#0 Den typen av människor brukar jag kalla bekanta, inte vänner.

Men visst är det tråkigt när det blir så där!

Vi möts, vi berikas, vi vänder nya blad i våra liv, avsked av vänner kan tas, nya vänner och nya möjligheter.

Hur vi än vandrar vår väg uppblandad med solsken eller regn, så kommer vi ändå så mycket klokare fram.

Varje vän har gett sitt bidrag till oss och vi får tacka för den tid det varade /kram Spanaren

Nog är det tråkigt alltid men som Gunilla säger så kanske de inte var så mycket till vänner i alla fall om de gör så?!

Jag har haft min beskärda del av sådana "vänner" så idag är jag betydligt med försiktig och restriktiv med vad jag ger av mig själv.

Sedan är det ju som Spanaren skriver med, det är nog meningen att vi ska gå vidare och i och med det lämna vissa relationer bakom oss.

De vi trott var vänner kanske egentligen varit våra läromästare som på ett eller annat sätt fått oss att se och förstå saker och gå vidare i rätt riktning. Jag kan i alla fall tydligt se den kopplingen i mitt liv.

Och avskeden som blivit har samtidigt varit nya avstamp i mitt liv vilka inneburit att jag tagit steg framåt i min egen utveckling.

Har du startat eget också?

#0 Vänner beter sig inte på det viset, de brukar dela glädje och framgångar men sina vänner.

Kanske skall du vara nöjd med att du ser vad dom går för.Du kommer snart att träffa personer som är värda din vänskap!

Lycka till!  Kram Indiania

När vi utveklas andligt

Det kan hända saker som förändrar hela ditt liv när du börjar din andliga utvekling. Du kan missta mycket som är dig kärt. Saker och händelser som får dig att stanna upp! Detta kan vara död, skillsmässa jobbförändringar, sjukdom, och annat som du inte räknat med. Det är mycket vanligt att man mister make/maka och förlorar barnens och vänners förtroende när man slagit in på den andliga vägen, man måste ha i tanken att innan man själv började sin andliga utvekling så hade man kanske i stort sett samma värderingar som dessa människor forfarande har kvar (av den anledningen så var man kanske vänner) och nu passar inte energierna ihop längre.

Det är inte dessa människor som förändras, utan det är vi som gör det. Detta kan slå hårt i familjer, sådana saker får oss att sakta ner, förenkla, förändra, förnya vem du är och vad livet betyder för dig. Detta är krafter som du inte kan ignorera som gör dig ödmjuk och kärleksfull, omtanke om andra. Egot får sig verkligen en "bräcka".

När vi utveklas andligt så är det mycket som sker med oss, vi får andra värderingar och kan inte fortsätta som vi gjorde förut, detta märker vår omgivning och kan inte ta till sig det även om det är positivt, dom tycker att vi blivit konstiga och de blir skrämda av vår förändring.

Allt är rätt ur ett högre perspektiv, hur man än ser på saken.

Tack för alla fina svar!

Som tur är har jag några vänner som är som jag: ) är tacksam för det. Känns skönt ändå, att det finns fler med den erfarenheten. då är man ju inte ensam.

Vet inte om du frågade mej howliten, men jag har inte startat eget ännu,men det är på gång

Jag bryr mej egentligen inte om att " vänner"vänder mej ryggen. De är inga riktiga vänner då. men det är tråkigt med så enkelspåringa människor.

Tack igen för alla svar.

mvh tina

Ja det Kristall skrev stämmer så bra, att det är ju vi själva som börjat få upp ögonen för livet….före jag började intressera mig för detta med reiki mm så var man mera pessimistisk mm men nu har man blivit lugnare, tänker att det ordnar sig alltid till det bästa, man känner sig tryggare av att veta att ngt finns med bland oss som vi kan känna av. Det har blivit härligare…man har fått perspektiv lite på livet så att säga….var kanske lite flummigt det jag skrev.

Många tycker nog att man blivit tokig som pratar om healing tex på distans..hur ska det funka säger en del. men jag bryr mig inte utan jag måste ju göra det som jag känner för annars mår ju inte jag bra.

Blir nog bra i slutändan kanske….tror så jag.

Kram och lycka till tina-stina du é inte ensam.

Jile

#6 Intressant läsning. Jag är fullt medveten om det du skriver, och kan erkänna att jag väljer att inte ta steget fullt ut just nu pga att jag inte vill råka ut för en separation. Jag vill hellre ha min sambo (som får mig att må bra) och även om jag hoppas och tror att jag kan få ha både och så är jag medveten om risken att det kanske inte är så. Jag tror också att om man väljer att göra sina val långsamt, att inte rusa in i något och vända upp och ner på hela sitt liv, så slipper man kanske också sådana tråkigheter (men ibland är det tvärtom, ibland behöver man ruska om sin värld lite). Jag gör ibland (eller har gjort) saker lite väl "hals över huvud" och även om det är uppfriskande har jag insett att det bara är ett sätt att få en kick av livet (livet blir inte bättre ändå, man är alltid "fast" med sig själv), och numera försöker jag vara medveten och verkligen känna efter om mina val är ett sätt för mig att skapa kaos ett tag eller om det verkligen är något jag behöver göra för att förbättra mitt liv.

Jag tror att ens respektive, vänner och familj kan vänja sig vid rätt så mycket om de bara får tid på sig. Och så får man vara försiktig och inte tjata allt för mycket om det man egentligen vill dela med sig av till just dem (om man vill ha dem kvar, det är ju inte alla vänner man vill fortsätta vara vän med).

#0 Gissar att dina "vänner" nog känner rädsla. Det är synd att det ska behöva vara så, men kanske vaknar de upp en dag och har förändrat sin syn på världen, man vet aldrig