Jag har nog alltid varit intresserad men det har gått i vågor. När jag var liten var jag helt säker på att jag såg tomtar och troll i skogen.

I tonåren så ägnade vi oss en del åt anden i glaset vilket så klart skrämde oss rejält så efter det så la jag av.

Sen var jag och fick en tarottolkning för några år sedan och då vaknade intresset igen. Och precis som du säger så fortsätter det nu att växa…

#1 Härligt det låter med tomtar och troll. Var du då rädd när du såg dom, har du sett dom på äldre dagar?? Nyfiken är jag

Nej, jag var inte rädd  Minns en kompis som bodde ute i skogen, där satt vi i ett mörkt rum och spanade ut mot skogen för att försöka få syn på tomtarna. På vintern spanade vi efter deras spår i snön… när vi skulle in i ladugården så smög vi alltid i hopp om att få se dem.

Fast nu när jag är vuxen så funderar man ju så klart på om det vi såg verkligen fanns eller om vi bara hade bra fantasi.  

Har inte sett några "naturväsen" sen jag blev stor men jag tror ändå att dem finns.

Låter luddigt va?! *s* Ena stunden skriver jag att jag sett dem men i nästa så vet jag inte… Men då när jag var liten så trodde jag verkligen att jag såg dem och kanske gjorde jag det… eller så hade jag bara livlig fantasi.

Låter inte luddigtÄven om det var så att ni såg dom, eller om det var fantasi, så spelar det ingen roll. För er fanns dom, och ni fick spänning, eller hur. Men visst tror jag oxå på naturväsen, fast jag inte själv upplevt dom.

Ja, precis! Du är klok du Fia!

Kram Sanna

Haha, det vet jag inte

Sedan jag var barn..men inte "forskat" i saken förrän typ sista åren…

Även jag har haft intresse för det andliga och övernaturliga sedan barndomen och provade faktiskt anden i glaset ett par gånger. Men som tur är hände aldrig något med glaset. Tyvärr gick jag dock till en "spådam" som under läggningen talade om för mig att en vännina skulle ta livet av sig. Det skrämde upp mig rejält och ett halvår senare såg jag en dödsannons om en gammal klasskamrat från grundskolan och jag fick berättat för mig att hon gått ut i skogen och hängt sig. Sedan dess är jag lite anti mot läggningar även om jag vet att hon berättade saker som man normalt inte säger vi en läggning. Men det har satt sig i hjärtat och kan inte släppa.

Usch ja, det förstår jag Katta. Det var ju hon som inte var bra, kan jag tycka, och visst förstår jag att det har satt sig, en läggning för mig handlar ju om en vägledning i livet, och ALDRIG några sådana budskap. Känns inte bra att det finns sådana människor som ger dessa budskap.

Jag har alltid haft stort intresse i det mediala och hade kontakt redan som barn med andra sidan. Det gick i vågor under tonåren, men det kom tillbaka och prackade på mig ganska mycket då jag var omkring 20 år.. Jag har inte varit aktiv inom det mediala hela tiden, men alltid haft det med mig. Jag har smugit med det för min män som funnits i mina liv då, för de har inte alls varit öppna för det.. men nu de sista åren har jag inte kunnat förbise att det är JAG.. Jag ÄR medial och det kan jag stå för idag..

Kram och ljus till er alla // MariaJ:-)

har alltid haft föraningar, mm. Så kan inte säga att det var i mitt intresse, det bara fanns där och var helt naturligt, trodde ju att alla upplevde samma saker, inget konstigt att tala om alltså.

Men så när jag var 8 år, så höll jag på att drunkna och fick en NDU, och blev undervisad på den andra sidan. Efter det var jag en gammal själ, fast i ett barns kropp, helt psyko alltså.

Jag förstod alla sammanhang, alla begränsningar hos människor, men visste att ingen skulle ta mig på allvar om jag sa någonting, snarare tvärtom, så jag var tyst om alla upplevelser.

Tills nästa episod inträffade: som 17-åring blev jag attackerad av en demon, då började mitt andliga sökande, för att s.a.s. skydda mig.

Efter det började en jobbig period, där jag fick mycket stöd av skyddsänglar.

Ja, först för 4 år sedan träffade jag några wicca-troende som förklarade för mig att jag hade jätte-energier och var högst medial. DET hade jag HELT förträngt.

Så,,,, här är jag idag.