2015-07-04 11:28 #0 av: allhealing

Många är av uppfattningen att allt är ett. Att allting hör samman och att den totala samhörigheten är den verklighet allting existerar inom. Om detta är sant så är det även sant att allting är normalt. Det finns ingenting som inte är normal när allting är ett. Det kan inte vara onormalt eftersom allting innefattas i begreppet allting är ett.

Det är först när man nerminskar sig själv inom begreppet allting är ett som möjligheten till upplevelsen av att vara mindre än det man hela tiden är blir möjligt att uppleva och erfara.

Upplevelsen av att vara en människa som befinner sig i en biologisk kropp och som erfar känslor genom kemiska reaktioner som utsöndras i den biologiska kroppen. Är ett sätt att inom konceptet "allt är ett" skapa och bilda sig en uppfattning av hur det är att vara människa  och hur den människan förhåller sig till allting en biologisk varelse är kapabel att uppfatta.

Om det är sant att allting är ett och det är sant att en människa inom det här konceptet kan uppleva sig själv i biologisk form i ett fysiskt universum. I så fall är det sant att vi alla är ett i förening med alltet hela tiden. Även om vi i mänsklig form inte har förmågan att ta till oss och förstå hela konceptet av att allting är ett. Istället är vi när vi befinner oss i konceptet en biologisk verklighet kapabla av att ta till oss det konceptet fullt ut.

Det är först när vi nerminskar vår uppfattning om vem vi är i det kroppsliga konceptet som ordet onormal blir möjlig att uppleva. Det finns därför alltid i det kroppsliga konceptet möjligheten att se sig som som en del av helheten och därför även vara delaktig i konceptet att allting är normalt.
På samma sätt finns även möjligheten att se sig som odelaktig i konceptet att allting är ett. Man uppfattar sig istället vara det som identifierar sig med den biologiska kroppen och att livet börjar och slutar inom dess livscykel. Vilket är en annan teori och även den värd att utvecklas men ingenting jag går in på djupare i den här texten.

Att vara normal eller inte är därför en definitionsfråga. Om du är av uppfattningen att allt är ett. Då är det enda logiska att du även är av uppfattningen att allting är normal. Om du inte sätter likhetstecken mellan allt är ett och normalt. Då har du valt att nerminska uppfattningen om vem du egentligen är. Nämligen en gränslös varelse fri att uppleva alltet i den biologiska form du för tillfället befinner dig i.

Inom konceptet "allting är ett" existerar ingen separation. Därför existerar inte heller behovet av att göra sig en vinning på någon annans bekostnad. Tar man av någon för att vinna egen fördel, då är man inte i synkronicitet med konceptet "allting är ett". Då sätter man inte likhetstecken mellan det man är och det man gör.

Ställ därför alltid frågan. Är jag i harmoni med koncpetet "allt är ett" eller är jag det inte? Om inte, vad kan jag göra för att bli mer i harmoni med konceptet "allt är ett?"

Harmoni integrerar, konflikt separerar.

Det är du och ingen annan som skapar det liv du lever. Om livet du lever inte har den harmonin du önskar befinna sig i. Förändra hur idag konflikterar med dig själv och omgivningen. Påbörja istället harmoniseringen med dig och din omgivning, ett steg i taget. När du gör det arbetar du med konceptet "allt är ett" istället för mot det. För om allting är ett så blir det alltid enklare när du harmoniserar med konceptet än när du skapar oharmoni med detsamma.

Vilket liv väljer du att leva? Ett liv i harmoni med dig själv och din omgivning eller ett i separation bort från dig själv och din omgivning?