Vet du…jag brukar tänka att jag får misslyckas…jag tränar bara. Och det brukar hjälpa för då har jag inte ställt för höga krav på mig själv.

Tro på dig själv - du är mycket, mycket duktigare än du tror!

Håller med Gunilla fullständigt i det hon säger, för med träning så kommer färdighet /kram Spanaren

Elpida… snälla du släpp det ett tag,

inte behöver du *se* din guide… just nu.

Du har din guide med dig låt det vara så …

Jag kan känna att ju mer du kämpar och vill ju mer låser du dig.

Det fina med kurs är att man får lära sig släppa kraven, du ska se att det kommer.

Ja, innerst inne vet jag ju att ni har rätt - behöver nog bara höra det.  Jag känner ju att det finns en värme runt mig och jag får väl vara nöjd med det…

Hmm, det där med att låsa sig - det är jag i ett nötskal

Tack för svaren goa ni

När vi är små så har vi inte så värst många hinder. När vi blir vuxna så har vi samlat på oss dom i mängder.

Frågan är då, var kommer alla dessa hinder ifrån? Varför ägnar vi oss åt hinderlöpning för att komplicera vår vardag?

Den viktigaste frågan du kan ställa dig är denna. Vem är det som du har studerat så pass mycket att du även valt att kopiera av den personens sanning och även kopierat av den personens hinder? Är det verkligen ditt eget hinder eller är det helt enkelt så att du har valt att låna ett hinder av en annan person?

Om detta är sant, varför fortsätter du att genomföra denna hinderövning?

När man väl kommit hit i sin insikt om hur det faktiskt kan fungera så har man även kommit till insikt om att det är så. När man väl skaffat sig insikt så kan man börja göra nya val.

Välj nu om du vill fortsätta med hinderlöpningen eller om du väljer att gå en annan väg i fortsättningen som inte har det där gamla hindret.

Börja med ett litet hinder. Ge dig sedan på ett större och snart märker du att det faktiskt inte var så svårt.

Kan faktiskt inte komma på någon som jag skulle studerat i det här fallet.  Den enda i min närvaro som har samma syn som jag på det här med andligheten är min syster, och hon har inga hinder alls… tvärtom.

Jag har nog bara en riktigt dålig grundsyn  på mig själv och vad jag kan åstadkomma .. - tror jag..

Elpida

när jag berättar saker om en person så gräver jag rejält djupt. Det är då helt normalt att personen i fråga inte alls ser sambandet i det jag berättar per omgående. Det normala är att det veckor, månader och ibland år innan det jag berättat faller på plats.

#7 Okej, då väntar jag på pusselbitarna =)

Elpida, jag ville bara säga till dig att du inte är ensam om att känna som du gör. Jag har haft precis samma funderingar och som jag kallat det; stått i vägen för mig själv.

För mig var det t ex jättesvårt att göra shamanska resor till den icke-ordinära verkligheten, just för att jag gjorde såhär:

1. Jag bestämde mig från början för att det var svårt. Jag gjorde allt för att förstöra för mig själv på förhand. Givetvis kunde inget funka då!

2. Jag ville kontrollera allt. Vågade inte släppa taget och ha tillit. Krävde "bevis" för att mina kraftdjur existerade, för att andevärldarna existerade, men var aldrig nöjd när jag väl fick dem, de räckte aldrig till. Allting handlade om kontroll, som grundade sig i rädsla för att släppa taget.

3. Jag hade så höga förväntningar på att det skulle vara/se/ut/upplevas på ett visst sätt, som jag kanske hade läst om eller hört av andra. Jag hade en väldig prestationsångest, för jag tyckte att jag skulle leva upp till en viss standard och förstås också mina resor.

För att jag skulle kunna resa så behövde jag dels hitta mitt eget sätt, men också släppa taget om alla föreställningar och förväntningar jag hade.
Förväntningar på andarna och vad de skulle ge mig för budskap och vad jag skulle uppleva under resan, men också förväntningarna på mig själv. Alla mina prestationskrav.

När jag väl under en resa helt gav fanken i att kontrollera eller förvänta mig ett visst resultat (det blir som det blir, jag skiter i det här just nu), så hände det!

Ville bara berätta detta för dig, för jag tror att du kanske kan relatera till det i ditt andliga utövande?

Kort och gott; låt det inte vara så himla livsviktigt! Andas, slappna av. Känn tilliten i ditt hjärta. Allt är okej. Du är okej. Dina änglar vet detta redan.

