Konflikt är byggstenen varpå rädslan bygger sin grund. Utan åsikter som går isär existerar inte längre rädslan, därför är det livsavgörande för rädslan att konflikt ska gynnas och frodas i rädslans värld.

Rädslan i sig kan endast existera när den likt ett sandpapper kan nöta sig mot en annan rädslas sandpapper. Detta är det enda sätt som rädslan kan manifestera sig på. Ingen friktion, ingen rädsla, ingen rädsla, inga konflikter, inga konflikter, inga problem, inga problem, ingen friktion. Detta om något bevisar att någonting behöver vara i övertag mot någonting annat hela tiden annars upphör den värld i vilken rädslan lever.

Hur är det då möjligt att vi tror oss vara i behov av våra rädslor?

Väldigt få personer vill uppfattas som konstigt. Därför anpassar vi oss snällt in i mängden och försöker göra så lite väsen av oss som möjligt. På så vis accepteras vi mer eller mindre av denna mängd och vi blir en del av den. På detta enkla vis undviker vi att uppfattas som konstiga och därmed blir det lite enklare att leva.

Detta är åtminstone vad vi tror. Det som sker när vi anpassar oss in i mängden är att vi i samma stund avsäger oss någonting som vi väljer att bortse ifrån för att kunna inleda en relation med massan i mängden. Mängden är alltså en anpassa avskalad sanning för att skapa mindre friktion när man umgås.

Det som i längden kommer att bli konsekvensen av detta beteende är att vi som person någonstans inombords en dag kanske kommer till insikt om att om jag nu valt att skala av delar av den jag är för att enklare kunna umgås med andra personer, vilken del av mig själv har jag i så fall valt att bortse från? Och om detta är sant, vilka delar hos de andra personerna som jag även valt att umgås med har jag i så fall undgått att se eftersom de inte valt att visa dessa sidor hos sig själva? Vem är jag i så fall?

Varför har gruppen som jag drogs in i valt att från början ens starta denna grupp? Hur långt bakåt i tiden sträcker sig denna avskalade grupp? Är den 100 år eller är den kanske äldre än 1000 år? I så fall, är detta någonting som gynnar mig som en människa av idag i ett betydligt mer upplyst samhälle? Eller har vi inte alls kommit så långt i vår evolution som vi tror oss ha uppnått? Hur är det möjligt att jag med mina egna ögon inte klarat av att uppfatta denna händelsekedja? Vad är det som gör att rädslan inom mig varit så stark att jag inte ens förmått att reflektera över dessa tankar och än mindre valt att åtminstone se de små fragment som glimmat fram emellanåt?

Varför flyr rädslan när sanningen strålkastare slås på?

När sanningen från ett betydligt djupare perspektiv visar som närvaro i en tudelad värld där mitt och ditt är grundstenen för att någonting ska fungerar och där mitt sätt alltid är bättre än ditt sätt. Denna typ av samhälle bygger på en separerad tro om allting. Denna typ av samhälle kommer aldrig att kunna sluta fred hur mycket man än försöker. Anledningen till detta är väldigt enkel. Det som bygger på separation kan inte förenas. Däremot kan insikten om att det finns en möjlighet att göra ett nytt val och utifrån detta val sedan omskapa sin egen verklighet. Detta nya val skulle då kunna bestå i att jag väljer att från och med idag åtminstone försöka börja göra nya val. Dessa nya val ska basera sig på en förenad verklighet med alla. I och med att jag börjar göra dessa förenade val så ser jag mig själv inte längre som en separerad varelse skild ifrån alla andra. Jag ser mig inte heller längre som en avskalad varelse som valt att göra avkall på en del av mig själv så att jag ska kunna passa in i en avskalad grupp. Jag gör istället ett nytt val där jag istället väljer att ingå i förenade grupper som är fullt närvarande med hela sin existens och inte utelämnar någonting. Detta är det val jag nu medvetet väljer att göra om och om igen. Jag inser att jag med dessa nya val inte längre kommer att skala av mig någonting utan istället väljer att visa mig själv i min fulla skrud. Jag är den jag är, förr var jag den jag trodde mig vara i det förgångna eller i det som komma skall. En ny tid erbjuder nya möjligheter.

Nuet är nu. Vill du vara den du är kan du endast vara de i nuet. Det förgångna har redan varit och framtiden ska alltid komma. Men här och nu är den plats där du för alltid ska leva fullt ut om du väljer nuet som din lekplats. I det förgångna liksom i framtiden flyr du alltid från nuet. Det är denna flykt som gör att rädslan klarar av att manifestera sig in i ditt liv. I nuet finns ingen rädsla för i nuet avstannar tiden och gör att du alltid hinner med det du önskar. Lev i nuet, lek i nuet.