Djurkommunikation
Jag har detta inlägg även i Djurkommunikation, men ingen har kommenterat, så jag försöker här.
Jag tror på Djurkommunikation! För att göra en lång historia kort. I min barndom litade jag aldrig på människor, ej heller mina föräldrar. (kärlekslösa) Vi ägde ett litet lantbruk, jag var enda barnet, de jag fick hjälp av var katter, hundar, hästar etc. Dom visste när jag var ledsen och var då extra keliga och känsliga mot mig. Det var katastrof när något djur skulle avlivas. Min far slog ihjäl en hund vi hade med en yxa, en meter från mig, mitt för mina ögon. Pappa dödade min vän
Hunden led inte, min far kunde sånt där, hunden var död på sekunden, men jag hade förlorat en vän. Det var nödvändigt att döda djuret pga ålder och sjukdom, men att förstå detta som barn, och ingen hjälp i sorgen.
Det fanns nätter jag fick tillstånd att sova i ladugården,
Låg ofta hos min favorithäst, (vi hade flera hästar) i höet där den åt och jag var såååå trygg då! Hästen var ung, men vuxen, var min kompis från föl. Detta har präglat mitt liv på gott och ont, älskar djur mer än människor, ändå är jag nu 68 år. Nu har jag verkligen berättat kortfattat, hoppas ni förstår innebörden.
Bilden, Chabo (Finsk Lapphund) och jag på upptäcksfärd
Mvh
Assar.
#0 Assars … jag blir helt tagen och bestört av att du fick se din kära hund gå detta öde till mötes
Själv minns jag när en man skjöt vår katt och hennes kattungar och det minnet sitter för alltid fast i mitt minne plus att det sitter fast även hos en bonuskusin till mig.
Hjälper inte att det är korrekt gjort … man gör bara inte så inför ett barns ögon.
Att få kärlek av djur det känner jag igen som enda barnet 
Solskenshistoria att du ville sova med din häst och där hade du verkligen fina föräldrar som lät dig göra det 
Tack för din berättelse/ kram
Ps Så tomt livet skulle vara utan djur eller hur …
ja det var ett annat klimat då, pojkar i synnerhet skulle härdas som det hette, usch
Det är nåt speciellt med djur. Jag rymde till lagårn när jag var lite när jag behövde tröst efter att mina ibland inte så snälla bröder varit elaka. Jag fick inte häst förrän jag var 13. Nu har jag bara katter men min Skrålla hon vet när mamma mår dåligt eller är ledsen och då viker hon inte en tum.
tack för din berättelse Assar
Tack för att vi får läsa vad du skriver :) Jag har alltid sprungit ut i stallet när jag varit ledsen, och då brukar det kännas bättre. Bara hästarnas hötuggande är så rogivande och tröstande i sig, och kommer det sen en mule och sniffar lite på en, då blir man så varm i hjärtat!
Det gäller att ha mod att vara den man är,
och inte tappa modet för att man är den man är.
Hjärtligt tack för era kommentarer!
Mvh
Assar
#1
För det första hade jag inte fina föräldrar! Totalt kärlekslösa. Jag blev misshandlad både fysiskt och psykiskt. Tänk när ens mamma talar om för en liten kille i 4-5 års åldern hur ful jag var när jag föddes, och att jag blev till mot hennes vilja.
Jag hade aldrig ett kärleksfullt förhållande till mina föräldrar. Dom gav väl fan i var jag sov!! Jag sov ofta hos hästen, nekades aldrig, vad jag kan minnas. Det enda positiva minne jag har.
Under svarta kalla vinternätter i Norrland, Lizzy hade möjlighet att äta trots att jag låg där, men hon åt inte så mycket/ofta kväll/natt. Däremot så "nosade" hon ofta på mig i ansiktet. Dagtid busade hon mycket med mig, bla genom att ta min toppluva, när jag försökta ta tillbaks den så höjde hon bara på huvudet, men till slut fick jag tillbaks den. Mutade med sockerbit som jag hade ett gäng av i fickan.
Min mor dog för 1,5 år sedan, min far 12 år tidigare jag var inte på någon begravningen. Jag hade ytterst lite kontakt som vuxen med mina föräldrar, i vart fall senaste 30 åren ingen alls. Det fungerade inte. Och jag sörjer/saknar inte någon av dom! En börda som försvann.
Mvh
Assar
Starta ny diskussion