#0 Mavios, du verkar ha en väldig medkänsla och starka känslor i sig.

Tror du inte det är glädjetårar och att du blir känslomässigt berörd.Vad det gäller musik är jag likadan, det känns så djupt in i hjärta/själ och visst kan man också bli sentimental eller som du själv känner sorg.

Själv minns jag väl döttrarnas skolavslutningar och då kommer tårarna lätt, det är underbart att se dom stå där och sjunga och de är så fyllda av glädje inför sommarlovet.

Jag förstår dig precis, alla reagerar olika en del håller känslorna inom sig men jag är som du känner starka känslor…..men tror det ligger i ens natur. Själv har jag varit väldigt superöverkänslig men har arbetat med detta då det var jobbigt många gånger.

Var glad att du har känslor, du är en levande tjej som visar hur du känner och i min värld är det inga fel i det tvärsom.

Kanske blev du inte klokare av vad jag skriver men jag önskar dig allt gott på vägen!

Kram

Haha, du är verkligen inte ensam - jag gråter så det skvalar av både glädje och sorg, ja av allt som berör mig - och jag tror att det är ett tecken på att man har ett öppet hjärta. Jag har slutat skämmas för det också, förut försökte jag bita ihop - men varför då? För att vara ANDRA till lags för att det tycker att det är obehagligt med en människa som gråter? Nej, gråt på du, tycker iaf jag

Du kan läsa lite om detta inne på AU, om hjärtbladens öppnande och hur det går via känslor, så det behöver inte alls handla om obalans utan om ett utvecklingssteg.

# 1 vi skrev visst samtidigt

Tack Indiana och Szirius.

Precis som du skriver Indiana så känner jag mig just överkänslig och det är jobbigt framförallt för mig själv. Jag ska dock tänka lite extra på om jag tycker det är jobbigast för att jag skäms (för det är en del av det hela) eller om det är mer känslostormarna som är jobbiga.
Jag gråter av medkänsla när jag exvis ser alla efter förstapristagaren kämpa med sin besvikelse. Jag vet ju att alla i en idrott kämpar oerhört hårt, men det finns bara en vinnare. Samtidigt som jag gråter glädjetårar med vinnaren som nått målet h*n kämpade för. Till saken är att JAG inte ens är intresserad av idrott - jag sitter bara med som bisittare med maken…

#3 Ja det är bra att få flera svar för Mavios.

#4 Ja jag hoppas du skall kunna förstå dig själv, det är inte alltid det lättaste.

Känner igen mig MYCKET väl.

Kram

Gick över förväntan på båda avslutningarna. Oerhört skönt. Jag är helt okej med att gråta en liten skvätt - dvs behöva torka en vilsen tår ur ögonvrån. Däremot känner jag att det är överjobbigt att tampas med känslor stora som vid mormors begravning för en skolavslutning. Känslostorleken är liksom too much! Jag blir ju dessutom helt urlakad.

Skönt att det är fler som känner igen sig i alla fall. Är visst inte ett ensamt ufo i alla fall. ;)
Tack för era kommentarer.
Kram!

Skönt att det gick bra för dig Mavios, jag håller med dig begravningar är alltid jobbiga, det blir mycket känslor, ha det gott och Kram till dig!

När jag hör viss musik pirrar det på innsidan av huden i huvudet och det går sköna ilningar i kroppen. det känns som att det är den skönaste musiken som finns. å jag blir känslofull av det.

Nu har jag inte hunnit läsa igenom tråden, men jag tycker det är så bra det TS skriver!

Jag känner igen det i mig själv och i människor i min närhet.

Jag kallar det för att "hitta hem"! Det är som att något i ens inre "vågar ringa ut" - det är lite som att "hitta hem efter en tids längtan efter att få komma hem".

(Nu ska jag snart läsa alla inlägg också! ;) )