger många gånger låååångt borta. Men - när vi väl ber om hjälp, då har vi tagit det bästa och det största klivet på vår nya resa!
Så, var glad och stolt över att du öppnar upp för att ta emot hjälp igen!
(Hjälp behöver vi alla ibland, men märkligt att det ska vara så svårt att be om den… jag brottas med de svårigheterna i alla fall… ;) )

Att be om hjälp är nog 90 % av "lösningen"! ;)

Jag sänder dig lugnande, balanserande och kärleksfulla energier ikväll också. Och så håller vi tummarna för att du nu börjar känna dig tryggare inombords väldigt snart!

Kram!

Ditt brev gick rakt in i mitt hjärta.

Är med och sänder kärlek och energi till dig och din situation.

Vill bara fråga om du har undersökt din sköldkörtel. Den kan ge konstiga symptom. Svettningar, ångest och oro.

Kram

#6 Tack så mycket! Ja, jag har själv börjat spåna i var kärnan till min ångest ligger, och det är inställningen hos mig själv som antagligen formats och skapats under hela min uppväxt. Det var aldrig ovanligt att man fick höra att man inte dög, var värdelös och aldrig kunde göra något rätt. Även om jag vet att det inte var nödvändigtvis sant så är det något som påverkat (och påverkar) mig i vuxenlivet. Än desto mer när man själv blev mamma och började se saker och ting ur ett annat perspektiv. Så ja, jag vet nu vars problemet ligger, nu fattas det bara att hitta den rätta lösningensom jag hoppas att jag får känna på ikväll!

#7 Tusen tack majlar! Jag blir så rörd när jag ser hur många som snabbt gav mig respons och feedback här.

Jo, hos min första psykolog fick jag testas för det eftersom jag hade sådana problem med att att öppna upp mig och förklara varför jag mådde så dåligt. (så här anonymt har jag förstås inte samma problem) Hon misstänkte då att det kunde var sköldkörteln, men det var det förstås inte. Hos min andra psykolog tog jag därför modet till mig direkt och berättade redan på första besöket om en av de svåraste upplevelserna jag varit med om för att slippa samma tvivlande på varför jag mådde dåligt, att jag råkat ut för sexuell "antastning" eller hur man nu ska lägga ord på det av en fd "låtsaspappa" under en längre tid av min barndom.

Det var först när jag var 16 år som jag verkligen insåg vad jag råkat ut för, som att jag för första gången vågade öppna ögonen och förstå min egen barndom och det var väl därifrån det började gå utför igen. Innan dess hade jag haft en ångestfri "lucka" från att jag blev gravid till att jag fick min dotter. Men problemen och självkänslan gick inte att blunda för så tillslut bröt jag ihop och numera har det blivit ett vardagligt problem…

#8 - Ja, det är ju precis så det fungerar… Våra rädslor bottnar i vår barndom och till de viktigaste vuxenrelationerna vi då hade. Det är skönt att du både kan se och erkänna de smärtsamma minnen du bär med dig. Det är ännu ett av de viktigaste stegen du tar.

Jag sänder healing till dina minnen också ikväll, d v s till din dåtid/barndom. Det kan du göra själv också, sända healing/ljus/kärlek till din barndom, dina tunga minnen. 
Enligt mitt sätt att se, så finns dåtid, nutid och framtid "här och nu" - och när jag helar något från min dåtid, så helar jag relationerna med de inblandade och jag helar mig själv, i detta nu.

Jag önskar dig all lycka till nu på din väg till ditt Helande!

#9 Ja, jag har själv börjat inse det. Jag har tagit det stora steget, nu är det bara det svåra steget kvar, att hantera och processa allting.

Tack än en gång. Ja, det ska jag försöka! Ser verkligen fram emot ikväll, jag förstår inte varför jag inte försökt och sökt hjälp här tidigare.

Ja det är så jag känner att min ångest håller ihop också. Min partner förstår mig inte alltid när han frågar vad det är jag har ångest över, och jag säger att det är allt från dåtid, nutid och framtiden. Det blir som en stor blandad cementklump i magen…

Hej skadad!

Kan det vara så att det är panikångest du drabbas av? Eller om du har någon form av social fobi..? Det har jag själv erfarenhet av, något som har förstört stora delar av mitt liv, men jag gav aldrig upp och till slut så fick jag den hjälp jag behövde.

Tetsta med healingen ikväll, det är en bra början, känn efter hur du mår efteråt och tycker du sedan att du behöver fler tips om hur du skall tackla dina problem så kan jag hjälpa dig. Jag återkommer isåfall.

#11 Ja, panikångest är inte något nytt för mig. Men det ter sig betydligt mycket mer sällan, i genomsnitt någon gång i månaden. Men är det fullt upp, som i skolan strax innan jullovet då man druknade i arbeten och vad man än gjorde så kände man sig värdelös, då var det panikångest var och varannan dag. Men det är framförallt den där oroskänslan, ångesten jag bär på dagligen som tär mig mest…

Social fobi har jag nog inte, snarare sociala "krav", jag kommer från en ganska stor familj, är storasyster åt tio småsyskon så jag får lite lätt panik när jag blir ensammen. Om det inte är i skolan då man inte har några nära eller äkta vänner förstås, då vill jag bara gå undan och hålla mig för mig själv. Men annars mår jag bäst bland nära och äkta vänner!

Absolut, tack så mycket för att du erbjuder! Jag kommer återkomma med resultatet imorgon och så får jag gå efter det :)

Å, vännen vad jag känner igen mig i dig. Stor familj med många syskon, tuff uppväxt, höga krav på mig själv, tidiga ångestproblem och blev tidigt förälder.

