Kan jag hålla med om att ibland blir saker värre, jag tror det beror på att ju mer upplyst jag blir, desto svårare är det att leva och fungera i den materiella världen.

Att förhålla sig till att leva i nu, blir så mycket viktigare till slut, för att orka framåt. släpp taget och var bara här, nu.

Det är svårt, men är värt ett försök. Be änglaran om hjälp att vara  bara nu.

Cilla.

jag har läst det här inlägget flera gånger och funderat innan jag kunde avge mitt svar.

Jag känner inte igen det från mitt håll men jag tror att det har med min läggning att göra. Och hur är jag då? Ja det är svårt att få på pränt men jag både planerar och tar dagen som den kommer. Jag vänder det negativa och försöker se vad som är positivt istället. Jag försöker tolka de uppkomna situationerna till vad det är jag behöver lära mig. Visst ibland svider det när självkänslan och annat kommer på sned och tårarna rinner men jag gräver inte ner mig i känslan utan låter den få utlopp så att jag kan ta tag i situationen.

Jag är även sådan att jag ibland inte har modet att ta en dust med vad det nu vara månde. Men är det inte akut så stoppar jag undan det ett tag och tar fram det senare då jag har tänkt över det hela. Jag kan vara en riktig hare ibland och det är jobbigt och orsaken är oftast att jag inte har en klar åsikt om det hela. Det är något jag behöver lära mig, att komma till klarhet vad jag tycker. Men för det mesta så vet jag väl det.

Jag tror också att man sätter levnadskraven alldeles för högt. Vi vill eftersträva att vara så goda medmänniskor som möjligt att det till slut blir ett krav och något som känns jobbigt att uppleva.

Ja lite av hur jag ser på ämnet.

Jag tror att en aspekt på detta har att göra med att den trygghet man skaffat innan man utvecklats och kommit närmare sig själv kanske inte egentligen är det man behöver. Så när man själv är redo, mogen coh stark nog så rasar det man trodde var trygghet. Fast egentligen handlar det snarare om att man tar ett stort steg mot saker som verkligen är rätt för en. Det här kan man oftast inte se förrän efteråt, när dammet har lagt sig och saker har fallit på plats. Men man kan nog försöka vara i trygg förvissning om att det som sker är av godo i en förlängning även om det är otcäkt när det händer.

Jag har själv gjort liknande resa så jag förstår vad du går igenom nu!

Håll ut, det blir bättre!

Kram på dig!

#2 Precis så funkar jag också, men jag har ingen lust att skriva precis om vad som händer, det är lite tråkigt om någon jag känner läser.

Det som du beskriver var innan hela den här resan, som jag aldrig kunde tänka mig skulle inträffa. Jag har haft mina sju svåra år och lidit fruktansvärt innan, för många år sedan, i flera år, men byggt upp livet och fått en bra grund. Samma känsla som du pratar om.

Det är det som gör det så svårt.

#3 kanske ligger någonting i det, men är det meningen att man ska drivas mot randen och befästa den tanken om och om igen. Det blir liksom lättare och lättare att avsluta det här, just för att man inte har någon anknytning till någon. Man är fri. Från allt.

Jag trodde att livet var svårt nog, när man hade fungerande långsiktiga relationer, som ger en glädje i livet och allt som har med existensiella behov att göra. Så räknar jag.

#1 Det känns som det inte hjälper mycket när jag inte kan se någon positiv förändring komma eller ens känna förtröstan som jag gjorde innan…. Det finns en gräns för vad en människa orkar.

Jag är så trött på alla människor som behandlar mig som skit när jag verkligen har något de vill ha. Jag är själv en omtänksam person och jag har svårt för skitsnack bakom ryggen. Men mig ska man snacka om överallt man visar sig…Är jag inte värd att få kredit för min ärliga omtanke och tolerans snart? (För mig inte tung alls att bära utan nåt som ger glädje)

        Tackar naturligtvis ödmjukast för alla svar!

                       (glömde….)

För min del så hade jag gått igenom så mycket innan jag började med healing,så det har bara varit possitivt sedan jag började med det, har liksom kännts som att saker faller på mer och mer hela tiden och fortsätter att göra det. Men svackor och uppåt-perioder finns ju med i livet hela tiden.

Det vänder nog och blir bättre ska du se.

lycka till.

