Detta om något bevisar att vetenskapen ännu har mycket att lära. Försök att med ord beskriva vad kärlek är, en helt omöjlig ekvation eftersom känslor är långt mer avancerade än vad ord någonsin kan bli.

Den stora känslan fångas av det lilla ordet och späds likt stark saft ut i glaset inte bara en gång utan miljontals gånger innan ordet klarar av att bokstav för bokstav åtminstone göra ett tappert försök att plocka ihop en beskrivning av vad känslan ursprungligen förmedlade.
Så mycket går förlorat i det skrivna språket men ändå har vi så mycket att vinna av det. Detta om någon är en paradox när vi med det lilla ordet ger oss i kast med att förstå det stora i känslan som så lätt annars går förlorat. Vi förlorar budskapet i känslan eftersom vi inte vågar ta emot det stora utan istället väljer det lilla helt enkelt för att vi tror att vi då är i kontroll av det som sker i det stora.

Vi har alltså valt att ta det stora till det lilla och sedan även tro att detta lilla är allt som finns. I det lilla är det svårt att se det stora då det lilla blivit det stora. Vi har helt enkelt valt att observera verkligheten från det lilla perspektivet och därmed även valt att gömma oss från den storhet som existerar inom oss alla.

Det är denna storhet som gör att humlor kan flyga trots att vi i vår litenhet inte är kapabla att förklara processen. Vi saknar helt enkelt det stora perspektivet som humlan inte bryr sig om och istället drar nytta av, den lyssnar helt enkelt inte på de små orden utan väljer istället den stora känslan.

Det är känslan och inte orden som kommer att leda oss framåt i vårt nästa evolutionära steg. Det är känslan som öppnar upp den bok som inte kan skrivas med ord utan som måste skapas med känslan. Det är boken som inte kan läsas med ögon utan med den inre känslan som knackar på dörren i vår lilla värld att det är dags nu att öppna upp dörren och kliva in till storheten inom oss alla. Detta är vad framtiden har att erbjuda oss om vi väljer att öppna upp dörren till känslan inom oss själva.