Så härligt maria att morfar kom igenom via mobilen till din son. Jag själv har inga barn så jag kan inte säga något om din fråga alls. Men jag tror ändå att om man pratar öppet på ett sätt så dom förstår de så blir dom inte så rädda för de, när dom frågar om de. 

Plus så kan dom utvecklas på sitt eget sätt och vet att dom har vuxna som dom kan prata med,, utan att dom säger att dom har fantasier.

Ha så skönt//kram Tina

Åh, jag ryser i hela kroppen Maria, och eftersom jag känner din pojk, förstår jag hur mycket detta betydde för honom. Så otoligt härligt..

Tror oxå det är viktigt att ha en öppen dialog med sina barn, jag har det iallafall, och dom har för sin ålder redan upplevt en hel del, så det är bra att finnas där och lyssna…Kram kram, ha en underbar dag alla

Vilken härlig läsning Maria, jag blir sååå berörd av det här.

Var öppen och ärlig mot barnen, det är mitt råd. Mina tre barn har kommit och frågat saker under åren och mina äldsta barn har fått göra några övningar och vägledda meditationer när dom själva har kommit och sagt att dom velat prova. Dom är alla lugna i det hela och dom vet att det inte är konstigt på något sätt.

Däremot när yngsta sonen var sju år så kom han hem efter skolan och var jätteledsen, det var krokodiltårar, jag frågade vad som hade hänt och han sa: Dom andra barnen säger att andar inte finns, men jag vet ju att dom finns! Dom hade alltså blivit osams i skolan. Jag satte mig med honom i soffan och förklarade att han inte skulle säga eller förespråka det här att andevärlden existerar för han vet som har sett men man kan inte tro på något man inte har upplevt själv. Jag beskrev som med mat, jag kan säga att du ska äta fisk för det är gott, det tycker jag som har smakat men du måste ju själv smaka och uppleva det innan du kan bedömma om det är gott eller inte.

Min förklaring gjorde honom väldigt lugn och han är otroligt trygg i sin egen vetskap och idag när han ibland pratar med någon som säger att h*n inte tror så säger han bara: Ok, men jag tror för att jag vet för jag har sett, men du kanske tror sen om du får se också.

Mina tre barn är nu vuxna och har det här med sig i bagaget på ett väldigt naturligt sätt. En är skådis, en jurist och den tredje snickare/fogare och var och en av dem har det här med sig i sina respektive liv. Händer lite då och då att särskilt dom äldsta förmedlar personer till mig när dom träffar på någon som har upplevelser som de inte kan hantera.

Har en lite gullig berättelse från när yngsta barnet, Rasmus, var 6-7 år. Han hade vid ett tillfälle en ilsken öroninflammation och jag var på väg att beställa tid till doktorn (var i början av min "healingkarriär") när det plötsligt slog mig att va sjutton - jag måste ju prova mina händer först!

Grannpojken satte sig framför min Rasmus på golvet och pratade lugnt till honom, sa åt honom - "Andas som mig nu!" och så drog han lååånga djupa andetag, precis som han inte gjort annat än såna här uppdrag på jorden! Rasmus ylade en stund, sa att det gjorde ännu ondare o sen - vips var det onda borta.

Några veckor senare satt en unge på dagis i hallen och grät. Rasmus frågade fröken vad som var fel o fröken talade om att grabben hade öronflammation och väntade på att mamma skulle hämta honom så de kunde åka till doktorn.

Rasmus kollade häpet på både grabben och fröken o undrade -

"Meeen…. tar inte hans mamma bort det åt han???"

Självklarast i världen…

Nu är han 20 och hans kompisar driver kärleksfullt med vår relation som är väldigt tight och dom skojar ofta om mitt yrke som medium, nyfikna o fascinerade på samma gång.

Vill bara säga när det gäller det andliga och våra barn: Jag har har sett många exempel på när föräldrarna börjar bli fascinerade av det mediala och andliga och sedan lägger för mycket uppmärksamhet och fokus på barnens öppenhet. Det är så viktigt att man tar det helt naturligt och inte gör nån grej av det hela. Barn är nämnligen väldigt sugna på uppmärksamhet och det kan gå lite fel där. Sunt bondförnuft är min ständiga affirmation, både inom healingen och det mediala.

