I dag var det som sagt begravning för avlägsen släkting till sambon, personerna som var närmast sörjande och den avlidne har jag aldrig träffat. Var osäker på hur jag skulle reagera, men såhär blev det.

Det var en jättefin begravning, och jag kände mig inte alls så illa berörd. Insåg när jag satt där att jag endast varit på begravningar där jag varit en av de sörjande och därför upplevt dem som så grymt jobbiga. Nu var det mer känslan av en gammal person som vandrat vidare till ljuset, bara vackert. Det jobbiga var att se de anhöriga, jag vet precis hur det känns att sitta där, och man önskar bara att man kunde hjälpa dem, men det finns inte mycket att göra, sorgen är där och måste få finnas.

Precis i början kändes det som att jag flyttades tillbaks till min farmors begravning, kyrkan såg likadan ut, kistan och blommorna och allt, bara det att vi satt på "fel" sida, men det kändes som att jag var där. Då blev det lite jobbigt. Sen flimrade alla andra begravningar jag varit på förbi också, men sen gick det över. Självklart fick man tårar i ögonen, men jag den där hemska sorgen behövde jag inte känna.

Sen kommer nästa tanke… Jag vill inte ta farväl av min mor (man identifierar sig med de sörjande). En dag kommer det vara jag som står där och önskar min mor att vila i frid… Samtidigt som jag vet att inte döden är farlig och hemsk, så är det ju en stor sorg och saknad.

Mina tankar går till de närmast sörjande i dag. Jag önskar dem tröst och värme och att de kan glädjas åt de fina minnena.