Jag känner igen mig i det du säjer.

Jag har jobbat i åratal att vara den person jag är mot min familj. Och inte en lillasyster och minstingen. (Jag är ju 44 nu!!!)

Men det har varit många och långa protester då vi har fått 'separera'

, varit ovänner.

Det har hänt med både min mor och bror.

Många människor försöker styra en då man hamnar i beroendeställning till dem. Nu för tiden när jag sätter ner foten och säjer stopp, efter ett varningens ord, så blir det ett jäkla liv.

Och det kan vara svårt att leva med….

Naturligtvis får man när man börjar säja ifrån, räkna med att man är lite defensiv och då blir det mer känlomässiga bråk.

Oftast numera, efter många år av övning, så tar jag inte vid mig. Utan ser på saken lite objektivt, och vet att det jag gör det gör jag för att jag ska må bra till slut.

Det är fortfarande så att man känner sig misslyckad och särsklit som för mig här sista tiden, när det händer gång på gång. När det aldrig tycks funka.

Jag tror at du ska våga säja ifrån på så sätt att nästa gång du gör något som du inte vill, Försök, även om du redan sagt ja, att ångra dig  och säj att du inte längre har lust.

Jag tänker inte säja nåt käckt. Du kommer göra något. Du har redan börjat genom att skriva in en fråga.

Jag hoppas du får fler ord på vägen…

Jag håller i alla fall på dig.

Hälsn. från en med erfarenhet….

lapri