Värsta storyn här - har såååå många genom åren som gått - är dock damen som kom till Ramsbergsgården för kurs. Började prata om sin unge, en pojke på ca 7, som hon påstod vara så speciell att när han föddes så var det över 20 utomjordingar som fick bära hans själ genom byn… suck.

Sunt bondförnuft och så naturligt som möjligt så kan ungarna ge en hur mycket som helst inom detta! Dom har det ju bara!

Rasmus frågade en gång när han var ca 5 år när vi gick i skogen:

Kan du se dom mamma? Dom små som bor i skogen?

Nja, svarade jag, inte se dom men jag kan känna dom ibland.

Det visste jag redan, sa han då, skulle bara kolla dig lite om du pratade sant. Du har lite för mycket skit i vägen för att kunna se dom!

Ha! Skitunge…. Han har glömt det här idag. Och jag kan fortfarande inte se dom tydligt, bara känna…. hihi.

Härligt.. Jag älskar att läsa barnberättelser.. jag har själv flera på lager.. Vi startar en tråd med det..hihihihih.. så spännande !!

Kramis MariaJ:-)

Ja dessa barn är för härliga och dom är ju också väldigt mediala.

Ngt som vi tydligen alla har med oss från födseln och alla barn verkar ju vara väldigt mottagliga för andevärlden.

Tror dom flesta barn ngn gång har haft låstas kompisar dom lekt med och kolla när ett barn ritar av en mäniska hur ofta målar inte barnet auran också.

Jag har också en härlig historia min son var ett tag fruktansvärt rädd för spöken och detta med andar hemma hos sin mamma  så kunde han inte sova själv utan skulle altid sova hos sin mamma eftersom det spökade sa han.

När frågan kom upp varför han kunde sova i sin egen säng hemma hos mig så sa han att pappa kan ju prata med dom så där behövde han inte vara rädd.

Men en kväll kom han in till mig med gråten i halsen ochj sa att han hade ett spöke i sitt rum men han skruvade väldigt på sig  för han sa att det inte var ngt farligt spöke utan det var ett snällt spöke.

Men han ville inte säga så mycket mer  men efter en stund så frågade han mig hur det kunde komma sig att farfar kunde var ett spöke för han var ju snäll.

Så han hade sett sin farfar och efter detta så har hans rädsla försvunnit.

Nu har det gått några år sedan denna händelse och idag så är han 14 år och det händer att han hjälper mig i bland för han är enastånde på att hitta försvunna personer och saker.

vilket han visat några gånger inne på Övernaturligt.  

Fööra året var han med och såg mig hålla en storseans för första gången.

Efter storseansen så frågade han mig varför jag inte berättade att anden hade slagit kvinnan jag hade kontakt med.

Så den lile busen satt och medlänkade under seansen *S*

Har även en dotter som är 18 år idag som har haft många mediala upplevelser  under barndommen.

Lasse

Härligt med våra barn.. Och visst är det mer naturligt för dem idag än vad det var bara för några år sen.

Jag och min minsta på 12 år satt och tittade på tv häromkvällen. Jag vet att han inte ville se det okända, så jag tog fram fjärrisen och skulle slå över och då sa han..

-Mamma vad gör du?? Jag vill se det.. Han tittade med spänning på hela avsnittet och var väldigt fascinerad efteråt.. han sa : att mamma är det så du gör när du pratar med andar.. och jag berättade lite om hur jag gör.

Han lyssnade och ställde massor av frågor den kvällen,, sen har det inte varit mer.. Han vet och han är själv öppenför det.. Jag är ganska säker på att det kommer fler tillfälle som han själv lyfter upp det..Men jag avvaktar tills han själv kommer och vill veta.. Det är så jag respekterar honom..  han är fortfarande ung och behöver få vara barn.. det andra kommer sen.

Våra underbara barn..