Så jobbigt att gå genom livet med en sån frustration som Du tycks ha. Jag har hittat en sak som jag mår bra av-träning på gym. Det är så skönt efter ett hårt pass man blir så nöjd och glad. Det ÄR jobbigt men man får en aha upplevelse när svetten rinner som på hockeyspelarna man ser på TV. Började efter jag fyllt 50(blir 55 i sommar) och mina värden har blivit jättebra. Tyvärr har jag inte kunnat styrketräna på flera månader för min onda arm men då kör jag löpband och spinning istället. Min dotter har gått på KBT när hon mådde jättedåligt för nåt år sen. Och det hjälpte henne enormt mycket. Hon gick ner 50 (femtio!) kg av egen stenhård vilja med byte av livsstil. Gym+omläggning av kost. Men det gick överstyr och till slut kretsade ALLT kring hennes vikt och mat. Till slut sa jag till på skarpen att  det blev så jobbigt att höra på hennes vikt och mat jämt. Naturligtvis bröt hon ihop och jag fick ångest för vad jag sa. Men när jag berättade på psyk så hade jag gjort helt rätt. Ibland kan man behöva få hjälp att öppna sina sinnen. Och efter det kom vändpunkten för henne + att hon blev gravid och fick en till att tänka på istället för bara vikt och mat.

Jag hoppas innerligt att Du hittar meningen med livet. Och ta hjälp av någon som Du kan "prata av Dig" med.

Kram Inga-Lill (Som också mår dåligt till och från)

Jag ser omtanken.

Jag vänder mig till folk som jag tror har insikt i eller vill se lite mer i livet när jag är i nöd.

Jag har alltså ingen annan att vända mig till.

Det är inget gnäll utan faktiska frågor.

Jag försöker ställa frågor som man kan besvara utifrån sin egen erfarenhet.

Om Ni läser så är detta ju reaktioner över behandling med healing.

Inte gnäll i största allmänhet.

När jag skriver så ber jag konstruktivt om hjälp med det jag frågar om. Jag kan inte redovisa för hur jag är/mår hela tiden när livet inte rasar…..

Dessutom är det med risk för hemlöshet, konkurs och sådant…Inget kul

Andra frågor som rör andra områden frågar jag efter på respektive plats.

Här frågar jag om healingens verkan och eran erfarenhet….

Frågan är ju om någon har samma erfarenhet som jag att livet liksom bara blir en massa utmaningar som, att leva på randen hela tiden i princip, och inte tillförs någon upplevelse av glädje som man önskar.

Därmed inte sagt att livet flödar i mångt och mycket mellan katastroferna…(men fortfarande saknas så mycket gott i livet, ska man inte uppnå det, eller upplevelsen av att det är gott)

lapri

Jag har inte varit med om att jag drabbats av en massa praktiska katastrofer i samband med healing. Däermot så har jag fått oerhörda känslomässiga och fysiska reaktioner som gjorde att jag mådde såååå fruktansvärt dåligt.

Jag började då använda mig av resan-terapi eftersom jag förstod att healingen dragit upp en massa obearbetat skräp till ytan. jag var alltså tvungen att arbeta parallellt med healingen med andra metoder för att bearbeta och få ut det som fanns lagrat i mig. Har du testat något sådant?

Är det du beskriver som att leva på randen resultat av healing? Hur hänger det ihop?

Tänker på dig!

Kram!

Ber om ursäkt för mitt inlägg

#10. Ok ingen fara..

#9 Ja, det kanske kan vara det som är problemet…

Jag har använt healing sedan många år tillbaka, inte hela tiden utan i omgångar, och däremellan har jag nog faktiskt arbetat med saker.

Kanske saker som kommit uppp igenom healingen…

Jag har nog tänk så att healingen ska läka det som sitter ivägen och blockerar, och då tänkt att hela skorpan. varet och ärrbildningen liksom hänger med, ungefär som att det bränns bort av laser…Om du förstår..

Det känns ju som att jag blir mer och mer utvecklad osv, med åren och det är därför, som jag blir så ställd när saker går åt skogen, jag tror att jag helt plötsligen gör fel, när jag egentligen får upp grejer som jag bara ska släppa….

Jag brukar nog jobba i sjok med saker och ibland paralellt. Men felet var att jag inte tänkte på det.

