Jag hade ett jättestöd av mina svärföräldrar när deras son lämnade mig redan under graviditeten och även senare, men så fick hon sin diagnos och då duger hon inte längre för sin farmor medans farfar är hur snäll som helst mot henne men har svårt att träffa henne för att frun inte vill det. Vi åker pliktskyldigt dit vid födelsedagar men känner ingen större glädje över detta. När det är jul och födelsedagar får jag jättefina presenter medan hon får nåt halvdant och när vi är där ignorerar farmor henne och vill bara prata med mig.

Att det fungerade bra när hon var liten tror jag till stor del berodde på att jag inte lastade dom för sonens beteende utan vi hade en egen relation även om det inte har varit lätt alla gånger.

Men fy så tråkig inställning!

Det är förvånande att vuxna människor har så mycket föreställningar så att de till och med förskjuter sina barn, barnbarn och ingifta hellre än att tänka till och tänka om!

Vi åker inte ens hem till dem längre, de är så konstiga och orättvisa hela tiden så det känns inget roligt.

#2 Nej det börjar luta åt det här också för det känns bara konstigt att åka dit men så länge min dotter vill försöka så ställer jag upp på henne hon måste få göra sitt val det är trots allt hennes farföräldrar. Hon har ju ingen kontakt med sin pappa då han vägrar prata med henne och träffa henne så jag tror detta är hennes halmstrå på nåt sätt att det kanske nån gång ska bli ändring.

Oj, varför gör hennes pappa så? Hur gammal är hon?

Vår dotter får gärna åka till dem bara jag slipper vara där… Vi har försökt i många år att få det att fungera men till slut så sa jag till min man att nu räcker det för min del. Nu lägger jag inte mer krut på människor som inte själva ger något alls. Och då har allt bara runnit ut i sanden… min man är inte intresserad av kontakt heller och det är ju hans föräldrar så det måste ju vara hans initiativ.

Jag tycker faktiskt lite synd om hans tafatta föräldrar. De är så rädda för känslor så att hans pappa lider av vad jag tror är kraftig panikångest. Han åker gång på gång in akut för att han inte kan andas och tror att han håller på och får hjärtinfarkt. Han är minutiöst undersökt på flera ställen av olika specialister och de hittar inget fysiskt fel på honom. Istället så dricker han sig redlös varje fredagkväll, för att släppa på trycket tror jag.

Men de klarar inte att ändra på sig, eller vill inte, jag vet inte, och jag klarar inte riktigt att umgås med människor som inte kan prata om annat än väder och vind år efter år. Tyvärr ställer jag kanske för höga krav på dem, men jag orkar inte ha sådana relationer i längden. Någon gång måste man ju komma vidare i en relation och öppna sig åtminstone lite… men inte de två! Och öppnar man sig själv så blir de nedlåtande och tycker att man är klen som har brister.

Kanske förhoppningsvis ändrar det sig när de blir gamla… kanske mjuknar de med tiden, vem vet…

Ja du jag önskar jag hade ett svar på varför han beter sig så ,men det har jag inte det är hans förlust jag har iaf gjort allt jag kan för att de ska kunna ha en relation men det har inte hjälpt.

Min dotter är 17 och de har inte pratat med varandra på 4 år.

Som svärförälder måste man lära sig att barnen nu har lämnat sitt bo och ska leva sitt eget liv. Detta är jätteviktigt att tänka på.

Tyvärr så är det många mödrar som ser det som en förlust att "förlora" sin son till "en annan kvinna" och försöker med alla medel bevisa att hon fortfarande behövs som mamma. Och sonen i sin tur får dåligt samvete och vill inte såra vare sig modern eller sin kvinna.

Då är det nog lättare att pappa släpper sin dotter, för när han gjort klart för sin blivande svärson att dottern är pappas flicka, så tar han oftast sin svärson till sitt hjärta och ser det som en ny son.

Det tror jag att du har väldigt rätt i! Att man som förälder måste släppa taget om sina barn och respektera deras val även om man inte håller med om dem själv.

Det där med svärfäder är nog lite olika, min pappa har dels aldrig sett mig som pappas flicka och dels har han aldrig släppt taget om svärsönerna är starka manliga män. Han har älskat min exman som var en lite mesig man som inte utgjorde något hot, likaså min lillasysters man som är en liten man med få eller inga ambitioner.