Min absolut bästa hjälp har jag fått genom mindfulness , " medveten närvaro". Googla, kolla på youtube osv för att hitta mer om detta fantastiska ämne. Jag läser faktiskt just nu åter en bok som jag har av Kabat Zinn och det är bomull för själen. Det handlar om att man inte ska försöka tvinga bort sina känslor, för då sjunker man längre ner, utan man ska öva på att ha ett kärleksfullt förhållningssätt till sig själv, tillåta tankar och känslor att komma och gå utan att döma ut sig själv som misslyckad osv.Att skapa en distans mellan "mina tankar" och "mig". I det ögonblick man kan iakkta sina tankar utan att ta dem som en sanning så är man medvetet närvarande.Och att stanna i nuet med hjälp av alla sinnen - lukta,smaka, titta, lyssna.Öva på det hela dagarna!

Oro och grubbel handlar om att man skapat ett tankemönster som rullar på automatiskt och framkallar negativa känslor. Det positiva är att det GÅR att förändra, man KAN skapa nya , mer positiva tankemönster. Med idogt, tålmodigt och försiktigt arbete.Man får ha stort tålamod med sig själv, då man får ha i åtanke att detta mönster rullat på i kanske större delen av ditt liv. Ofta sitter den tyngsta sorgen i att man inte älskar och respekterar sig själv. Så en början är att bestämma sig för att man vill ta hand om sig själv, välja att göra saker som får en att må bra, välja att se en mysig feelgood-film i stället för en våldsam actionfilm, lyssna på lugn musik i stället för radiobrus, äta och dricka nyttigt, röra på kroppen, se till att få ordentligt med sömn, leka med din dotter. Att gå ner till "basnivå" och skapa balans i livet är ett första steg till ett bättre mående.

Jag önskar dig all lycka till!

Okej, nu ska jag försöka lägga ord på upplevelsen jag hade igårkväll.

Jag la mig ner i soffan (min dotter låg i min säng så jag ville inte riskera att bli "störd" av henne) och började koncentrera mig på att bara andas lugnt och slappna av. Vilket blev lite av en utmaning då min katt hoppade upp på min mage och gick runt, runt på mig hela tiden… Men jag lyfte bort henne och började fokusera igen. Pirrande ljud från magen kom och gick i, ja jag skulle kunna gissa i ungefär tio minuter. Det var inte som gaser, utan det var som "vibrationer" på olika ställen i magen som jag rent hörde, och kände.

Efter ett tag kände jag pulserande pirrningar från huvudet och neröver hela kroppen, det kändes nästan som att jag lyftes upp och svävade när de här "pirrningarna" kom. Jag råkade öppna mina ögon omedvetet för någon sekund och även fast jag hade ögonen öppna så kändes det som om jag svävade. Det var en otrolig känsla, och jag var så glad att jag kände någonting! Jag tänkte hela tiden innan jag la mig "snälla, låt mig känna något, bara litegrann"

Klockan fyra på morgonen vaknade jag upp av att jag fortfarande låg kvar i soffan, lite öm efter att ha sovit i soffan, men väldigt tillfreds ändå. Och trött, fast på ett skönt sätt. Imorse vaknade jag upp av min dotter, riktigt uppvilad, och det var så skönt att jag och lillan fick en sovmorgon då jag hade hemstudier idag.

Jag antar att det inte finns några bevis på att jag lika gärna kunnat inbilla mig eller "skapat" känslan själv när jag gick ner i ett så avslappnat tillstånd. Men det känns som att jag upplevde något speciellt, som jag aldrig upplevt förut, och jag vill en än gång verkligen tacka er alla för att ni gav mig den här otroliga chansen att för första gången uppleva distanshealing!

Jag kom på ännu en sak, en dröm jag hade när jag låg och sov i soffan. Den är ganska suddig och jag har tappat mycket från drömmen, men jag minns en klocka. Jag var med min pojkvän och ville att klockan skulle gå tillbaka åtminstone en halvtimme så vi skulle hinna på dagis med min dotter (vi var redan en halvtimme sen), konstigt nog var klockan cirka halv elva på dagen..? Klockan fick kallabalik och började snurra bakåt fort som attan, så hela klockan skakade. Jag minns att jag "visste" det var andar över allt i den här drömmen, jag såg dom inte, men visste att dom var där och hade något i görningen.

Det här är kanske bara saker jag lagrat undermedvetet? Klockan t.ex. den tänker jag alltid på när jag försover mig eller är stressad, kan den inte bara gå tillbaka, tio minuter åtminstone? Bara så att jag får komma i tid? Att jag tyckte att det var andar överallt är kanske för att jag suttit som klistrad och läst runt på iFokus så länge nu…

#13 Det är absolut något jag kan tänka mig att kolla upp! :) Har läst lite om det tidigare, men är inte nog så insatt för att veta vad det verkligen innebär.

Men ja, jag tror absolut att det är värd en chans att pröva på! Eller bättra mig på, kanske jag ska säga.

#14 vad härligt det låter! Du fick en fin upplevelse och du har fått sova gott i natt. Hoppas och tror att du känner dig riktigt avslappnad idag.

Du kan ju lägga dig ner en stund varje kväll och bara ligga och slappna av så som du gjorde igårkväll. Tänka att du ger dig själv kärleksfulla energier. Visualisera varma, sköna färger som kommer utifrån och in i din kropp! Du kan ha låg volym på skön meditationsmusik eller bara ha tyst omkring dig under tiden.

#17 Ja, avslappnad är verkligen rätt ord för hur jag känner mig idag! Det var länge sedan jag kände mig så här lugn utvilad och jag hoppas att känslan kommer att stanna ett tag!

Det ska jag absolut göra. :-)