Annons:
Etikettalternativbehandling
Läst 1203 ggr
ALPHIRA
1/8/13, 1:21 AM

Hjälp mig...

Antingen uppsöker jag en läkare eller anlitar er. Jag har nu valt er.

Jag behöver hjälp. Några dagar sedan nämnde jag hastigast i någon tråd här att jag mår dåligt både fysiskt och psykiskt. Det fysiska har gått över med sömnen men inte det psykiska. Jag är så stark psykiskt men nu…vet inte vad jag ska göra.

Måste naturligtvis försöka berätta vad det handlar om. -Nu är det en svårt psykiskt sjuk patient inblandad så jag kan inte riktigt berätta allt. Hittar på något namn…"Kalle".

När man jobbar inom vården och speciellt inom psykvården så är det inte lämpligt att prata om andliga saker med patienter. Jag har gjort det med en patient, Kalle, som hade stort behov av det. Vi pratade mest om änglar och Gud vilka närmast intresserade Kalle.

Vi hade en hemlig "pakt", bara mellan oss. Under ett par års tid har jag bett för Kalle och Kalle har sagt sig har be för mig. Kalle hade senare anförtrott sig för en arbetskamrat (en god vän till mig) som är mycket andlig hon med, kallar henne här för Lena.

Tänkte här berätta lite om hur Kalles beteende är men märkte att det kan jag inte göra av sekretesskäl.

Någon vecka sen när jag gick till jobbet, kommer Kalle gåendes mot mig i korridoren , kallar på mig och säger sig ha något att berätta.

Kalle är rädd för/tål inte fysisk människokontakt "normalt" men kramar nu mig hårt mitt i korridoren och säger: "Gud har healat mig i natt!"

Jag hade inte ens tagit av mig jackan och blev helt paff. Jag träffade en helt ny Kalle! Människan var någon helt annan, betedde sig helt annorlunda, helt friskt. Kalles tankar var friska, logiska, förnuftiga…det går inte att beskriva!

Under dagen visade Kalle flera friskhetstecken i sitt agerande på många olika sätt.
Men Kalle var väldigt exhalterad av att blivit frisk! Var så "upprymd" och levnadsglad! Vem skulle inte bli det efter att plötsligt blivit frisk!

Senare personal som kom, var förbluffade men de tolkade det som att  Kalle har blivit manisk! (Piller til fortl!?) En annan förklaring skulle också vara att Kalles medicinering hade ändrats ett tag sen. Och nu ser man att det funkat.

(Jag har alltid sagt att det är farligt att vara psykpatient: om man är ledsen, då är man deprimerad-om man är glad, då är man manisk! Man ska vara lagom, då är man psykisk frisk.)

Nåväl. Dagen gick i friskhetens tecken och kramande och när jag gick hem kramades vi igen med löfte att fortsätta be för varandra.

Så här långt är allt bra och jag har inga problem.

Problemet är att Kalle har marknadsfört mig som en ÄNGEL där på avdelningen, både patienter och skötare har hört det. Det gjorde Kalle redan när jag var där. Jag har har pratat om det med Kalle och vi är överens om det att det är GUD som har healat och inte jag!!! Ändå tycker Kalle att jag är en ängel.

Jag tror personligen att våra gemensamma bön har gjort sitt. Så tror Kalle också och vi har tackat Gud för det. Ändå kallas jag för ängel. Och det är mycket pinsamt för mig!