#9 Så bra skrivet Tunridan! Så är vi nog lite till mans tror jag…

#9 Tack Tunridan, dina ord värmde verkligen!! Jag vet ju innerst inne att jag ska släppa förväntningarna. Det är väl de där prestationskraven jag har…. och bevis på att jag gör "rätt".

Jag tog iaf små steg i helgen o det är tack vare alla goda råd man får här inne, att bara vara i sig själv och veta att man inte är ensam om att känna så här =)

Tack!

#10 Tack Hoppfull! Ja, så är det, vi är mer lika än olika.

#11 Åh vad bra, tack själv Elpida! Det var roligt att höra att du har blivit hjälpt av råden du fått härinne.

Spännande tankar i denna tråd…..Tack för tålamodet, som fylls på av era inlägg

Jag inser att jag själv "hindrar" mej att hjälpa mej själv…..men "hittar" inte vad….suck.

Det känns som att hindret finns framför ögonen, men ser det inte. Snubblande nära alltså. ÄNNU mer frustrerande.

Jag får hjälp av min alternative behandlare, men detta kan bara jag hitta/göra……för att koma vidare i min resa…

Ett djupt andetag & försöka "se" hindret från olika perspektiv…..tålamod

#13 Ibland tror jag till och med att man ska göra tvärtom… inte söka hindret alls utan fokusera på att bara leva här och nu och göra det så bra det bara går. Då kanske "hindret" dyker upp alldeles av sig självt… eller rent av försvinner…

Mmmm, du Hoppfull…alla sätt är bra utan de dåliga….

Vet du att jag har sååå mycket att fokuserapå nu…

-bli av med morfinet (idag fick jag handledning i det, så inom 6 veckor ska jag vara utan morfin)

-öka min fysiska aktivitet (hur mycket jag vågar öka med morfin i kroppen)

- minska i vikt (inte så lätt nu när jag är i smärta & mindre aktiv)

Min sjukpenning tar slut 19 mars, har ansökt om 100 dagar extra…..vi får väl se när jag blir utförsäkrad…..förhoppningsvis få jar dessa 100 dagar & är  i jobb till midsommar.

Ett djupt andetag & leva i nuet. Det jag klarar gör jag

Jag tror att man stressar sig själv med alla saker så att man hindrar sig av bara den anledningen.

Vad händer om du blir utförsäkrad? Blir du som jag överflyttad till aktivitetsgarantin eller sjukpensionerad med traditionella termer? vad innebär det för dig i så fall?

Utifrån vad jag hört om din hälsa så låter det för mig ganska osannolikt att du är frisk om ca 20 dagar. Kanske behöver din kropp mer tid att läka?

Haha, ursäkta Hoppfull…men "frisk" om 20 dagar…nää, det lär inte hända. MEN vad gott det vore

När jag är ut försäkrad så är alternativen..tror jag…..

-tjänstledigt utan betalning (inget alternativ i mittliv)

-uppsagd & mot arbetsförmedlingen

Ingen har hört av sig; jag har frågat f-kassan, -Vi hör av oss säger de…

Jaa, snart är det mars….

Jag är lugn.

Jag ser ett "helt pussel", när allt är vardag igen (men jag ser inte vad som är på pusslet)…

Jag fokuserar på NU, vad kan jag göra för att må bra

#17 Vet inte riktigt vad du menar med ursäkta Hoppfull… Men jag hoppas att du inte tolkade mig som näsvis eller dum för det jag menade var att jag tycker att det låter helt galet om du skulle nekas fortsatt sjukskrivning och inget annat.

Klokt att fokusera på nuet och det som får dig att må bra och avvakta med oro och vad som ska hända. Jag håller tummarna för den allra bästa tänkbara lösningen för dig!

#18…Kramen på dej HOPPFULL …..

Jag var ironisk, i tänket att vara "frisk" om 20 dagar……därav så valde jag att skratta (hahaha)…. kom sen på att det kan misstolkas !?

Hoppas att du är med mig i mitt tänk nu .

Inte lätt att vara ironisk, via skrift…kräver mer övning

Så ursäkten var anknuten till att jag började (hahaha) skratta, innan jag skrev vidare på din reflektion….#16.

Oj vilken långt inlägg om detta…huvudsaken att vi är förstådda…..

Det var så jag tolkade det med men jag vet att det är lätt att trampa människor på tårna och det ville jag inte. Så för säkerhets skull frågade jag

Kram till dig med vännen!

Underbart, då blir denna dag en bra dag …också