Du ska ha mkt tack för nu kan jag förstå varför det kommer.

Tack alla!

lapri

skriver du dagbok lapri? det kan ibland hjälpa att få en annan syn på vad som händer och hur det hänger ihop.

#11 Aha, själv har jag nog aldrig tänkt på healing på det sättet. För egen del har healingen snarare satt fart på inre processer och ofta varit det som fått mina försvar att brista. Vilket ju förstås i sin tur inneburit att allt det jag stoppat undan kommit vällande upp och behövt processas och bearbetas. Healingen kan då även ge extra energi och kraft för att orka igenom dessa jobbiga processer för de tar enormt mycket energi tycker jag.

Men för att komma vidare i detta sen har jag haft stor hjälp av resan-terapi som jag började använda mig av hemma själv.

Jag tror oxå att det är viktigt att tänka att man aldrig blir "fullärd" alltså vi kommer att hamna i olika bakslag livet igenom, de kommer att handla om nya saker bara och våra gamla läxor kan hjälpa oss att möta dem bättre rustade. Och precis som du skriver så handlar det mera om att se det som nästa steg, nytt skräp som ska skådas, processas och sen slängas ut.

#11 Jag är så glad att jag fick denna insikt idag! Tack igen…

Jag tycker att healing - läkning, borde fungera som vid ett fysiskt sår.

Man blir skadad, sårkanterna drar sig mot varann. Kanske blir såret infekterat, det blir ärrbildning, svallkött, skorpa. Som skrapas av, lite var, det läker ihop igen.

När healingen - läkningen, sätts in, finns en ärrbildning och försvagning i strukturen i området men med typ ultraljud, infraljus eller laser kan man lösa upp ärrbildningen. och blodförsörjning och cirkulation blir som innan, nästan. Alltså healingkraften går in som en energi som tar bort ärrvävnad på samma sätt.

Det tror jag i alla fall. Men man har nog många sår som kanske inte ens läkt…Och många som har flera lager av ärr.

Och nu förstår jag varför jag reagerat som jag har gjort.

#12 Jag skriver inte dagbok varje dag, men emellanåt när jag gör nåt nytt(ganska ofta på senaste tiden då..hehe)

Jag förstår vad du menar , man ser hur man förändras på ett tydligare sätt och det är faktiskt en av mina älskade på andra sidan som sagt åt mig att: Skriv så löser det sig.

Och jag skriver oftast när jag har problem eller när något väldigt positivt händer. Och det hjälper…

Men jag tycker inte att jag hinner skriva varje dag precis…

#15 nej inte tycker jdå jag att man behöver skriva varje dag om det inte är något speciellt man kollar upp som tex hur en sjukdom förlöper osv. Går alldeles utmärkt som du gör.

Hej Lapri!

Jag har gått igenom många helveten i det här livet för jag fattade verkligen ingenting. Ett av mina värsta helveten har jag upplevt hösten 2008 och nu i vintras. Jag har inte kommit ur situationen som jag hamnade i än. Det kommer att ta ca ett år till. Inte roligt, men jag har genom en behandling med allhealing faktiskt ändrat mitt tankemönster som gör att jag aldrig har känt mig så lugn och fridfull som jag gör nu. Helt fantastiskt! Tom min mage har blivit bra. Ville bara berätta för dig lite vad jag har bakom mig.

Kram Åsa

Hej

#17

Varför kommer det ta ett år till?

Jag fick väldigt bra svar här i #9 som gjorde att jag förstod varför jag reagerade som jag gjorde.

Jag blandade ihop saker, som man gör när man inte har kunskap.

Jag vet att det jag behöver kommer till mig mao behöver jag någonting, då kommer pengar till det. Det här gäller andra saker också.

Jag har gått i många många år utan kunskap och de beslut jag tagit i det tillståndet har fått sina konsekvenser. Nu fick jag klarhet och får hela tiden nya kunskaper som gör att jag kan ta hand om mig på ett annat sätt och då kan jag se saker som de är bättre .

Jag lyssnar väldigt mycket till mitt inre och har mycket sensitiva antenner. Jag brukar undvika det som är mindre bra för mig i den stunden.

Så jag tackar hoppfull igen faktiskt. Livet blev så mycket klarare..

