Hej och välkommen trovad.

Min känsla är att det är individuellt hur man reagerar på healing, likväl som på medicinering. Samt kombinationen.

Jag tror också, precis som Gunilla säger, att det är väldigt individuellt.

Jag kan tro, att healingen som sådan har sin verkan, men att upplevelsen och reaktioner av den kan variera.

Välkommen säger jag också!

Välkommen till oss trovad!

Jag tror också som Gunilla och Andina säger att det kan variera från person till person hur reaktioner och upplevelser verkar.

Som du hör på ordet DÖVANDE så är det precis det som sker. Genom att dämpa/blockera den informationsväg därifrån panikångesten triggas igång blir du "hjälpt" men enbart så länge som du fortsätter att medicinera. Detta är så längt som vetenskapen kommit idag när det gäller att hitta de bakomliggande orsakerna till varför panikångest existerar. Eftersom man inte lärt sig hur man greppar tag i den informationen så använder man sig av den metod som man vet fungerar och det är att bedöva informationsvägen. Så har jag förstått att det fungerar.

Eftersom healing handlar om att återställa balansen och medicineringens syfte är att uppräthålla en obalans i din kropp som bedövar ett område uppstår givetvis en konflikt.

Existerar det då sätt att på healingväg hitta den bakomliggande orsaken till varför panikångest uppkommer hos en person? Jag har själv väglett flera personer genom att hjälpa dom att återställa balansen i sin kropp vilket lett till att deras egen kropp självläkt.

När man medicinerar och funderar på att göra någonting som står i konflikt med medicineringen, rådgör alltid med din läkare.

Jag funderar absolut i de banor allhealing skriver. Att det uppstår en krock i kroppen då healingen vill heala, och medicinen vill "trycka tillbaks".

Har själv upplevt att när jag gått i terapi samtidigt som jag ätit medicin( vilket de påstod var det bästa, för "med stöd av medicinen skulle jag ha kraften att ta itu med svåra saker" ) så märkte jag att när jag slutat med medicinen inte alls hade kommit såpass djupt i dessa saker, så att de fått en förlösning.Jag stod liksom på noll igen, trots att jag trodde att jag hade bearbetat saker…

Terapin fungerade sedan mkt mer givande utan medicinering, även om jag mådde fruktansvärt dåligt just då…men man kommer igenom det och får mer bestående förändringar. Det är iaf min erfarenhet.

Jag tror och hoppas att det kommer hända mkt kring forskning inom detta område, för att döva ångest med piller är inte en hållbar väg….förstå mig rätt, jag dömer ingen, man tar ju vad som finns när man mår uselt, men jag hoppas att det snart kommer att finnas många goda alternativ och hjälp inom detta område, för ångest brer ut sig, varannan ungdom känner ångest läste jag i en färsk artikel…och alla som haft ångest vet hur förlamande den är, och inkräktar på så många delar av ens liv.

Jag önskar lycka till!

Som jag har uppfattat det, tar healingen även med medicinering, men det kan ta längre tid, p g a medicinens påverkan.

jag har under många år innan sjukdomen tog över försökt att använda healing som hjälp, många olika sätt och former.

men ångesten kom till en gräns och tog över varpå jag började medicinera

det visar mig att healing inte hjälpt mig på sikt.

nu sen jag började medicinera upptäckte jag att jag inte längre upplevde healing på samma sätt och jag kan inte få det att fungera som det gjorde förut

alltså, healing har ej under de tiotals år jag använt mig av det regelbundet, kunnat balansera upp eller läka de obalanser jag har i kroppen (hjärnan)

störningen  tog över

vad säger ni om det?

#7 Jag kan egentligen för lite om panikångest men jag funderar ändå på om man inte måste gå till botten med "problemet" och se efter varför du har panikångest.

man kan inte bara se till symtomen och "döva" dem, man måste gå till "pudelns kärna" så att säga.

Har du talat med någon om det?

jag var förut av den uppfattningen att healing skulle balansera och gå på djupet med obalanser

genom karmatiska grejer och verkligen gå ner på djupet och läka

panikångest är som en omedveten känsla som övermannar den. man hanterar den genom att undvika situationen som utlöser den eller genom att utmana känslan (rädslan)

jag har levt ett ganska fungerande liv och visste inte att jag formade livet efter ångestgrejerna. ex så har jag social fobi. det visade sig under flera år som en smygande känsla. jag ville inte träffa folk, undvek fester och liknande. mycket diffust

jag trodde själv de berodde på att jag människorna jag skulle träffa inte var 'bra' för mig och förklarade bort det på så vis.