Min nuvarande man däremot som har en tydlig manlighet och dessutom ett välbetalt arbete måste han hela tiden mäta sig med och vara lite hånfull emot. Likaså min andra systers man som varit VD för ett stort företag och tjänat massor av pengar plus att han är stort rent fysiskt och väldigt manligt byggd, honom har han aldrig riktigt kunnat ta till sig heller utan alltid talat lite illa om bakom ryggen på.

Nu vet jag inte varför jag halkade på ett slängt bananskal ….. rubriken lockade …

Jag hade en gång en "svärmor" som bara ville ha det bästa för sonen … lik sig själv arbetsduglig i alla sittuationer … snopet .. så kom jag "´duktiga flickan" som kunde mjölka kor, föra mursleven, väva , sticka , knyppla! baka ,laga mat ….listan lång ,,trots Stadsjänta … då var inte det bra heller , utmaningarna var många , men se mig fick hon aldrig på fall ..

Det kan nog vara så ibland med att svärföräldern aldrig kan bli nöjd. Särskilt tror jag att det är så där barnen inte klippt banden till sina föräldrar på riktigt.

Vore intressant om det finns några män här som kan svara på hur DOM upplever fenomenet svärmor-mor-fru? Det är hitills vi kvinnor som gett sin syn på saken vad jag kan se.

De svärmödrar jag haft har jag inte haft några problem med. Inte för att det varit en himla massa men jag har varit gift 2 gånger och haft några pojkvänner innan dessa äkta män och däremellan. Ingen av svärmödrarna har varit några problem.

De är kvinnor med större erfarenhet på vissa områden och jag har visat dem genuint intresse. Och jag har också fått det tillbaka. Ingen av svärmödrarna har varit respektlösa, inte jag heller. De kan tycka vad de vill om mina manér, heminredning, barnuppfostran men de har inte lagt sig i på det där tråkiga sättet, likaså har jag inte lagt mig i deras. Däremot så har jag frågat dem om råd, när jag behövt, faktiskt även när jag egentligen inte behövt det heller. Fast det kommer jag på i efterhand.

Jag tror det kanske blir problem när man själv försöker se problemen. Även om min mamma eller svärmor gett mig råd om hur jag ska göra i vissa situationer så är det ju jag som bestämmer om jag ska bli upprörd över det eller inte. Och det är jag som bestämmer om jag vill följa de råden eller inte. Jag tror det ibland ligger hos svärdotterna att hon "tror" hon är under uppsikt och att hon "tror" att hon inte är duger. Och man kan inte "knycka" en vuxen man från en mamma, om det nu finns mammor som ser det så.

Jag har en son. Han kommer alltid vara mig son, oavsett hur många kvinnor han skulle gifta sig med. Jag hoppas att hans kvinna inte curlar honom för jag försöker göra mitt bästa till att fostra honom till att bli en självständig människa. Som kan klara ALLA praktiska saker själv men som behöver mänsklig kärlek och närhet av en speciell person. För det är ju det som är det viktiga.

#11 jag har oxå haft svärmödrar som fungerar bra så tro mig, det FINNS skillnad det är definitivt ingen inbillning!

Det finns kvinnor som har problem med sig själva och som tar ut det på andra. T.ex. sina svärdöttrar.

De problem jag pratar om handlar om betydligt mera djupgående saker än att få goda råd. Det handlar om utstuderad utfrysning, elaka uttalanden, försöka så split inom familjen, öppet favorisera eller motsatsen, fördumma och förlöjliga för att nämna några av de saker min nuvarande svärmor ägnar sig åt.

Visst bestämmer jag själv om jag blir upprörd över att ha en svärmor som är elak och nedlåtande varje gång jag träffar henne, men jag är inte hård nog att bara överse med sådant år efter år.

Sedan finns säkert den varianten med som du beskriver, att man söker problem där det inte finns några. Det är ju kanske ännu mer sorgligt, att det skapas en dålig relation där det inte borde finnas någon.

# 12 Jag menade inte att negligera problemet. Fast det kanske verkade så. Ber verkligen om ursäkt för det, mitt fel då jag var otydlig.  Men det finns nog alla sorter. Verkliga problemsvärmödrar, verkliga problemsvärdöttrar och "overkliga" sådana med. Sen finns det de som är helt underbara med. Hela skala med andra ord. Det verkar finnas en svart stämpel på svärmödrar, som om de automatiskt kom från helvetet. Lite orättvist tycker jag. Som med styvmammor. Fördomar allt som oftast.