Detta har påverkat även andra patienter. En patient satt en lång tid på soffan i allrummet med händerna i kors och upprepade viskande: "Marjaana, jag finns också här…"

Det var en jobbig dag för mig. Jag visste inte hur jag skulle vara. Och sen dess har jag stannat hemma, har mailat att jag har något annat för mig och kan inte jobba. Vad jag ser nu så har jag inte krafter att "möta verkligheten". Ser mina arbetskamraters blickar i ryggen. Ser att Kalle saknar mig och även patienten som satt på soffan…

Jag tänker naturligtvis på Kalle men jag tänker på mig själv också…jag är feg kanske…orkar inte höra kritik…har umgåtts med patienten på ett sätt som man inte får göra…

Nu är jag närmast rädd för att skötare på avdelningen förstör allting…mera piller/manisk…med sitt snack tar bort tron, driver Kalle tillbaka till det negativa tänkandet…Det är just nu Kalle skulle behöva mycket stöd och tro på sig själv! Tvärtemot kommer dom att säga att det är inte normalt hur det är nu…

Vet inte om jag ska sjukskriva mig, vad är det för fel på mig i så fall…kan inte bara gå hemma av ekonomiska skäl. Samtidigt tror jag mig veta att dom vill inte ha mig där heller på ett tag. Endast Lena där är en person som förstår vad som hänt och i någon mån tror på det. Men jag känner mig så urusel att jag kan inte ringa till henne heller.

Börjar gråta nu. Vad ska jag göra?!!

Annons:
ALPHIRA
1/8/13, 4:12 AM
#1

Jag verkar inte kunna varken kopiera, klippa eller klistra så det här kommer att se konstigt ut…ingenting funkar…får inte bort understruket heller…nu får det vara, orkar inte mer.

Hej. Nu har jag i alla fall gråtit färdigt

. Jag behövde det. Märkte mitt i allt elände att jag tänker väldigt egoistiskt. Tänkte bara synd om mig själv och hur andra ser på mig. Jag vill ju inte vara något speciellt och jag är ingenting speciellt. Gud är de!

Jag har själv blivit" mirakelbotad" via Tarotlasse för några månader sen. Inte han botade mig utan hans (och min) andeteam. Det poängterade Lasse otaliga gånger.

Min  reumavärk i handen och foten, en del av exemet (det värsta av det) försvann ögonblickligen och har inte kommit tillbaka. Plus mycket annat. Om jag inte hade blivit botad i min höft (under en längre healande process vilken sköttes av andevärlden) skulle jag inte kunna gå som idag. Idag är höften helt OK. Blev även botad på vissa andra delar av kroppen men vad jag hade för fel där, det vet jag inte…

När jag tänker tillbaka till mitt eget helande så tänker jag mycket på Lasse just nu och hur han känner sig som healare. Jag har stor respekt för Lasse (nu tycker han inte om att jag säger så…) Jag känner mig vara något av en Lasselight (*ler*).

Jag vet att jag har en helande förmåga och nästan lite mot min vilja ska jag utveckla den. Jag vet inte riktigt om jag vill det. Men jag vet också att det är därför jag fått ängeln ALPHIRA vid min sida. Hon har ingen annan funktion än att hjälpa mig att heala. Varför vill jag egentligen inte ha den förmågan?

Jag förstår att jag måste nu ta det som hänt på avdelningen på ett moget sätt, både med Kalle och med mina arbetskamrater. Men jag är fortfarande rädd! Har inte varit sjukskriven på hundra år men…

Har också tänkt att jag kanske ska låta bli att hålla på det här med övernaturligt så mycket. Det kanske är inte "hälsosamt". Fast jag känner att det är inget fel på mig…

…fast sedan 2 veckor tillbaka känner jag energier i lägenheter när jag jobbar i hemtjänsten. Kan då bli mycket yr eller få svåra smärtor på olika ställen i kroppen när jag går i vissa rum i olika lägenheter. Ibland är vi två personal och dom har varit oroliga för mig. Besvären går oftast över på en gång när jag lämnar rummet. -Och besvären kommer inte över huvud taget  när jag kommer ihåg att stänga av mig helt innan jag går in i lägenheten.  Så det är inget problem. Det är inget fel på mig, eller…

Nu har jag fått prata på. Tack.

Usch, vad tokigt allt det här ser ut.

ALPHIRA
1/8/13, 5:29 AM
#2

Allt understruket försvann vid sändningstillfället. Blir aldrig klok på det här med tekniken.

