Att vara positiv är healing. Man blir glad och gör andra glada. Det är väl en härlig känsla att vara i för sig själv och andra.

Kram

Jag har vad jag minns aldrig känt att någon mår illa av att andra är positiv men jag kan tänka mig att det kan bero på avundsjuka.

Låt dem vara bara. Det är deras ansvar att de mår som de gör i sitt avund. 

Njut av positiviteten du känner och vägra låta någon ta känslan från dig!

Åhhh nej !!!!

Att se framåt och kunna glädjas åt det lilla så väl som det stora är det viktigaste av allt.

Utan positivitet, kärleksfullhet och förmågan att känna glädje…

då finns ju inget kvar att leva för….

Det är en styrka att kunna behålla detta, även om livet skakat om oss…

eller så är det kanske så att tack vare det svåra  har man lärt sig värdesätta och kunna vara tacksam för och känna glädje, för även när det är tungt så finns det alltid något litet att glädja sig åt.

Jag tror att det handlar om att aceptera livet precis som det givits till oss…

kramis

#0 Att vara positiv är väl det bästa som finns och en härlig förmåga.  DEt är ju det som gör att vi orkar se framåt eller hur?

Jag säger precis som Gunilla, njut av att vara positiv!

Kram Indiania

Jag är en obotlig optimist! Det har hänt saker i mitt liv som inte alltid varit så roligt (precis som i andra s liv), men jag har aktivt valt att lämna de känslorna, händelserna bakom mig. Jag har plockat upp dem, känt på dem, studerat dem, tagit till mig - och sedan lämnat dem.

Vissa saker behöver få tjatas ut (läkas ut), huvudsaken är att de kommer ut! Annars kan man inte gå vidare.

Jag är mycket förtjust i Kaj Pollak's bok "Att välja glädje". Han pratar mycket om att man har två val.. Jag kan varmt rekommendera den!

Jag väljer att leva i nuet!

Kram

Var och en säger så många fina kloksaker … tack

#5 Den dvd:n fick jag av Azlan, men jag har inte sett hela filmen för den kändes bekant på något vis

/kram Spanaren

Jag tycker att det är fantastiskt med genuint positiva människor!

Men jag har oxå mött en ganska stor andel människor som inte är prositiva i grunden utan som har det som en mask. De säger att allt och alla är fantastiska, livet är fantastiskt och allt är underbart. Men de är inte positiva inuti utan bittra och förgrämda över saker som de själva aldrig tar tag i. När någon behöver prata om något svårt så svarar den typen av människor -tur att det inte är värre eller -men du ska se att det snart vänder eller något liknande som för mig är ganska klyschigt.

Att ha en positiv attityd är ju lite av en innegrej idag och jag kan bitvis känna att för att vara äkta positiv krävs att man inte duckar och flyr från det riktigt svåra och djupa. Det positiva får inte bara sitta utanpå som smink utan gå hela vägen in i hjärtat, och de som är sådana är alldeles underbara människor

#7 Håller med, det finns en del där det bara är en mask, och då kan i alla fall jag bli irriterad och känna, varför säger du att allt är bra och går på med glatt humör, när jag vet att det inte är bra? Man måste ju också kunna tillåta sig att sörja eller vara nedstämd, det är en del av livet. Men, man kan också vara positiv i sorg eller nedstämdhet, att ha tilltro till framtiden och bara låta sig vara ledsen eller nere.

Fast, #7 har redan sagt allt som behövdes :)

# 7 Helt rätt för jag ser inte med blida ögon på de människor som ler med falska ögon och säger precis de rätta orden bara för att trösta den sorgsne.

Det finns så många olika människor och så många olika livsöden. För vissa fungerar vissa saker att säga och för vissa inte alls.

Ibland ska bara personkemin stämma för att det ska blir rätt

/kram Spanaren

#9 Ja eller snarare för att slippa trösta upplever jag det som. Man vill bara vifta bort det obehagliga så snabbt som möjligt.