det var först när jag träffade en man som jag levde med som jag inte kunde förneka det eftersom han påtalade problemen. han var den som såg mig dygnet runt och jag kunde inte dra mig tillbaka på samma sätt som när jag levde ensam

panikångest går ej att bota. man lär sig hantera och avslöja nya fobier hela tiden och så fort man avslöjat något som en fobi så blir det något annat.

jag hade tex astma och fick symptom i obekväma situationer. nu när jag förstått att det var ångest så har den bytt symptom…. jag har nu problem med att jag tror att jag måste sova 12 timmar varje natt. förut, under hela mit vuxna liv har det varit nio timmar. jag vet ej när denna grej går bort eftersom jag nyligen avslöjat den.

men som sagt. healing i alla former, delvis på egen hand men också med andra varav några riktigt duktiga (bra) healers. har ej gett långsiktigt resultat ser det ut som. jag höll på mig självhealing ända fram till jag sökte läkarvård och började med lugnande (som faktiskt hjälper)

detta är en viktig sak att ta upp och få vetskap om när man jobbar som healer tycker jag.

Har du provat Kognitiv beteendeterapi?

Har du testat avslappningsövningar eller meditation?

Antagligen har du det. Ville bara höra hur du upplevde det?!

höll på med kognitiv beteendeterapi på egen hand under flera år med hjälp från oprahs program med olika författare/självhjälpsterapeuter

det hjälper på så sätt att jag kunde skapa det jag ville, men jag var ej beredd att ta emot det jag skapade.

jag har sysslat med youg, meditation samt antigympa + många andra balanserande fysisiska och mentala problem

yoga och meditation har funkat absolut bäst. men jag är så dålig att jag ej orkar med det längre. tom andningsövningar gör mig utröttad.

jag vill nog med detta belysa just forcering av ens utveckling med olika metoder.

kanske är det så att healingen för mig har blivit för mycket. att jag blir 'ren' så att säga inifrån och ut, men att min person, med allt det innebär inte klarar av det. min ambitionsnivå kanske inte är den samma som min  kropp klarar av..

Det handlar om perspektiv.

Det perspektiv som vår vänstra hjärnhalva har och som är det perspektiv som vi uppfattar med våra fem sinnen skapar en förståelse av verkligheten som linjär. När verkligheten ses och förstås på det här sättet så kommer linjäriteten att sätta begränsningar på vad som är och på vad sin inte är fysiskt möjligt att genomföra.

Det perspektiv som vår högra hjärnhalva har och som är det perspektiv som ligger bortom det som med fysik går att beskriva skapar en förståelse av verkligheten som är bortom ord beskrivbar. Eftersom vi använder vårt vänstra perspektiv för att tolka denna text så kommer den att fånga oss i ett linjärt sätt att förstå på. Det är det enda sättet som linjäritet är kapabel att uppfatta.

Den högra hjärnhalvan är därför inte fångad av tid eller rymd. Den är därför helt abstrakt och utan form. Den är därför ofångbar av ett logiskt tänkande och det är därför som vi med logik som existerar inom den vänstra hjärnhalvan inte är kapabla att fånga den verklighet som existerar utanför den inkapslade logiken.

Om man då använder sig av vänster hjärnhalvas förmåga att förstå och lösa problem och där inte klarar av att finna svaret så skulle detta kunna bero på att hela svaret på frågan inte finns där.

Det skulle kunna förhålla sig så att svaret faktiskt finns när man även observerar det från den högra hjärnhalvans perspektiv i samarbete med den vänstra hjärnhalvans perspektiv.

Det är det arbetsättet som jag själv använder mig av och som gjort att jag lyckats gå bortom de från vänstra hjärnhalvans synsätt på olösbara problem. Det är med denna metod som jag utfortmat möjligt att hjälpa en person som själv önskar återställa sin inre balans. När man uppnått detta balanserade tillstånd så existerar det inte längre något drama i personens medvetande och eller undermedvetande eftersom man genom att medvetandegöra den bakomliggande orsaken till varför ett symtom existerar lämnas utrymme för personen att göra ett nytt val och släppa orsaken och därmed skapas en förståelse till varför panikångesten uppstod.

Det som vänster hjärnhalva kallar för att bota någonting är från höger hjärnhalvas perspektiv alltid en fråga om balans. En balans som personen själv ifråga väljer.

Ibland vill en del personer inte uppnå denna balans eftersom fördelarna sett ur den personens vänstra hjärnhalvas perspektiv istället överväger. Det kan handla om att man inte vill bli frisk eftersom man istället har så mycket fördelar med att vara sjuk. En av dessa fördelar kan vara att andra hela tiden tycker synd om personen. En annan kan vara att man med all rätt även kan tycka synd om sig själv. Det finns hur många varianter på detta som helst.