[GunillaF]
1/8/13, 7:20 AM
#3

ALPHIRA. Jag har snabbläst igenom dina inlägg och vissa tankar dyker upp i mitt huvud, men just nu håller jag på att göra mig iordning för att åka till mitt arbete. Jag ville visa att jag läst, vill läsa igen, funderar och återkommer i kväll om jag har något "vettigt" att skriva.

Kram till dig så länge.

Fjäril
1/8/13, 8:09 AM
#4

ALPHIRA, du har fått mina tankar på ett annat ställe. Ville bara visa mitt deltagande Kyss

Sajtvärd på Övernaturligt

maribell
1/8/13, 9:48 AM
#5

Hej ALPHIRA. Vill visa att jag läst vad du skriver, och kan inte hjälpa dig mer än att jag tycker att du är en Jord Ängel och det jag kanske kan tillföra är en bön som jag har börjat att be.

Bönen har jag fått ifrån Lorna Byrne 's bok "Änglar i mitt hår" den är fantastisk att läsa.

De Helande Änglarnas Bön, som bärs ifrån Gud av Mikael, Hans Ärkeängel.

Låt Dina helande änglar, Din himelska härskara sänka sig över mig och över dem jag älskar. Låt mig få känna kraften från Dina helande änglar, och ljuset från Dina helande händer, låt helandet börja på det sätt som Gud vill. Amen.

Kanske hjälper, hoppas ialla fall. STOR KRAM till dig.OskyldigGlad

ALPHIRA
1/9/13, 10:01 AM
#6

Tack GunillaF och Fjäril. Och Maribell. Återkommer senare under dagen.

Annons:
[rore]
1/9/13, 10:19 AM
#7

#0  ALPHIRA!

Vilken resa du är ute på. Jag förstår att det är som gungfly under fötterna på dig med allt detta som hänt,,,

Bönens kraft är stor. Mycket större än vad jag någonsin har trott.

Och när miraklerna sker,, så kommer osäkerheten och rädslan på köpet. Inte för att ställa till det för oss. Som det är så himla lätt att tro.

Utan för att hjälpa oss växa i vår tro och övertygelse. (så tror jag)

Och att uppmärksamma våra egna rädslor på vägen. Vilket i ditt  fall tycks  handla om andra människors tyckande och tänkande och med tanke på vad du jobbar med.

Där inge större svängningar i känslor kanske inte alla gånger ÄR så "passande" eftersom som du skriver "vara lagom"" är målet.

Jag förstår att du befinner dig i en jobbig situation och jag sänder iväg en önskan om att Du finner Det Du söker, så du finner tryggheten i att Vara Du.

Sen tror jag faktiskt att vi människor faktiskt har våra stunder då vi faktiskt är änglar,, men utan vingar.

Jag har själv mött en och i den stunden så visste jag att det Är/var så.

Tanke kramen från mig

healing-mammut
1/9/13, 10:04 PM
#8

Jag kan ibland ha svårt att värja mig mot andras känslor - jobbar med människor som har neuropsykiatriska funktionshinder. Jag tror att det är både naturligt, mänskligt och ibland nödvändigt att allt vänds upp och ner. För varför skulle man annars ifrågasätta vad man håller på med? Om allt bara flöt på menar jag..

Att arbeta med att hjälpa andra kräver enormt mycket av en själv, och det är ju jättebra att du verkar vilja göra gott. Men du får aldrig glömma att det måste finnas andra som kan hjälpa också. Jag är också en sån som ser behov och vet att jag kan göra rätt, men det betyder inte att det är jag som nödvändigtvis måste göra det. Man ska försöka att inte göra sig oumbärlig - även om det kan kännas svårt så måste man ibland lämna och bara gå hem. Det finns en risk att man klär sig i andras känslor och då  hjälper man ingen, allra minst sig själv!

