Det är jätteolika om det är någon jag känner väldigt väl så gör jag som du men inte annars.

#1 Så kul att jag inte är ensam med att sitta och stryka en person på ryggen  /kram Spanaren

Min dotter har ett jättebehov av sådant men mest att man ska massera hennes ben, hon tycker det lugnar henne när hon får ett skov i sin adhd bl a.

# 3 Det blir liksom en omedveten healing på något sätt och allra helst om det är ex. mamma och dotter etc.

Då blir allt på ett annorlunda sätt!

Då startas det upp som en länkkedja mellan er två. Band av samhörighet sedan urminnes tider tillbaka osv.

/kram Spanaren

Jag är en taktil människa överhuvudtaget. Jag kramas med de flesta av mina vänner men det är nog bara de som är nära som man stryker eller "masserar". Det där känner man ju ganska tydligt, om den andra människan är likadan. Själv skulle jag nog inte överleva utan beröring, det ligger ju så mycket gott i det=)

#5 Varje kväll så masserar jag och maken varandra vid axlar, nacke, hals och bröstrygg.  Fast maken tröttnar alltid fortare

Så klart att det är dom man känner som jag stryker på … det kan ju missförstås annars *gapskratt*

/kram Spanaren

Ps Förr kramade jag aldrig vänner och bekanta men det gör jag alltid nu för tiden.

Mina vänner kramar jag alltid! Nära beröring blir det när någon har det svårt på något sätt.

Hur jag gör beror lite på den andra parten. Jag är nog en sådan som kan ta på andra, hålla en hand på dem när man pratar och så, men då ska det kännas att den andre inte är obekväm med det.

Annars är jag inte så superbra på kroppskontakt. Är uppvuxen i ett hem där man helt enkelt aldrig tog i varandra. Jag kan t.ex. inte minnas att jag suttit i min pappas knä som barn och inte heller i mammas enbart i gossyfte. Mamma kramade inte oss eller så…

Så jag kämpar lite med att bryta den spärren man bygger upp och är enormt mycket bättre idag men inte nöjd. Svårast är det med mina tonårssöner tycker jag. När de var små och jag var ung var jag ännu sämre på kroppskontakt… Och nu vill man ju inte genera dem men man vill ändå att de ska veta att man älskar dem.

Jag älskar när folk gör så på mig Är dålig på att göra det själv, men det är mest för att jag är orolig över att gå över gränsen för vad andra tycker är ok, en del vill ju inte ha sån beröring (tror de ). Jag är också känslig för vem som gör det, är det inte "äkta" blir jag bara grymt irriterad.

Själv växte jag upp med mycket lite kramar, och var därför livrädd för kramar i början av mitt "vuxenliv". Men, efter några gånger vänjer man sig, och nu kramas både mor, mormor och jag och kompisar osv. Minns fortfarande första gången jag skulle träffa en internetvän, och det första hon gjorde var att kasta sig om halsen på mig i en stor kram - jag var helt chockad, hihihi.

Det är svårt det där, för några veckor sedan kramade jag om en helt ny kollega, och kom på mig själv att klappa honom på ryggen, på ett tröstande sätt. I efterhand kände jag att det kan ju ha varit hur fel som helst, jag=ung tjej, han=medelålders man. Kändes lite fel men gjort är gjort

#8 Kramar är jag van med men det tog tid att lära sig att ge dem till vänner och bekanta som jag tycker om.

Så klart att jag själv ska vara bekväm liksom motparten med att ge en strykning, en kram osv…

Jag började med att massera en vän runt axlarna och du skulle ha sett dennes min . Den överraskande blicken är obetalbar! Men ett varmt tack fick jag

Tänk så fredlig världen skulle kunna bli om vi brydde oss lite mera om varandra. En kram säger mer än tusen ord.

Likaså att säga något positivt om personen och inte bara leta efter allt negativt som vi kan finna hos oss alla.

/kram Spanaren

#9 Så härligt att du följde din innersta känsla Snöflinga och strök på den mannen. Grattis till det

När min dotter gick på lågstadiet hade de massage på schemat, tänk vilken skillnad det gjorde för relationen barnen emellan. När de började på mellanstadiet försvann detta tyvärr och likaså den härliga relationen mellan barnen. Detta borde vara obligatoriskt i alla årskurser.