#12 Mycket bra skrivet allhealing! Tack!

# 12 och om man inte kan se några sådana fördelar? Om man bara blir nedstämd av folk som tycker synd om en, och att man är urbota less på att tycka synd om sig själv, och kanske tom känner skam om man ändå gör det ibland, när det helt enkelt blir för mkt? Jag har verkligen försökt hitta någon fördel med varför jag håller kvar min värk…men kan inte se det….

#14

Då kanske det är läge att be om hjälp. Ibland kan man vara så djupt försjunken i ett symptom att man själv inte har kraft nog för att själv ta dig ur det.

Givetvis kan detta kännas som ett personligt misslyckande men förstå att det alltid är från den plats där man befinner sig i sina känslor som man uttalar sina tankar. Att då i det här fallet se någonting som ett misslyckande betyder bara att man för tillfället inte vet något annat sätt att uttrycka sig på.

Det är genom att ta små steg som man så småningom inser att man förflyttat sig en avsevärd bit. Man kan då från den plats man för tillfället befinner sig på välja att de små steg jag nu tar ska leda mig i en för mig mer gynnsam riktning än det tidigare gjort. Bara denna lilla tankeomprogrammering gör att du signalerar till dig själv att nu är det dags att undersöka livet från en liten annan vilkel jämfört med tidigare synsätt.

Det är modigt att be om hjälp. Var inte rädd för att du kanske har en uppfattning om att du behöver kontrollera allting som sker även när andra är inblandade och då även de som potentiellt skulle kunna hjälpa dig. Även det är en väldigt djupt försjunken tanke som ställer till mer eller mindre riktigt jobbiga inre konflikter för många människor.

Det är svårt att komma ut kontrollbehovet av att jag själv ska lösa det här eftersom jag själv har ställt till med det här. Det är inte sant. Du har aldirg ställt till med någonting. Du har däremot observerat väldigt noggrannt hur din omgivning har betett sig och du har utifrån dessa observationer sedan på bästa sätt försök tillämpa dessa observationer.

Det är därför otroligt vanligt att personer med väldigt fina känslespröt blir de som faller djupast ner i rädslans mörker. Helt enkelt för att de är så känslomässigt duktiga på att läsa av såväl det som sägs som det som aldrig uttalas i ord men däremot på så många andra subtila sätt.

Förstå att det aldrig är någons fel. Även dessa personer som bär på dessa rädslor har fått dom när dom på samma sätt lärt sig om känslor och hur dom fungerar. Förstår man inte kraften i detta då är det omöjligt att göra någonting åt det. Be därför om hjälp när du själv känner dig redo. Jäkta aldrig när det gäller dina egna känslor. Gör det på ditt sätt och inte på det sätt som någon väninna föreslår. För vad vet hon om allt det där som du aldrig velat berätta eller ens vetat att du har djupare ner i ditt för dig just nu mindre synliga medvetande?

Jobbigt, absolut. Enkelt, definitivt inte. Andas alltid och glöm inte bort: att be om hjälp när man är rädd, det är modigt. Då är man en hjälte. Tack för att du frågade.

# 15 Tack för fint svar. Fler tankar kommer upp…angående det här med kontrollen…hur hårt den kan sitta, omedvetet. För jag BER om hjälp. Jag ber i mina meditationer, jag ber om att släppa, jag ber mina änglar om vägledning, jag säger saker som " jag är redo", " jag lämnar nu mina gamla föreställningar och ser nytt på livet" osv.Och jag tycker att jag verkligen KÄNNER så. Men uppenbarligen är jag inte redo…eller? För något bromsar. Det är helt klart en inre kamp på något diffust sätt…

#16

När jag hjälper personer som vill öppna upp sig än mer händer nästan alltid följande.

Mönster som vi lånat in från vår omgivning är så starkt betingade i det vi gör att det alltid skapa omedvetna murar som vi inte klarar av att själv ta oss igenom.

Vi sticker iväg in i en annan persons beteende mönster och "slipper" därför ta eget ansvar för handlingen. Detta betyder att när man försöker affirmera saker så är det kört eftersom den underliggande blockeringen sä starkt sätter stopp för en peronlig djupare kontakt med sig själv.

Detta är helt enkelt ett inprogrammerat beteende i den vänstra kontrollernade hjärnhalvan som är så starkt att det är i praktiken är oforcerbart när men använder sig av andra program som även de utförs i den vänstra hjärnhalvan.