Jag är absolut ingen ängel, har tyvärr inga såna gåvor. Jag kan inte be, men jag kan tänka varmt på dig och det gör jag absolut! Jag hoppas att du snart hittar på hur du ska göra med ditt arbete - allt som händer brukar ju leda till något annat och du kanske behövde ett breake just nu för att tänka igenom något?

[GunillaF]
1/10/13, 12:21 AM
#9

Alphira. Du har gett Kalle, en medmänniska, lite mer av din tid än du kanske gett de andra patienterna för att han behövde det just då. Självklart behöver de andra det också, men du kan inte vara överallt samtidigt!

Jag tror jag förstår lite hur du känner och jag tänker att det är lite som när man har flera barn och alla samtidigt vill ha uppmärksamhet, hjälp, tid osv. Man ger allt eftersom och försöker vara så rättvis man bara kan. Men ändå så får man ett styng av dåligt samvete emellanåt och tankarna börjar gå…

Jag tycker att du ska glädjas åt att bli kallad ängel. Du vet väl att det finns änglar som traskar på vår jord i vanliga skor! Kyss Du är en av dem, du har empati, du har "hjärtat på rätta stället" som man säger.

Om dina arbetskamrater har problem med något som har med dig och ditt arbetssätt att göra så kan det ju tänkas att det är ren och skär avundsjuka…. och då är det deras problem. Jag tror att de innerst inne ser dig som en förebild och innan du vet ordet av så tar någon efter ditt sätt att vara mot patienterna och sedan nästa och nästa…

Lycka till nu när du går till ditt värdefulla arbete och fortsätt att vara precis som du varit.

Kram. Kyss

Andina
1/10/13, 3:10 PM
#10

Har inte hunnit skriva nå't men jag har läst och följt tråden! Och nu har du fått så mycket bra respons som jag bara kan hålla med i!

Var stolt över den ängel du är! Och se hur uppskattat det är för dem som får stöd av sin ängel och vad gott det gör! Det goda du gör från hjärtat måste få vara din ledstjärna även fortsätttningsvis!

Kram

Allting är möjligt tills det är bevisat som omöjligt - och till och med då är det omöjliga
kanske bara omöjligt än så länge."  /Pearl Buck · Medarbetare på Healing

ALPHIRA
1/10/13, 9:08 PM
#11

Snälla rara, nur låter jag tråkig… säger igen att jag återkommer…

Börjar gråta när jag läser vad ni skrivit. Men jag mår bättre timme för timme. Det handlar om glädjetårar nästan, eller åtminstone lättnadens tårar.

Egentligen mår jag bra nu fast samtidigt inte.

Jag har hittat på något nytt under resans gång här nu: Man kan faktiskt be för sig själv också!! Jag har börjat med det nu.

Lider av sömnbrist. God natt. Tittar in här i morgon, ni änglar.

majlar
1/11/13, 9:48 AM
#12

Håller med till fullo, det övriga har skrivit här. Du är en liten människoängel. Kram.

ALPHIRA
1/12/13, 1:20 AM
#13

maribell!

Tack för den oroligt fina bönen! Och vet du maribell, den bönen kom i grevens tid! Jag ber så mycket för andra men ytterst sällan för mig själv. Har börjat göra det nu. Jag behöver hjälp, beskydd och healing minst lika mycket som alla andra. Jag har sett hur skör jag till sist och syvene är och är tacksam att fått den kunskapen.

rore!

Du har alldeles rätt! Jag har haft nu tid att i lugn och ro tänka på min egen person. Som du säger så verkar det vara väldigt viktigt för mig vad andra tycker och tänker om mig. Har inte riktigt reflekterat över det förut. Är rädd för andras synpunkter och kritik, inte minst i arbetslivet. Jag kräver för mycket av mig själv och vill inte misslyckas. (-Fast det är väl ingen som vill misslyckas.)

Jag ska nu i alla fall umgås lite mer med mig själv och se mig med "andras ögon". -Om jag har tur så kommer jag kanske fram till att det är inget större fel på lilla mig. Jag kanske duger som jag är, åtminstone nästan.