Jag tänker till exempel på mina svärföräldrar som sagt rakt ut till oss att om vi skulle få det svårt (alltså deras son) så ska vi absolut inte komma till dem, för de vill inget veta… och sedan i nästa sekund är de överpositiva om hur fantastiskt allting är

Men människor med genuin empati är ofta väldigt positiva i grunden enligt min erfarenhet. Och den typen av människor är alldeles ljuvliga att vara tillsammans med! Och de kan sällan säga fel sak eftersom man känner att de verkligen bryr sig om.

#10 Jag är inte genuint empatisk med alla, det kan jag erkänna, och därför har jag ibland svårt att veta vad man ska säga, eller inte säga. Men, de som står mig nära kan jag trösta och hjälpa och stötta - och de andra som jag inte kan hjälpa, brukar jag helt enkelt backa undan för. Det kan tyckas hemskt, men man kan inte hjälpa alla och det är också så att vi människor ju har olika roller och passar olika bra för olika uppgifter. Som hästar och hundar, de har olika uppgifter i flocken. Min uppgift är inte att vara en människohjälpare Kanske kan jag ses som en svikare för att jag inte finns där för alla alltid, men så är livet och jag menar inget illa med det.

#11 Så sant du pratar Snöflinga angående våra olika positioner här i livet

När jag pratar med någon som har det svårt i verkliga livet är jag mig själv hela tiden, för då blir allt rätt efter mitt sätt att tänka.

Jag tror att mottagaren känner av det också och kan då ta till sig allt på ett rätt sätt.

/kram Spanaren

Efter den stora sorg jag fick för ett par år sedan, lärde jag mig att den bästa "trösten" och stöttningen fick jag av de som inte talade så mycket uta bara fanns där.

Dessa människor som kommer med allehanda hurtiga tips och ideer samt "Jag vet hur det känns", hjälper inte mycket. Det gör däremot en medmänniska som "bara finns där".

Jag håller med er! Det handlar inte så mycket om att säga rätt saker utan om att finnas där. Att någon lyssnar.

Sedan är det som du säger snoflinga, alla måste inte ha rollen som tröstare!

Som Gunilla säger så är den där ytliga positivismen som är mest bara hurtiga -ryck-upp-dig-svar väldigt ytligt och kanske inte alltid så äkta.

Jag själv valde en gång ett kort med en fin text på och gick personligen till den drabbade med det.

En varm kram fick h*n också och än idag så berättar h*n om detta kort och texten som sade så mycket.

/kram Spanaren

Jag har reagerat många gånger på att det finns de som är rädda att närma sig människor i sorg.

Både i mitt arbete och privat har jag träffat människor i sorg och det viktigaste är att finnas där…vill den sörjande prata så gör hon / han det.Det bästa är att bara finnas där och lyssna.

Träffar man någon ute på gatan räcker det med en kram. Det är tråkigt när folk unviker den som har sorg,

#16 När jag var ung bävade jag för att närma mig människor i sorg. Men som tur är så har livet förändrat hela mig på den biten.

För som du säger Indiania så räcker det med att bara finnas där och en kram eller en hand värmer så mycket i en svår stund.

/kram Spanaren

#17 Jag var likadan när jag var ung, det är nog något som kommer med åren, Det där att våga närma sig menar jag. Kram

#17 och 18: Det är väl också så att när man själv upplevt flera sorger så vet man också hur man vill att andra ska vara mot en?

Jag tror att med insikten om att vi behöver inte tala….

så blir det inte längre så svårt att vara nära och finnas till hands för människor i sorg.

Jag tror att det som är svårast när man är ung, är att man gärna vill prata… men inte vet hur… Alla klyschor känns ju fel!

En tyst närvaro, och en kram, en axel att gråta mot, och ett öra som vill lyssna… att helt enkelt vara där, det är inte så svårt.