Satt på bussen hem från jobbet för ett par år sedan och hörde två vänninor prata. De hade nog ännu inte fyllt tjugo. Den ena var nervös inför helgen då hon skulle träffa killens föräldrar för första gången. Svärföräldrarna. Och tjejen säger ungefär så här:

- Med min tur så är säkert hans mamma en riktigt ragata! Vilken j-la otur alltså!

Jag har tänkt på hur det sedan gick. Om hon fick sin önskan uppfylld eller ej.Tyckte synd om svärmodern där som inte fick någon ärlig chans. Fast det kan ha rett ut sig ändå. De kanske är goda vänner. Man kan ju hoppas.

#13 det är lugnt, jag är lite överkänslig eftersom jag fått en svärmor nu som verkligen inte kan vara snäll på riktigt.Hon försöker men i och med att hon har baktankar med allt så går det ju förstås aldrig fullt ut.

Jag tror som du att hela skalan finns! Allt från de fantastiska till de riktigt utstuderade. Jag tror dessutom att det är en generationsgrej. Det har varit betydligt värre förr när många mammor hade mindre av eget liv, egna jobb, utbildning osv. När mammorna liksom fanns till enbart för barnen. Kanske var det lättare då att tycka att de visste bäst om vad deras barn behövde och ville gärna vara med och bestämma och ha åsikter.

Sedan har ju skilsmässostatistiken tyvärr visat med stor tydlighet att väldigt många skilsmässor orsakas av just problem med svärmor, så det är nog inget litet problem (om det inte ändrats alldeles nu förstås).

Det är nog ändå ganska välkänt att många mammor inte klippt sina band med sönerna just (eller snarare sönerna med sina mammor) och därför blir väldigt svåra mot sina svärdöttrar.

Det är något jag funderat mycket på själv med tanke på att jag har två nästan vuxna söner.

Att man sedan har negativa förväntningar betyder ju inte att de uppfylls… det handlar väl om en rädsla för hur det skulle kunna bli… precis som att jag hade enormt positiva förväntningar på min som ganska snart gick i kras och oavsett hur mycket vi, min man och jag, kämpade så har det inte gått att förändra.

Mmm. Jag är allt glad att jag lever idag ändå. Och i Sverige. I en del länder i Europa så lever man tillsammans med makens föräldrar. Man flyttar helt enkelt in efter giftemålet och det är aldrig enkelt förståss. Vare sig för svärmor eller svärdotter.

Vilken kvinna vill egentligen dela sitt hem med en annan kvinna. Där den yngre kvinnan kommer att ta över så småningom. Vilket ungt par vill inte vara för sig själva?

Nej som förälder måste man våga släppa taget. Men det är trist med din svärmor där. Fast hon har kanske de problemen med alla i sin omgivning? En intrigant person brukar intrigera överallt där hon/han kan och får möjlighet. Förbaskat trist att hela tiden behöva värna om sig och kring sig. För man kan aldrig sänka garden liksom.

I de lägena önskar man verkligen att man var uppbyggd som en gås.

#15 Ja så var det hemma när jag växte upp! På 70-talet! Mina föräldrar bodde i huset tillsammans med hans föräldrar… och min farmor var ett hår av hin!! Det enda som fick mamma att stanna tror jag var religionen och tiden som var då. Senare, när vi barn kom, fick farmor och farfar flytta ut i en liten penisonärsstuga på gården.. då var min farmor ca 50 år! Tror f-n det blev konflikter!!

Men min farmor ansåg att hon ägde sin son… hon gjorde allt för att förstöra mellan honom och mamma, hon spelade ut offerkorten för att pappa skulle sätta henne före mamma. hon var fruktansvärt elak. Till hennes försvar ska jag säga att jag tror inte att hon var riktigt frisk faktiskt.

Min svärmor är ett knepigt kapitel, jag vet inte om det är intrigerar hon gör heller… eftersom hon aldrig pratar… Jag vet faktiskt inte vad hennes problem är. Men både hon och hennes man tycker om att trycka ner folk och få dem att verkligen känna hur dåliga de är. Fast hon är mycket utstuderad och skulle aldrig säga något som går att ta på. Hon ser till att göra det underförstått och genom miner och ögonkast så att det alltid går att bortförklara.

Men jag förstår mig inte alls på dem. Det enda jag säkert vet är att de är inte pålitliga, de tycker om att "sticka kniven i en" med jämna mellarum för att visa vem som bestämmer (eller vad det nu är).

