Hej Ayena!

Stress-chocken som du fick, kom den plötsligt eller har du under ett antal år byggt upp din stressnivå, och sedan händer något som "får bägaren att rinna över"? Jag tycker att du redan har börjat med åtgärder som verkar bra, men det tar ju tid och jag tror inte att det finns någon mirakelkur (tvyärr). Jag arbetar som stresscoach och till de personer som kommer till mig börjar vi att titta på erergibalansen. Hur ser dina utgifter ut? och hur ser dina inkomster ut? Har du under många år haft en obalns där utgifterna varit större än inkomsterna, i så fall har du dragit på dig skulder. Det första man kan börja med är att öka inkomsterna och då tänker jag på faktorer som sömn, vila, aktiv återhämtning, vårda ditt inre, mål och motivation. Utgifter kan vara ditt reaktionssätt, daglig stress, relationer, oro för framtiden och din tolkning av verkligheten. Mitt råd till dig är att försöka öka dina inkomster och se över dina utgifter. Som sagt så tycker jag att du redan är på god väg! Ge det lite tid, själen har inte bråttom!

Lycka till

Ann

1997 gick jag i väggen efter fler mycket stressiga arbetsår. Blev sjuk i fibromyalgi och morbus dercum. Eftersom jag är en person som vill vara igång så startade jag upp lektioner i att göra html-kodade stationeries på internet. Med detta följde också en del grafik- och mailinglistor. Men då jag insåg detta blev för mycket ansvar för mig så lämnade jag över allting till andra personer.

Förra hösten så kom där tydliga besked från regeringen Reinfeldt att det inte längre var tillåtet att vara sjuk i Sverige och att alla förtidspensionärer skulle sättas i arbete och komma ifrån "utanförskapet". Då tänkte jag att jag kanske skulle kunna jobba åtminstone halvitd så jag började med en del olika projekt. Nu var det så att dessa projekt blev för mycket, bla a en kurs i att koda i html. Gratis naturligtivs. Samtidigt så slutade en handledare på grundkursen så jag fick rycka in där också. "Allt för eleverna". En fredagkväll sade kroppen ifrån och jag fick en stress-chock. Ringde till ambulans då jag trodde jag höll på att dö. Detta var i slutet på november.

Jag inser nu att jag har gett och gett under flera år och inte fått någonting tillbaka. Så utgifterna har varit enorma. Men nu är det stopp med detta och jag har vilat under dessa månader. Dock mår jag inte bra av att inte göra någonting, jag blir understimulerad och rastlös/orolig. Livslusten har jag tappat utan att för den skull vara deprimerad. Jag behöver något att syssla med för att underhålla den drivande "elden".

Detta var väldigt korta drag om vad som hänt. Hur jag ska öka på "inkomsterna" vet jag inget sätt. Jag vet inte hur man tar, utan bara hur man ger.

Kram Gunilla

Vi är ju alla olika som personer, att ge till andra är något fint och det ger och har gett dig mycket bekräftelse, vilket du säkert behöver. Frågan du kan ställa dig är varför du tycker andra och andras liv/uppdrag eller vad det nu än är är viktigare än dig själv och ditt liv. Hur ser du på dig själv i grund och botten, vem är du när du inte orkar ge längre? Du är värdefull, du duger som du är. Acceptera att nu är det så här, du behöver inte gilla det, men nu är det så, du mår som du mår pga lång tid med stora utgifter, visst hade det varit konstigt om din kropp inte hade reagerat, ju mindre du lyssnar på din kropp ju starkare uttryck måste den ge dig för att du ska lyssna. Du kan ju börja med att köpa ett avslappningsband, eller meditationsband för att minska din grundspänning, ät nyttigt, läs böcker som kan inspiera dig, ta massage, healing eller vad du tycker är skönt, ta promenader, umgås med människor som ger dig energi, skriv dagbok där du får dina tankar på papper, livet har tagit en annan riktning nu för dig, lita på att din kropp gör det som är rätt för dig.

Jag vet exakt orsaken till att jag har hållt på så här genom livet. Det är för att bli godkänd och accepterad av mina anhöriga.Jag har nämligen aldrig blivit detta. Genom åren har jag dock fått respekt och bekräftelse från arbetskamrater/arbetsgivare, vänner och bekanta. Det är denna bekräftelse som hållit mig igång. När jag inte längre orkade jobba så skaffade jag dessa sysselsättningarna. Nu gick det som det gick och här står jag i detta nu och inte längre får någon bekräftelse på att jag duger.

Att fortsätta min tillvaro utan att jag håller på med denna bekräftelsetillfredsställelse har skapat ett tomrom som jag inte riktigt kan hantera. Min högsta önskan är att finna en ny mening med livet utan att behöva dränera mig på energi.