Om du BER om hjälp så händer följande. Du säger till dig själv att jag är i avsaknad av det som jag vill ha. När du säger att du inte har det så talar du om för dig själv att du inte har det.

Ändra istället din bön till en tacksamhetsbön. Tack för att……. Då säger du till dig själv att jag är så tacksam för att….. När du gör detta så är du inte i avsaknad av det, då är du istället den som redan har det.

Tro sedan inte att det inträffar omedelbart, var istället tacksam för att det redan har inträffat och att du nu kan göra någonting annat tills det sker här i din fysiska verklighet. Om du tillåter det utan att istället försöker styra vad det är som ska ske för att det ska inträffa så kanske det tillslut når dig här.

Tänk dig att du sitter vid ett rullband som hela tiden matar fram saker till dig. När du befinner dig i nuet och inte flyr in i det förgånga eller in i framtiden så befinner du dig hela tiden vid rullbandet som levererar önskningar till dig.

Om du springer iväg hela tiden och oroar dig för det som varit och det som eventullt ska komma då är du inte i nuet. Då lägger du tid på det du redan upplevt en gång till eller så lägger du tid på det som kanske inte aldrig kommer att inträffa. Bara för att du känner dig trygg i det beteendet.

Var i nuet och uppskatta det som nuet ger dig. Förändring i tankarna tar lite tid. Var tålmodig och var modig genom att låta det ta lite tid.

Notera kanske i en bok och bläddra sedan bakåt om något år så ska du se att mcket mer än du tror har hänt med ditt liv faktiskt har inträffat.

Bara du vågar tillåta saker att ske och bara du vågar släppa taget om ditt något kraftfulla kontrollbehov. Ja, jag vet, jag har haft det behovet själv och jag vet hur svårt och rent av omöjligt det kan vara.

Låt därför tiden vara din bästa vän när det gäller förändring, speciellt den förändring som kontrollbehovet är i behov av att dubbel, trippel och kvadrupelkolla hela tiden. Jag vet, det kan vara hur omöjligt som helst men det är det inte om du väljer den sannigen som hjälper istället för stjälper dig.

Glöm inte bort att andas, det kan vara tungt nog när man känner sig inpressad i ett hörn av sin egen verklighet. Skapa om den lite grann i taget och måla ett hörn med ny färg så har du snart målat om hela rummet. Ta sedan nästa rum…..och nästa…ett penseldrag i taget.

En bra bok att läsa, som beskriver bl.a. det allhealing skriver om att affirmera, i #17, är "Samtal med gud" av Neale Donald Walsch. Finns som pocket för 30-40 kronor.

# 17 jag uttryckte mig lite otydligt kanske, jag är medveten om hur affirmationer fungerar, om vi ber om att vi VILL HA något så uttrycker vi att vi LIDER BRIST av något och det är DET som får fokus osv. Man ska uttrycka sig i nu -form och tacka för att man redan har det - eftersom man ju HAR det, det har bara inte skapats i sin form ännu

Det här är dock inte enkelt, att göra med hjärtat, just när det kommer till mitt huvud. Jag kan tacka i oändlighet för många saker, men när det kommer till att verkligen kunna KÄNNA och TACKA med hjärtat, i full tillit, för mitt avslappade huvud, så kommer lätt känslan av att jag försöker lura mig själv. Det här låter så dubbelt, för det fungerar hur bra som helst på många andra områden, jag kan släppa i tillit, tacka för att jag har något och känna att jag har det, känna glädjen av det osv - så att det sedan skapas i form och blir realitet. Men med huvudet…tja…det är nog det du beskriver…jag springer omedvetet iväg från nuet, in i alla år som varit och oro för en fortsättning…

Bland det svåraste tycker jag är att komma bort från fokuset av smärta, att byta fokuset att "vilja bli fri från smärtan" , ett fokus som funnits så länge och så starkt, till " tack för att…".

Att inte vilja fly från smärtan är liksom första steget…att stå kvar i den…omfamna den…(per automatik så skapar ju stark smärta ett motstånd)

Jag andas!

# 18 tack, jag har boken

Jag tänkte bara höra av att ha läst lite av dina svar om du tycker att det har hjälpt något mot panikångest med den healing du har fått?

Vad har fungerat och vad har inte fungerat? Det är jätteintressant för oss som arbetar med healing att få erfarenheter av någon som själv kan och har fått healing tidigare och som har panikångest.

#20 TS har gjort en ny tråd. Kanske du får några svar där.

http://healing.ifokus.se/discussions/4d983994c5c6a766490001c7-mottagen-healing-minskad-dos#discussions-1