Tack Rore för dina sanna och fina ord! Du beskriver livet som det är och det viktigaste som jag tycker är att känna att vi vågar vara sanna både mot oss själva och omgivningen….. men för att vara den vi är och är på väg att vara måste vi ju som du säger släppa rädslan inom oss och den är lurig den där rädslan för som jag tror är den ofta på ett omedvetet plan.

Vi blir ju aldrig fulllärda men det viktigaste för min egen del är att vara den jag är och försöka att både ge och ta emot det jag är redo för.

Tycker jag kan likna livet och utvecklingen som en våg som drar iväg i lagom takt för det jag inte är redo för kan jag ju inte ta till mig men hela tiden har jag något att se fram emot!

Tack för väldig sanna ord! 

(Slinker bara in helt kort - och lika snabbt ut - men vill berätta att jag läst. Våga möta våra rädslor är något av det svåraste vi kan göra (ibland är vi inte ens medvetna om dem) och något av det bästa vi kan göra…)

Tack för dessa ord Roredjupa o tänkvärda…

#1

Tack Indiania för dina reflektioner. Ja, det är en ständigt pågående process och vi blir aldrig full lärda.

#2 Tack själv Andina

Tack själv Og Vi måste ha skrivit nästan samtidigt,

nästan jaaa

Tack för dina kloka rader Rore.

Vi kan aldrig tala om för någon vad som är rätt eller fel, för den andres "rätt" är kanske fel för mig eftersom vi inte har samma erfarenheter. Vi står på olika trappsteg i livets trappa.

Vi år olika vägar, men slutmålet är detsamma.

Tack rore för dina kloka ord och visst är det ju så att vi alla bär vår egen sanning med egna upplevelser och erfarenheter,det är väl det som gör mångfalden att vi alla har något att bidra med 

Du skriver, som vanligt, så fint Rore.

Jag upplever att du tar i den insikt som kan ge oss den största friden - nämligen att sluta döma och bedöma allt som "rätt" och "fel". Det är iaf min personliga upplevelse, att om jag ser tillbaks på ett möte eller en period i livet som känts sådär givande och flödande, så beror det på att jag själv varit i mkt större acceptans, både för hur andra och jag själv är. Att inte "vara i huvudet" och hela tiden göra sig tankar och åsikter om saker( vilken man är ganska automatiskt), utan träna på att vara i hjärtat och känna efter.

Det är definitivt en övning, men en härlig sådan.

Fina ord med tänkvärd innebörd. Klokt sagt

Det finns inga rätt eller fel här i världen, utan bara olika åsikter. Konsten är bara att få alla åsikterna och uppfattningarna att gå ihop, utan att bråka med varandra.

 Respekt och ödmjukhet är bra redskap att använda på vägen.

#10

Tack Szirius! Och visst är detta en ständig övning för precis som sagts här ovan så är vi inte alltid medvetna om att det är just rädslan som klivit in,,,

#11

Tack ormvråken! Håller fullständig med dig om att respekt och ödmjukhet är fantastiska redskap att använda sig av,,

(När vi hittat dem jag var själv ganska bångstyrig en gång i tiden)

Sen är det just det där med åsikter som kan vara lite lurigt,, Dessa är så himla lätt att skaffa sig,,

Medans det kan vara lite marigare att komma till insikterna,, men åandra sidan så brukar de visa sig längs vägen vi går

Ingen aning egentigen.

Men, jag bara ryser om någon blir oskyldigt dömd och liknande…

Vad fint du skriver, Rore. Det du skriver rör och berör. Tack för att du delade med dej.

Efter att jag surfat runt lite så hamnade jag på Deborah Ailmans blogg där hon för dagen reflekterar över att man bör hålla sig från att döma.

Texten berättar om hur ett par kommer till sin döde sons universitet med en önskan om att få resa ett minnesmärke över honom. Universitetsledningen dömer ut paret på grund av deras utseende och sa att om man skulle resa monument över alla som trillat av pinn, så skulle universitetet vars byggnader kostade en viss summa pengar, snart se ut som en kyrkogård. 

Kostar det inte mer att bygga ett universitet, sa det utdömda paret vars efternamn var Stanford, då bygger vi ett eget. Sagt och gjort. Då paret inte fick resa ett minnesmärke över sin son på Harvard university, så byggde de Stanford university, som hyllning till sonen. En läxa så god som någon i konsten att inte döma hunden efter håren.

..och jag övar och övar och övar…