Och så är det ju healingen både här och annan som nu kan börja verka på ett bättre sätt.

lapri

Varför det kommer att ta ett år till kan jag svara på om ett år. Om jag visste jag det nu skulle det inte ta ett år Det handlar om kommunikation, få insikter hos oss båda m.m.

Det är inte första gången jag vet vilken riktning en situation är på väg mot, men det tar så mycket längre tid än jag vill att det ska ta. Så en sak vet jag att jag ska lära mig - tålamod! Å det är fan inte lätt. Usch! Är ju tvilling så mitt sinne är som en snabb vindil. Då är tålamod inte någon lätt sak. Har dessutom en massa oxar bland planeterna som gör mig väldigt envis.

Har saker och ting löst sig för dig Lapri?

Kram Åsa

Nej och ja.

Det känns som att det inte har löst sig

men

jag är förvissad om att allt har löst sig

när jag ser framåt så är jag orädd och vill se hur det går

när jag känner med mina känslor är jag lite ensam och rädd

En ryttare till P. dök upp i stallet - ung tjej - godkänd direkt av Prinsessan.

Men inget bestämt jag får se hur det går

Vad glad jag blir lapri!

Kram på dig!

Jag vet att du kommer att få hjälp förr eller senare

Väntan är det värsta.

Tack ska ni ha båda två!

Jag har lite svårt att förlika mig med att det är känslomässigt jobbigt. Blir lite stött.

Känner mig nästan ovärdig som inte kan ställa mig över mina känslor och rädslor.

Men det är väl för att man är ensam och stark…

Innerst inne óch inför mig själv är jag lugn på något sätt, jag tror att jag kommer bli fri…

Å andra sidan blundar jag för konsekvenserna, skiter i´t som man säjer…

Det är väl ingen arkebusering i alla fall, så jag överlever nog.

Man kan tänka att man ska gå rätt in i sina känslor, känna dem, uppleva dem och låta dem uppta hela kroppen… sedan kan man släppa dem och gå vidare. Öppna fönstret, vinka åt dem och säg -hejdå, nu behövs ni inte mer, ni har gjort ert!

Min psykiater sa något som kom att betyda väldigt mycket för mig, hon sa -du ÄR inte dina känslor, de finns där och de kan både skrämma och göra illa men de är inte du. De bestämmer inte över dig även om de tar utrymme.

Men så länge man trycker undan dem så finns de ju kvar… får de komma upp till ytan och bli kända på, så har de ju spelat ut sin roll.

Jag är övertygad om att du kan bli fri, du är ju redan en lång bit på väg med de insikter du gjort!

Ja, när jag är för mig själv så klarar jag av mina känslor bättre

Det är när jag pratar med folk som ska hjälpa mig som jag blir lite känslosam

Jag misstänker att detta är en stategi jag har

jag vill att de ska ta hand om mig

funkar inte alltid kan jag säga

Jag skulle verkligen vilja sluta med det här beteendet

Det är barnsligt oansvarigt och beror på att jag är född lillasyster

Gud! Detta börja likna min egen personliga terapitråd

Hoppas ni har överseende

Det har vi och det är nog meningen att du ska ha din egen lilla terapitrådDet är det fler som har.

Om du kan så sök efter det som ger dig detta beteendet och lös upp det.

Kram Åsa

en egen terapitråd kan göra mycket nytta

Snällt av er…

Ja, Åsa jag har funderat på det sen jag skrev det

och det är just det som var det viktiga

att berätta om det för andra - att erkänna det

Jag tror att det redan börjat lukras upp

och det är som att hoppa över ett hinder -

du kan inte hoppa det om det inte finns

Och det 'finns inte' om det inte syns

(Ah, en del saker finns säven om de inte syns…)

Jag håller helt med de andra här.

För mig har det oxå varit så att bara själva saken att formulera sina tankar och känslor bidrar i hög mån till processen med att bearbeta. Det är därför jag är så positiv till traditionell samtalsterapi. Att samtala med någon om det som är svårt, någon som har kunskap om människans känsloliv och varför vi påverkas som vi gör av det, kan se bakomliggande mönster och hjälpa en att få syn på de inre bilder man skapat som kanske inte alltid stämmer så bra, för mig har det varit en vändpunkt i livet.

Så bara skriv…