#12 Det är faktiskt jättebra!!! Jag använde massage inom barnomsorgen, det ingick i vilan att först sitta i ring och massera varandra. Oftast till en liten sång för att det skulle bli mer naturligt för en del. Barn som masserar varandra behöver inte slåss för att få kroppskontakt ;)Det var helt underbart att se barnen helt spontant ta en lite massage mitt i leken!!!

Synd som du säger att det försvinner när de blir äldre =(

#12 och #13 Tänk om massagen hade fått följa med dem skolan ut och in i arbetslivet och in i äktenskapet och in i …

/kram Spanaren

#14 Mycket bra tanke Spanaren om alla gav någon massage varje dag så skulle vi ha en bättre värld tror jag.

Jag är en "tafsare" jag gillar att kramas och att krama. Älskar att få krama om mina barn om jag inte har sett dom på länge. Då blir det långa härliga kramar. Hjärta mot hjärta.

Sen är det ju underbart att få krama om mina små barnbarn. Passar på att knycka lite energi från dom när dom är här, med pussar och kel.

Saknar att få krama om min gamla mor, hon var så varm och mjuk och go. Hon tog alltid mina händer i sina och vi bara satt så en liten stund. Tyvärr så gick hon bort av ålder (92 år)  för snart två år sedan, men saknaden finns nog där för alltid.

Håller med om att det skulle vara ett ämne på schemat som heter beröring. Jag tror det skulle bli lättare för många att visa sina känslor och få utlopp för dom. Dom finns ju där.

#16 Hihihhi :) Gillar uttrycket "tafsare", helt plötsligt fick det en positiv mening

#16 Beröring på schemat     

Djur kan vi krama och pussa och ta på plus ta med dem till olika hem, bara för att det stimulerar våra sinnen så bra.

Förstärk detta med att sätta in lite av mänsklig beröring så mår vi ännu bättre.

/kram Spanaren

Jag ger ofta och mycket av mig själv. Det blir bara så. Jag tänker oftast inte på det heller.

Vad jag däremot tänkt på är att många tar för givet att det ska vara så men de ger aldrig tillbaka. Inte för att ett givande ska vara kopplat till att de ska måsta ge tillbaka… Men nån gång kunde man väl få känna att det ges tillbaka…lite iaf.

#19 Ja det är himla tråkigt håller jag med om.

Jag har alltid varit en sådan som gett och gett men jag har börjat begränsa mitt givande till enbart de som är ömsesidiga.

#20 Jag försöker tänka så också men likt förbenat så glömmer jag bort mig och fortsätter att ge och ge. Både av mig själv och av min tid!

Känner igen mig väldigt i det du säger Gunilla men även jag försöker hålla mig till dom som ger nåt tillbaka men lyckas inte riktigt alltid.

#21 & 22 ja det var nog egentligen inte förrän jag blev sjuk och inte orkade som jag liksom blev tvungen att begränsa mig. Men det händer att jag glömmer bort mig jag med

#19 Har vaknat upp och ger bara till dem som uppskattar det nu för tiden (någon mina kan jag väl ännu gå på ).

Nu väntar sängen för förkylningen vinner visst över mig *fniss*

/kram Spanaren

Skickar lite värme till dig Spanaren.

#24 Det är klokt! Mitt problem är att jag blir lite skeptisk till alla och kanske mer återhållsam än jag borde vara. Men det blir väl så när man blivit sviken tillräckligt många gånger.

Krya på dig Spanis!

#24 Krya på dig!

Jag har nog också blivit mer fysisk med tiden även om jag fortfarande tycker att jag kan vara en aning stel.  När jag var liten kramade jag aldrig mina vänner, men nu gör jag det både när jag ser dem och när jag måste fara.  Däremellan rör jag dem dock inte eftersom de inte skulle känna sig bekväma med det.  Min systerdotter kan jag däremot massera när hon sitter i knäet.  Hon älskar att bli masserad på ryggen.

Folk jag inte känner ganska väl rör jag inte alls om jag inte måste ta dem i hand.   Äldre och yngre släktingar kramar jag däremot gärna.