#19 Ja det är sant som du säger. Vad ofta det är så egentligen för att förstå andra på rätt sätt så fodras det nästan att man gått igenom samma sak själv. Kram

#19 & 21 det tror jag på med! Och jag tror att det är därför en del är så lämpliga som socialarbetare medan andra är komplett inkompetenta hur många år de än studerar!

All vår samlade erfarenhet sedan liv tillbaka skapar den förmåga och den talang vi besitter idag. Om det sedan är att möta barn eller gamla på ett pedagogiskt och ödmjukt sätt, jobba för fred eller fattigdom, laga fantastisk och nyskapande mat, bygga vägar och hus eller vara konstnär är oväsentligt.

Men att tänka att vi slipats genom många liv och därur förfinat våra förmågor bör ge oss mera mod att våga satsa på det vi inuti vet att vi är bra på

# 22 Där fick du in en tio-poängare om livet och dess formande.

Ni pratar så klokt allihopa/ kram Spanaren

#22 Ja, det hänger nog bra ihop, jag är kass på barn också, en del barn går bra men det beror på dem själva, men för det mesta är jag absolut inte barnmänniska. Innan tyckte jag att jag var tvungen att ändra på mig för att vara en bra människa, men numera har jag insett att jag kan vara den jag är, alla har vi någon uppgift här i livet och min är inte att vara barnpassare eller omhändertagande - även om jag kan känna enormt medlidande för barn och vuxna som har det svårt och självklart tar jag illa vid mig i sådana situationer.

#23 tack

#24 precis så!

#25 Tänker att om jag får barn i detta livet är jag säkert en bättre barn- och människomänniska i nästa liv Spännande det där med tidigare liv, jag har ju ända sedan jag var pytteliten sagt att jag aldrig ska ha barn, undrar om det är något från tidigare liv? Det har funnits inom mig alltid.

Ja jag tror att väldigt stark inre övertygelse mycket väl kan bero på erfarenheter från tidigare liv.

Sedan är det svårare att veta om övertygelsen är en livsläxa, alltså någon rädsla eller så, vi ska övervinna för att gå vidare i vår utveckling, eller om det är en ren erfarenhet.

Som att du inte vill ha barn för att du mist barn i tidigare liv, alltså baserat på trauma… då kan det ju vara något du behöver bearbeta i detta liv. Men det är ju svårt att veta…

Men jag är ju benägen att tro att ovanligt stark begåvning, det vi kallar genialitet som bland sångare, konstnärer, forskare osv snarare handlar om en enorm samlad erfarenhet och kunskapsbank än att man föds så helt plötsligt.

#27 Ja, den där bestämda övertygelsen att inte skaffa barn är ju möjligen en livsläxa från bakåt i tiden, och då är det ju ok. Men tänk om det är tvärtom, en övertygelse jag fått med mig för att jag i framtiden kommer få problem med barn (dödfödsel, eller att både jag och barnet dör eller liknande hemskheter). Det gör mig rädd att chansa - för visst ska man vilja ha barn och för de allra flesta går det ju bra, och de ÄR gulliga och med tanke på vilka föräldrar det finns tror jag inte jag är en sämre förälder… Men jag är livrädd för att det ska bli katastrof…

Men, som jag sagt, blir jag gravid trots P-spruta, då är det meningen att vi ska ha barn, och då behöver jag inte göra valet själv

Jag tänker nog som så att om det är en rädsla som hindrar så är det nog klokt att ta en titt på den och försöka bearbeta den. För rädslor ska man ju inte gå omkring med om man kan slippa.

Men är det en stark övertygelse som i att man inte längtar efter barn, inte känner sådan önskan, inte är intresserad av barn osv. då är det kanske mera av en övertygelse.

Jag gillar uttrycket inshallah, om gud vill, det passar i mina barnfunderingar 

#30 Hehehehe, ja det är användbart i många situationer där man vill slippa ta beslut.