Men det är inte så lätt varje gång i livet eftersom varje människa saknar att få vara precis den människa man är och bli accepterad som sådan. När allt kommer omkring så vi har våra roller, vi är inte riktigt samma person hemma, på jobbet, hos svärföräldrar etc. Vi blir styrda åt olika håll beroende på tid, plats och situation. Om vi inte är med "i noterna" blir vi icke-populära, luften blir konfliktladdad. Det vill säga vi måste se vad andra förväntar av oss (i rimlighetens namn).

healing-mammut!

Tack för dina mycket vettiga ord! Du själv jobbar med en kategori av människor som jag också känner till.

Just i detta fall med Kalle var det så att ingen annan i personal var "kapabel" att hjälpa honom just med hans speciella behov. Personalen saknade antingen vilja, kunskap, känsla eller mod att göra det. Dessutom tror nästan samtliga att mediciner är bästa sättet att hjälpa.

Jag tror att varje vårdande människa vet vilka hans/hennes starkaste sidor i vårdarbetet är. Jag såg att jag var bra på att hjälpa Kalle med det något "annorlunda" han behövde. -Han själv tror på Gud och bönens kraft. Jag såg att här finns en chans. Inte min chans utan hans.

GunillaF!

Jag gör så gott jag kan för att lära mig  glädjas åt att ha blivit kallad för ängel. Det är man förstås inte, fråga bara min man…

I dagsläget vet jag inte hur mina arbetskamrater tycker och tänker. Försöker vara utan att tänka på det. Huvudsaken att Kalle mår bra!

Men jag har svårt att tro att mina arbetskamrater skulle se mig som förebild…snarare kan jag känna en avundsjuka. Det är inte populärt om en patient lyfter upp en skötare över alla andra. -Därmed har jag även svårt att se att någon skulle "ta efter mitt sätt att vara". Men det var en fin "vision" du hade. Lite mer vårdfolk med "hjärtat på rätta stället" behövs verkligen.

Men förundrade , det är dom, kanske fick dom en tankeställare ändå.

Andina och majlar

! Tack för era stöttande ord, jag blir rörd! Ja, jag vill leva och arbeta så att "hjärtat är med".  Att det uppstår situationer när livet känns tungt hör till sakens natur, det går inte att undvika. Jag har haft tur, har haft er. -Så mycket hjälp som jag fått av er alla!

Tänk bara om jag suttit ensam här hemma och SJUNKIT IHOP!!! Jag börjar nästan vara som förut… TACK, TACK, ni människoänglar!!!

Annons:
[rore]
1/13/13, 7:30 PM
#14

Alphira!

"Men det är inte så lätt varje gång i livet eftersom varje människa saknar att få vara precis den människa man är och bli accepterad som sådan. När allt kommer omkring så vi har våra roller, vi är inte riktigt samma person hemma, på jobbet, hos svärföräldrar etc. Vi blir styrda åt olika håll beroende på tid, plats och situation. Om vi inte är med "i noterna" blir vi icke-populära, luften blir konfliktladdad. Det vill säga vi måste se vad andra förväntar av oss (i rimlighetens namn)."

Det ligger något i det du skriver. Om förväntningarna som andra kanske delvis lägger på oss " Hur vi förväntas vara, agera"

De givna rollerna som delats ut under livets gång och som vi många gånger kliver i och ur beroende på vilka människor vi möter på vår väg… och vi gör det utan att tänka på det.

Och det uppstår turbolens på vägen. När "man" inte vill vara den "tilldelade rollen"

Och jag tror också att till den allra största delen så är det vi själva som antar vad andra förväntar sigFörvånad,,,, åtminstonde var det, det jag kom fram till när det gäller mig själv.

Slentriana vane mönster som käns obekväma och obehagliga att ta sig ur, men ack så befriande,, när modet infinner sig.

Och den övningen tror jag fortsätter livet ut.

Lycka till!!

/ tanke kram från mig.

Upp till toppen
Annons: