Har funderat mycket på just det du tar upp. Och kommit fram till att det är svårt att sätta det på en skala. Visst är det så att många har det värren mig, men samtidigt så ligger jag i en kategori där jag har det värre än andra. Men inte dom som har det värre än mig.

Kalendula! Tack för dina tankar.

Nä, det går inte att sätta det på en skala. Det är inte ens jämförbart.

Hej Rore o Kalendula!

Det var ju kloka ord av Er! Intressant..Jag har oxå tänkt så där..att jag förminskar mig själv o tänker att det finns de som har det värre..men som Ni säger det går inte att jämföra med andra! Så sant o det värmer ens själ att höra!

Kram o ha en bra dag!

okkrip56

Ja det är sant vi har en förmåga att jämföra,undrar varför vi gör så kanske för att det för stunden lindrar den smärta vi har med orden att det finns dom som har det värre.Så är det för mig,då blir plötsligt smärtan lite lindrigare en stund i allafall.

Helt psykologiskt men det fungerar lite ändå 

Man kan inte jämföra sig med andra. Alla har vi olika sorger och smärtor. Fast jag erkänner, att jag ibland säger.- Det finns de som har det sämre. Det är väl en mening som man söker tröst i. Man försöker trösta sig själv, med de orden.

Jag såg ett program på tv för länge sen, minns inte vad det hette. Men det handlade om en familj som till middagen samtalade om hur dagen hade varit och hur hur de mådde i själen.

Det tyckte jag var så fint.

Så otvunget och så fritt på någevis.

En bra tråd!

Smärta - av alla slag - gör ont! Och den smärtan måste vi få uttrycka, bejaka och acceptera för att gradvis lämna oss.
Och nej, det går inte att jämföra, smärta är smärta.

Men jag kan också använda mig av att "det finns de som har det värre" - precis som Walkin' skriver, för att lindra smärtan en stund.
Jag upplever också att det kan ge lite perspektiv. För ibland när vi går in i smärtan så gräver vi den djupare än behövligt också - vi liksom "river" i såren, håller kvar taget i smärtan, ibland lite mer än vi behöver. Då kan jag tycka att det känns skönt att "lösgöra sig från sin egen smärta" något, och få perspektiv. Utan att för den skull förringa min smärta inom mig.

Bra tankar och en bra tråd! Att bejaka vår smärta är viktigt! Men också att frigöra sig från den.

Absolut Andina!

 Tack för era kloka tankar.

Har inte läst vad ni andra skrivit, så det kan vara risk för att jag upprepar mig…

Min smärta kan jag bara ta i relation med mina tidigare smärtor. Det går inte att jämföra med andras.

Vi kan aldrig säga "Jag vet hur det är" för vi kan inte känna andras smärta, vi kan bara ha ett hum om hur de kan ha det om vi upplevt något liknande.

Att jämföra och bli någon "som har det mycket värre" det kan vi aldrig göra eftersom det utgås från våra egna tidigare smärtor och lidanden.

Nej det går inte att jämföra smärta. Tror det bottnar i att vi inte vill erkänna att den smärta vi har gör ont….Uttrycket det finns de som har det värre är jag allergisk emot, den ramsan hörde jag till leda som barn.

Bra att du tar upp detta Rore för vi upplever alla olika smärtor och det går inte att jämföra.

Tack Gunilla och Indiania,,,,,

Kloka och intressanta tankar! Jag möter ofta människor med olika typer av smärta, såväl fysisk som psykisk och själslig. Jag har också själv varit med om det. Och visst är det så att vi alltid är var och en närmast vår egen smärta  och endast JAG vet hur min känns. Som med alla känslor är det så individuellt. Hur stor eller liten den verkar i andras ögon torde spela mindre roll - det är den subjektiva upplevelsen som är viktig.

Och så fint du skriver - att det är fint att hjälpa sig själv och visst tusan är det det! Så vackert… En stolt själ med tillit och respekt till sig själv, med en trygg grund i sin egen person. Det mina vänner, är personer som jag ser upp till

Oj vad man känner igen sig av dom fraserna.

Ni har redan skrivit så mycket klokt så jag nöjer mig med läsa!!

Men glöm ej att ge er själva en ordentlig styrke kram för den underbara ni alla är!

Ni får en i från mig också

Tack Vargflickan och tin-tin. Kramar tillbaka.

Jag tror att det är väldigt viktigt att våga sätta ord på sina känslor och dela med sig av dem,,,

och framför allt att vara ärlig mot sig själv.

Förnekelsens ansikte gör ingenting annat än ökar avståndet inom oss, separationen från sig själv blir ett faktum.

Det blir till en grogrund för tomrummet och håligheten inombords växter sig allt större.