Oj det finns så väldigt många minnen men, jag kan delge ett minne som har med sajten att göra.

För sex-sju år sedan så åkte jag och två väninnor ner till Öland på en retreathelg. En midsommarhelg var det. Det var första gången som jag tog en "semester" för bara mig själv och det var även första gången som jag träffade en shaman. Han hjälpte mig mycket den helgen och det var både glädje sorg och komik hela helgen. Så mycket förlösande tårar har jag alldrig släppt i hela mitt liv! Sen den helgen är jag mer "nära mig själv" och tror på mina förmågor och på mig själv :)

Vad härligt det låter och det är verkligen förlösande att gråta ut sina känslor.

Tack för du berättade!  Kram

När jag var liten hade jag ganska långt till mormor och farmor hade jag ingen kontakt med. I byn bodde en kvinna som hette Karin, hon blev min extra mormor. Flera dagar i veckan gick jag till henne efter skolan. Hon bjöd på lite saft eller en bit choklad eller lite glass - men framförallt så satte hon sig ner och berättade sagor och historier från sin egen barndom. Hon fyllde en stor del i mitt liv och en favorit var när vi satte oss vid pianot och spelade och sjöng tillsammans.

#3 Vilka underbara barndomsminnen du har, jag blev riktigt rörd!
Det är minnen för livet!  Tack Elpida, kram

i dag för 17år sedan var det långfredag.då föddes mitt första barn barn,en liten gosse.eftersom han hade svalt fostervatten blev det ambulans färd mot ett större sjukhus i länet.jag skulle på 50års fest för min syster.men någon glädje kunnde jag inte känna oron var stor innan jag fick tag på den blivande fadern,då släppte lite oro.vår lilla baby blev inlagd på sjukhuset i 6 dagar.men denna mörka dag,utbyttes i glädje o fest.i dag är denna gudomliga pojke över 180 lång,ett oerhört älskat barn barn.

#5 Vilken dramatisk upplevelse, jag riktigt levde med i din berättelse….. Men så underbart att det slutade lyckligt  och nu är han en lång och reslig kille.

Tack för du delade med dig! Kram

Ps. Var det stormvinds barn?

5 nej stormvind är  min syster.kram

fina berättelser

Jag kan dela med mig av ett speciellt minne - inte så vackert men en speciell känsla ändå. För några år sedan (ja rätt många ändå) sov jag en morgon, och drömde hur jag krympte och att luften försvann för mig tills jag var tvungen att släppa taget. Det var en väldigt speciell känsla som jag inte kan återge här, men när jag kom ner till köket den morgonen förstod jag precis vad det var - där låg en lapp om att min morfar dött den morgonen (hade varit sjuk länge), och när min mormor sedan berättade hur det var som att han kvävdes till döds, förstod jag precis. Det är en speciell känsla att veta att vi hade en sådan kontakt att jag kunde känna av det hela, trots att han knappt varit medveten om världen runtomkring det sista året (demens), han mindes bara gamla minnen, från när min mamma var runt 25, det var den tid han levde i.

Jag har några år senare känt extremt starkt hur han hälsade på, inte som en fysisk uppenbarelse, utan en kontakt genom en bild av hur han såg oss ovanifrån när vi hjälpte mormor i trädgården. Det går inte heller att förklara exakta känslan, men den var väldigt stark! Ungefär som när djuren skickar en bild, man själv kan förstå den helt men den är svår att beskriva i ord.

Vilka fina berättelser ni delar med er av!
Snöflinga, det måste ändå kännas härligt att morfar är med er - så trösterikt!

#9  Tack Snöflinga för din gripande och fina berättelse, vilken känsla din upplevelse måste varit för dig. Han var säkert väldigt fästad vid dig, så fint du berättar!

Kram till dig!

Härliga berättelser ni bjuder på.

Va fint du upplevde snöflinga. Jag har varit med om en liknande sak.

Jag var i 10-årsåldern och min mormor hade precis dött. Jag satt i vardagsrummet och plötsligt så fladdrar gardinen till och in kommer min mormor tassande på tå och visar med fingret mot sin mun att jag ska vara tyst och inte bli rädd. Hon ber mig att berätta  för min morfar att hon lever och har det bra. Hon hade försökt att nå honom men inte lyckats.

Hon ville först inte visa sig för mig eftersom jag var för ung och kunde bli rädd, men hon sa att jag var den enda hon fick kontakt med.

Hon gick ut på balkongen och vände sig om och sa. -Marianne, så här får du inte göra, det kan bara jag och så försvann hon ut i det blå. Hon var väl rädd att jag skulle hoppa efter och titta var hon tog vägen.

Det dröjde många år innan jag berättade det här för min morfar. Jag var rädd att han inte skulle tro mig, eller nån annan heller för den delen.  Efter det har jag haft många fina möten med släktingar och vänner i dödens rike.

Vilka härliga minnen ni berättar.