Trist. Just sådant är ju hopplöst. Går inte att ta tag i. Slår bara tillbaka på en själv på något sätt. Jag ogillar människor som kommer med antydningar om saker o ting. Jag har märkt att om man tar tag i det direkt och synar dem så vet de inte vart de ska ta vägen. När de måste förklara sig närmare. Oftast, nästan alltid, så var det inte riktigt så de menade, men deras antydan var värre än den egentligen var.

Jag förstår att du undviker dem. Hade jag också gjort. De gånger det inte går så får man bita ihop och meditera in sig i bubblan och fylla sig med glädje. Skiner det om en så kan de inte nå en. Förhoppningsvis

#17 Ja det är jättetråkigt! För jag tycker egentligen om dem (bortsett från detta) och skulle hemskt gärna vilja ha en fungerande relation med dem. Men när man är arg och ledsen varje gång man träffat dem så måste man välja till slut.

Det är säkert som du säger att om jag varit tuffare från början och hade bett om en förklaring vid alla uttalanden och blickar hade det kanske aldrig blivit så illa. Men de gav sig på mig helt öppet en gång när min man somnat med dottern och de var så otroligt elaka i flera timmar, tryckte verkligen ner mig i skoskaften och jag kunde se hur de njöt av det, utan att jag vågade protestera (jag var hyfsat ny svärdotter då) så efter det har det liksom aldrig gått att reparera skadan igen.

Deras dotter är likadan, fast hon har varit helt öppet superelak mot mig… Mest synd är det förstås om min man, deras son, som hamnar mitt i det här. Men han tycker att de är skitsvåra han med.

Det jag inte förstår är hur de kan bara släppa relationen med sin ende son… de kämpar inte ens, försöker inte ens, att få det att fungera. För de anser ju verkligen på fullt allvar att de inte gjort något fel… problemet ligger hos oss och de kan inget göra.

Men livet går ju… de missar sitt enda barnbarns (i Sverige) uppväxt men de bara nöjer sig med det för att slippa ändra på sig. För mig är det helt ofattbart! Om de vore min son skulle jag aldrig sluta kämpa för att upprätta en relation igen. Jag skulle förändra det som behövdes för vill man så kan man. Och jag skulle definitivt fortsätta ringa, skriva och träffa mina barnbarn om jag hade några.

Jag skulle väldigt gärna se att någon som är svärförälder och har eller haft problem med någon av sina barns respektiva gav sin syn. Jag vill gärna lära mig hur den andra sidan upplever saken, en ökad förståelse kanske kan förändra min syn och mitt förhållningssätt.

Jag känner med dig där. Även om jag inte haft sådan relation med mina svärmödrar så gör sånt ont i själen och i hjärtat. Att bli kränkt handlar ju om att personen vill ha makten, kontrollen på något sätt.

Det är sorgligt när barn och föräldrar inte kan ha en bra relation men i ditt fall där så förstår jag om din make väljer att inte ha en relation med dem. Det går inte att enbart ha det på den ena partens villkor. Och man måste ju kunna respektera varandra, det verkar som dina svärföräldrar inte kan det.

Det finns mödrar som gör sina barn illa, som använder olika sätt att utöva sin kontroll. Utan att man kan ta i det, inte utan att man ställer till med en scen och oftast vinner de ändå för de kan klä sina ord och handlingar väl. Finns väl fädrar också, men jag tycker att jag stött på den sortens kontroll mest hos kvinnor.

"20

Ja, det finns massor av barn som blir terroriserade av sina (i regel) mödrar! Har träffat 1 idag och jag blir så ledsen över hur min vän har det med sin mor. Egoistiska eländen där det bara existerar 1 person, MODERN. Dom ska ha bekräftelse hela tiden och så länge dom stryks medhårs är allt kanon. Dessa mödrar borde få proffshjälp om det ska gå att leva med dom. Min svärmor var likadan, men min mamma var precis tvärtom, ett under av förståelse och med kärlek i överflöd till oss barn. Vet inte om det har någon betydelse om hur MÅNGA barn man har. Vi är 5 syskon + 3 halvsyskon (varav 2 har gått bort) Men jag säger som min bror, våra föräldras största rikedom var deras fattigdom, vi hade inget att bråka om vid deras bortgång så vi är oerhört nära. Jag älskar min stora bullriga familj där vi fått lära oss att ta hänsyn till varandra. IDAG har jag lärt mig att inte lägga på mig saker utan se bortom saker och ting. Livet är för kort för att låta negativa energier ta över. Och det har hänt på 1 år, innan var jag helt under isen tills mitt sinne öppnade sig.

Kramisar till Er alla från Stormvind som mår så bra idag!