Håller inte alls riktigt med i detta, måste jag bara tillföra.

Vissa utav oss har haft hemskheter runt om kring oss, som aldrig har benats ut inom oss.

De ligger i kroppen och gör ont, utan att vi vet varför.

Denna räsla tror jag personligen att man måste ta sig igenom.

Kanske är det valet att göra denna resa som är målet för insikten?

Jag vet inte. Men jag upplevde texten alldeles för, förenklad

jag håller inte heller med. För nu under sessionerna kan det komma saker som jag inte ens kommer ihåg medvetet. Men att man kan välja att antingen gräva ner sig eller ta itu med det. Man kan välkomna sitt minne och att säga till det att det inte har nån nytta hos mig och helt enkelt välja att acceptera och känna frid över det som har hänt.

Jag förstår vad ni menar. Samtidigt funderar jag öppet -om det fortfarnande kommer tillbaks och påverkar en (exempelvis efter att ha legat begravt i det undermedvetna för att sedan komma upp till ytan) -är det verkligen över då? Man kanske bara tror att man tagit itu med det, tills det kommer tillbaks.

Men som #2 så klokt säger -man kan välja att gräva ned sig eller ta itu  med det.

När man helt accepterat eller bemästrat problemet, vad det än månde vara -först då tror jag att det på riktigt är över, och då är valet fritt om man vill låta det fortsätta beröra en eller inte.

Jag kan tro att vissa mörka minnen/rädslor inte helt och hållet kan bearbetas och släppas, att de till en del alltid har en liten skugga kvar.

Insikten om att det är en del av det förflutna och inte nutid, hjälper till att bygga glädje och frid men utan det förflutna finns ju inte jag som den jag är nu.

Det här är ett citat jag behöver fundera på

Tack Rore

Tack rore!

Det finns en del sanning i det här, ju mer du släpper taget, desto fortare går det över….

Min erfarenhet av all utrensning, men det är ingen lätt sak och jag tror att hela processen handlar ju om att erfara själva upplevelsen av utrensningen…man kan lära sig att ta bort smärtan i hjärtat, men minnet finns alltid kvar i hjärnan..Tanke-känsla-handling…..

Man behöver fråga sig-Vad lärde jag mig av det här?

Som nillanb skriver, om jag inte har upplevt det, är det inte jag, man formar sig som person med sitt förflutna, men man ÄR det inte…sitt förflutna alltså…du ÄR det du blir i det du gör….Tanke-känsla-handling…..

Så ser jag det..

Kram Cilla…

Vi leker med tanken att jag lever och lever om mitt liv tills jag är fullärd. Då har jag lämnat det förflutna bakom mig och det kan inte göra mig illa i mitt nästa liv osv…

Välj därför att se kärleken och meningheten i allt med ett leende :-)

/kram Spanaren