Har också ett liknande minne,om min farmor som hade gått bort och hade tänkt väldigt mycket på henne.så i en dröm så kom farmor på besök så jag frågade hur hon har det. jag har det så bra svarade min farmor.

I samma stund vaknade jag klarvaken,det var så verkligt.och detta möte värmde mig mycket inombords.det mötet glömmer jag aldrig.

#12 Vilket fint möte du fick med din mormor och så fantastiskt att få vara med om.

Kommer du ihåg känslan du hade när det hände?

Tack för du berättar och kram till dig!

#13 Vad härligt för dig Loet att få veta att din kära farmor hade det bra. Kallar man en sådan dröm för " klardröm " ? Det finns namn på drömmar som man upplever som dröm fast det är " verkligt ".

Jag minns en gång jag hade en dröm efter min mammas död och då tänkte jag i drömmen….hur kan hon leva hon är ju död. i drömmen var hon levande i högsta grad.

Fint att få ta del om din berättelse Loet! Kram

#14 Jag kommer ihåg att jag tyckte nog att det var helt normalt. Jag blev nog bara snopen när hon försvann igen. Efteråt undrade jag om jag hade drömt. Men insåg att det var på riktigt. Mormor var verkligen där hos mig.

#16 Vilket fint möte och vad skönt att du tog det på det viset. Ja du kände nog att din mormor verkligen var hos dig, underbart!

Jag har något liknande också, för många år sedan nu begick en kompis självmord. Jag var väldigt förbryllad, då hon haft en klasskompis som begått självmord tidigare och därför visste precis vad hon gjorde mot alla anhöriga.

I alla fall, så var det jobbigt att inte ha fått ta farväl, och jag vet att jag något år efter bortgången satt i min lägenhet och djupt önskade att få kontakt med henne. Jag lyckades såklart inte, men på natten när jag sov fick vi kontakt igen. Det enda jag minns är att vi skrattade underbart härligt tillsammans, och att jag precis innan jag vaknade tackade henne för att jag fick ett sista samtal med henne. Det var så underbart, men jag måste erkänna att jag ändå tänkt att det kanske bara var min egen hjärna som skapade detta för att trösta mig. Jag har ju även drömt att mormors katt var vid liv, och tänkt precis likadant som ni - hur kan hon vara vid liv, hon som har gått bort.

Sedan kom jag på en sak till, när vår ena hund gått bort, såg jag honom gå efter min mamma genom ett rum. Jag minns att jag blev väldigt förvånad, men tänkte att han var ju så fäst vid henne så det var väl därför…

Så sorligt med din kompis Snöflinga……. men så underbart att du fick kontakt med henne igen och få skratta tillsammas, vilket fint avslut.

Jag känner så starkt att detta var dina önskningar som blev uppfyllda för dig. Tack Snöflinga för du berättar! Kram

När min son var 12 år fick han leukemi(akut lymfatisk leukemi),läkarna sa att han hade högst 50% chans att överleva.

Det var många jobbiga år  framöver med strålning och cellgifter och framför allt ovisshet.

Men allting gick bra och den 17 Mars fyllde han 30 år och han har idag en son som är 8 år.(läkarna trodde inte att han skulle kunna bli pappa,efter alla behandlingarna)

Har omvärderat livet efter det och försöker att leva i nuet och njuta.

Minns igår

Se fram emot morgondagen

Men lev idag.

Kramar<3<3<3

#20 Så fantastiskt underbart att läsa ibland kommer hjälpen när vi minst anar det  Skulle tänka mig att du hela tiden tänkte " rätt tankar ". Vilken befrielse när allt gick bra.

Massor av kramar till dig och hela familjen! Indiania

#20 Härligt att höra! Barn är fantastiska och kan ofta klara sånt som läkarna tror är omöjligt! Man ska aldrig sluta tro!

#21 Ja,det var många "böner" under alla år,samt som du skriver så hjälper det mycket att tänka positiva tankar.

Min son var enormt stark under hela den här tiden och hans glädje för livet och hans underbara humor hjälpte oss alla mycket.

Kramar till dig också!

<3<3<3

#23 Vilken stark son du måste ha och vilken härlig mamma du måste vara.

Förstår att ni värdesätter livet med nya ögon.

#24

Tackar,det värmde gott.

Tillägg bör göras att forskningen har gått framåt,så idag botas nästan alla barn med ALL.

Kramar <3<3<3

#25 Det som fascinerar mig mest (efter att ha arbetat på sådan avdelning) är att barn alltid är så positiva och starka, och jag tror att det gör att de klarar sig bättre än oss vuxna, som lätt låter oss tro att vi inte ska klara det!

#20 Vilken underbar berättelse!! Förstår att ni värderar livet och vardagen högt! Barn är ju verkligen helt fantastiska med sitt sätt att tänka.

Kramar till dig och familjen.

#26 Håller med till 100 %

Kram<3

#27 Detsamma till dig och din familj.

Kram