Avslappnings CD har jag - böcker har jag, det gäller bara att acceptera. Det har jag nog inte gjort ännu.

Skriva har jag börjat med. Om det blir en bok vet jag inte men  det får tjäna som terapi eftersom det är många känslor och många minnen som dyker upp och som gör fruktansvärt ont.

Hej Ayena!

Spontant kommer jag att tänka på Byron Katie. Vet inte om du har hört talas om henne?
Hon levde väldigt deprimerad under många år, tills det en dag plötsligt vände och hon vaknade upp från mardrömmen.

Eckhart Tolle är en annan som också levde väldigt deprimerad med ångest och självmordstankar, tills han också förändrades genom ett skifte i medvetandet.

Dessa båda (främst Eckhart Tolle) har varit till stor hjälp för mig i hur jag ser på livet och de tankar som är det som gör att vi lider och mår dåligt.

Mitt tips till dig är att titta in på deras hemsidor, Byron Katie har dessutom utformat "The Work", som består av fyra frågor som man kan ställa för att utmana sina tankemönster. Och nå frihet och inre frid därigenom.

www.eckharttolle.com

www.thework.com

Tunrida!

Jag har varit inne på Byron Katies sida "the work" och tittat på en del av filmsnuttarna där. Men jag förstår inte hennes tänk. Ta filmen om pengar till exempel. Hon har uppenbart inte varit utan pengar i verkliga livet då hon påstår att om man tänker "jag behöver mer pengar" inte är en sann tanke. Det är mycket möjligt att hon varit deprimerad pga hon tänkt fel tankar. Jag tycker hon är ett hån mot de människor som verkligen är fattiga och är utan pengar och skulle ge allt för att få en slant att köpa bröd för!

Men jag har kanske missförstått hennes budskap.

Tunrida!

Ytterligare en tanke här. Hur ska jag kunna bli frisk om jag i mina tankar accepterar mitt sjukdomstillstånd?

Jag har fått många örfilar av livet och har varje gång lyckats gå vidare och peppat mig själv. Jag har aldrig varit deprimerad utan orsak. Är inte heller deprimerad just nu, men saknar den glöd jag haft förut att gå vidare, att kämpa, att överleva. Jag har blivit hårt prövad i livet och dessa prövningar är inget som enbart har existerat i min hjärta utan ren och skär verklighet.

Jag är dock fullständigt medveten om att jag haft och möjligtvis fortfarande har behovet av att bli godkänd. Detta beror på min barndom som jag inte vill lämna ut här. Jag köper mycket väl tänket om att jag ska acceptera mig själv som den jag är och inte längre behöva bevisa för mina anhöriga att jag duger.

Men tack för att du försökte!

#6 och #7

Ayena, om du inte förstår Byron Katies "tänk" så är det förmodligen så att du inte riktigt är öppen och redo för att ta det till dig. 

Kanske finns det någon annan som du istället kan vända dig till, eller är det så att du om ett år från nu (t ex) plötsligt förstår vad hon faktiskt menar, att hon inte alls menar att vara ett hån mot de fattiga, som du säger.
Men du måste själv upptäcka det, i dig själv. Jag kan inte förklara det för dig. Förstår du inte Byron Katies budskap och vad hon egentligen syftar till, så är det så det är, nu.
Kanske du aldrig kommer förstå det, och det är förstås helt okej det också.

Jag själv kom i kontakt med henne för flera år sedan, och även med Eckhart Tolle, men fattade inget då. Det var inte särskilt intressant heller för mig. Så jag lämnade det därhän och hittade andra vägar. Sen plötsligt en dag hände något och jag drogs till först Eckhart Tolle och sen Byron Katie. Jag förstod nu precis vad båda menade, jag kände hur sant det var i mig. Det som jag inte alls hade kunnat ta till mig tidigare var nu glasklart.

Jag skriver detta för att jag vet att vi alla är på olika platser i livet och att alla måste hitta sin egen väg. Och jag har varit där du är, så jag förstår.

Jag önskar verkligen att du ser friden och glädjen inom dig och jag vet att den finns där, för den är ditt naturliga tillstånd. Det finns inte någon som inte är detta och det är till det inom dig, som jag vänder mig. För det är så sant och vackert så om du bara visste. Det är det som förenar oss. Vi är så lika, fast vi tror att vi är så olika varandra.

Men alla måste upptäcka detta själva och på sitt sätt. Så även du. :-) 

Men, du kanske kan ta till dig något, vad vet jag. Låt ditt hjärta tala till dig, så hittar du rätt. 

Stor kram!

#8 - Jo vi är alla olika och jag håller med till fullo att glädjen finns inom oss alla. Den har alltid funnits där för mig trots alla livets hårda prövningar och jag är helt övertygad om att jag kommer nå den igen.

