![[rore]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Knepiga tankar!
Jag har aldrig tänkt på kroppen som någonting annat än mitt transportredskap.
Jätte bra när den tar mig dit jag ska. Självklart ska den fungera. Skönhets idealen,,, har aldrig varit riktigt nöjd.
När jag varit sjuk så har jag anklagat kroppen. Men även annars så har jag
letat fel och brister och varit separerad från min kropp. Hur konstigt det än låter
. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det på ett begripligt sätt,,,
Vi vet ju alla att de inre organen finns, blodomlopp, nerver, celler, mm.
Annars skulle det ju inte fungera…..
Men allting som rymms inom oss i vår kropp,Oavsett hur den ser ut, är en stor del utav vårt varande,kanske det största, även om vi inte är medvetna om det,,,,
Allt detta mikroskopiska liv som rymms inom oss,, är ju som vårt egna inre Universum och vi är en del utav den helheten.
Jag har inte insett detta,, och jag har ignorerat min kropps välbefinnande i många år.
Tack för att få dina fina ord nedpräntat på ett papper. Sant att vi är bara en liten del i det stora maskineriet i hela Alltet 
Ja, rore, det är en fantastisk maskin kroppen…jag har ju läst mycket om den i min utbildning och visst är det facinerande att förstå hur den egentligen fungerar..hur den kan reparera sig själv är makalöst…
förstår din känsla där, när man väl kommer på hur det är…roligt för dig med en Aha-upplevelse..
Ja Yodhe!
Det var precis som att vakna upp,,, eller hur jag nu ska beskriva det,,,
Så himla självklart,, men ändå inte
Jag upplevde något liknande häromdagen, och det var verkligen en AHA-upplevelse. Så fick jag känslan av att meningen med att vi vill leva våra liv som människor i stället för att hela tiden vara själar, måste vara det att vi kan uppleva saker med vår kropp, med våra sinnen. Jag kände innan dess att jag blev stressad av tanken på att leva ännu ett liv, jag kände att när jag är färdig med detta livet vill jag bara vara själ ett tag, inte människa, jag skulle inte orka. Jag insåg att jag kanske är halvvägs i livet, eller mindre, jag kanske har 50 år kvar att leva, och det gjorde mig så trött att inse det, hur ska jag orka i 50 år till??? Men, min senare upplevelse fick mig att ändra mig, livet är en gåva, och även om man inte är lycklig hela tiden så är det de små stunderna av ren lycka som är värda något, det är de upplevelserna man får ta med sig när man lämnar jordelivet.
Det gäller att ha mod att vara den man är,
och inte tappa modet för att man är den man är.
Det där kallas verkligen för andlig utveckling i allra högsta grad…
Vad härligrt för er…
#0 Tack Rore! Det du beskriver kan ju sägas med det kända uttrycket: "as within so without, as above, so below."
Mikro och makrokosmos, verkligen! Det är fantastiskt hur allt hänger samman eller hur och ju mer jag ser detta själv, ju mer av det (av sambanden) ser jag! Det tar liksom inte slut.
#4 Vad vackert snoflinga. Livet är verkligen en gåva, med allt det innebär.
Ja det här känner jag igen rore!
Jag har inte levt i min kropp på riktigt under större delen av mitt liv, jag har inte ens velat ha min kropp eftersom den liksom levt ett liv helt på tvärsen med det jag upplevt var jag.
Nu vet jag förstås att min känsla faktiskt var rätt även om det låter underligt.
Men idag har jag ändå en annan syn på kroppen, jag har börjat anpassa mig efter kroppens behov istället för att kräva det motsatta.
Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?
Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.
Tack vare Rores ord i #0 så fick jag till mig mina egna ord i en dikt om Aha-upplevelsen i min "Nybakade ord-tråd".
Tack Rore för det /kram Spanaren
Vassego Spanaren!
Starta ny diskussion