rensa cellminnet och nuets minne
om man skulle gå in med intentionen och rensa minnet och cellminnet av en traumatisk händelse
vad skulle hända då
vad finns det för baksida med det
är det då då man frigör karma om det , för om något inte har hänt så vet man ju inte det och då existerar det inte
men vad finns det för baksidor rent fysiskt så har man varit med om det så då lämmnar det spår på den fysiska kroppen och i omgivningen fast man har själv ingen aning om det ,, är det då det hammnar som dna och lagras där som ett backup minne utefall man behöver ta reda på varför det är si och så , men då tar man ju tillbaka det minnet … så då blir ju minnet flytande där och om man då skulle ta ort det flytande minnet, då existerar det inte alls
på något plan
är baksidan då själva upplevelsen
är det upplevelsen som man eftersträfar , varför skulle man eftersträva en jobbig upplevelse som då i slutändan inte skulle vara en jobbig upplevelse utan vara en bra upplevelse , så då behöver man ju inte gå in och radera cellminnet , då det blir bra i slutändan .
så vad är då karma, då är vi i en ständig limbo
vad betyder limbo igentligen
hm.. så många funderinga så många frågor men förstår du så förstår jag så snälla förklara hjärna vad det är jag menar för ajg fattar som vanligt ingen ting av det jag skriver på ett mer förståligt plan
KalleN, har du sett "Eternal Sunshine of the Spotless Mind " (Jim Carrey o Kate Winslet) ?
Jag tror att det är värre att inte minnas traumatiska händelser än att minnas dem och lära sig leva med vetskapen. Har du någonsin träffat någon med minnesluckor kanske du förstår vad jag menar.
Åh, den filmen är ju SÅÅÅ bra!! :)
Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?
Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.
#2
Intressant inställning. Ja, det är säkert hemskt för den som förlorat minnet. Jag såg en dokumentär om en man som till synes utan anledning förlorade allt minne. Han var knäckt, för han visste inte längre vem han var, tyckte han.
Man fick följa honom under ett par år, tror jag det var, och han fick helt enkelt bygga upp ett nytt liv, lära sig vissa saker på nytt. Han var som ett tomt pappersark.
Allt han upplevde var för första gången och man såg glädjen och förundran i hans ögon, när han väl kommit över chocken och accepterat situationen som den var. Glädjen och förundran var som den hos ett nyfött barn som upptäcker livet. :-)
Detta är väldigt spännande! För när man tror att man är sitt minne, sin livshistoria, med allt som hänt, så känns det förstås som man förlorat sig själv.
Men, vilka är vi utan vår livshistoria, vilka var vi som nyfödda, när vi ännu inte hade skapat oss en föreställning om oss själva? :-)
Hmm, ser att det fattas något? Det står att det ska vara 6 inlägg
(7 med detta)? Men jag ser bara 3 tidigare inlägg, innan det här?
de övriga är personliga påhopp som är borttagna Tunrida
Ojdå, jaha då fattar jag. Jag började undra ifall jag hade fel på synen plötsligt. :-)
Starta ny diskussion