Men Byron Katies budskap lägger jag helt på hyllan tills vidare. Det är absolut inget som tilltalar mig. Jag ser henne som en högre bemedlad amerikansk kvinna som inte vet mycket om det verkliga livet. Det märks ju på hennes referenspunkter.

Jag har gått igenom mycket och fått många insikter, speciellt när jag blev sjuk.  Jag vet också att tankens kraft är mycket stark och att jag själv kan påverka mitt mående genom hur jag tänker.

Anledningen att jag skrev här på healing-sidan var att jag ville ha ett litet tips att komma åt eldens energi utan att för den skull bränna ut mig igen. Men jag antar att svaret finns inom mig bara jag tittar efter ordentligt. Får väl putsa både yttre och inre glasögon

Kram Ayena

Hej Ayena.

Jag har känt precis så, väldigt länge. Det kan ta lång tid innan elden flammar upp igen… Jag har funderat mycket på mig själv och hur jag fungerar. På hur grönskande skogar kan brännas ner till aska och damm och på känslan av att stå där mitt i ödeläggelsen - även om man vet att nytt liv och ny grönska spirar igen, och att det inbland KRÄVS en skogsbrand för att frön ska gro och spira, så känns det så tröstlöst ibland.

Kanske det räcker just nu, om din eld får vara en varm glöd?

Jag tänker på de fyra elementen, som är en viktig del av min tro och mitt liv. Eldens element är ju just livsgnistan, energin, den där brinnande passionen och skaparkraften som flammar hett inom oss. Jag tror att rörelse och skapande stimulerar elden inom oss. Promenader i naturen läker kropp och sinne, och hjälper livskraften att flöda friare genom kroppen när leder och muskler får röra sig och mjuknar. Skrivandet eller målandet, eller annat skapande kan hjälpa till att väcka elden. En bok, dagbok eller långa brev till en vän (eller till dig själv).

Det du säger om tron på att glädjen kommer tillbaka är så viktigt. Allt har sin tid. Vet du, jag tror att vi idag är så angelägna att allt ska vara BRA och FINT och GLATT hela tiden att vi glömmer att man också måste få vara ledsen eller arg. Eller bara vara stilla. Själsbränna kallar jag min känsla inuti, när jag blir sorgsen, tyst och vemodig. Jag har slutat söka tröst då, jag vet att det måste få värka ut ifred för annars blir det bara värre. Man kan inte måla leenden över tårarna.

Skriv, skriv, skriv… Gråt när du behöver, skratta när du vill det. Låt allting få komma ut, ge dig själv tid. En del dagar blir bra, andra blir stillsamma och vemodiga, och några blir svåra och smärtsamma. Jag tror inte att det är avslappning i första hand som hjälper dig just nu (men du känner bäst själv) utan jag tänker att det du behöver är att den där isen inom dig som ger dig tomhetskänslan behöver tinas så att allt det vassa som gör ont kan rinna ut. Förstår du lite hur jag tänker eller låter det jättemärkligt?

Så fint du skrivit Alvljus!!

Alvljus! Jo, jag förstår precis hur du tänker. Att leva med elementen är ju en del av mig precis som du säger. Jag söker gärna en lösning i elementen, men det är kanske så jag inte ska göra detta, inte forcera fram något.

Det är ju också så att när man ömsar skal är man som mest sårbar, kräfta som jag är. Jag har gjort en insikt (som slog mig rakt i nyllet). Jag måste därför inrätta mig efter det nya eftersom jag måste förkasta det gamla. (Nu blev det krångligt, hi hi) Så, jag står precis där i askan av skogsbranden och känner mig inte bekväm i den känslan. Men jag välkomnar den eftersom jag måste och att det är meningen med detta, annars kan jag inte utvecklas.

Jo, i vår moderna värld finns det ingen plats för känslor, eller bearbetning av känslorna som det säkert fanns förr i tiden. Nu ska man alltid vara till sin fördel, annars "räknas" man inte. Men nu byr jag mig faktiskt inte om, om jag räknas eller inte.

Tack för dina ord, där var en del som föll på plats

Kramar från Ayena

Ställde frågan hur kan jag hjälpa denna kvinna och fick svaret:

För att hitta tillbaka till livslusten behöver du minnas vem du är       och uppleva ditt verkliga jag.

 Ställ dig frågorna : Vad är framgång och lycka för mig? Vad gör mig glad? VEM är JAG??

Och när du vet svaret……..så jagar du efter det med all din kraft och då garanterar jag att livslust och glädje och känslan av WOW kommer tillbaka.

Att verkligen lyssna till och följa sitt hjärta är den enda vägen till att bli tillfreds med livet och sig själv!

Lycka till Vännen!