Hej Kyrkeliden! Jag saknar också mina kära vänner, två katter som vandrade över för ett år sen.

Dom kommer till mig lite då och då och visar sig. Det kan t.ex. vara för att trösta mig eller göra mig uppmärksam på något.

Så jag vill berätta en sån episod för dig. Jag tänker att du själv kan träna upp din lyhördhet för deras sätt att ta kontakt. Att dom finns nära dig känns ju väldigt troligt eftersom ni stått och står varandra nära.

Någon annan här kan förmodligen ge dig flera konkreta råd på hur du tränar upp kontakten med dem.

Nu i morse så jag hankatten sitta utanför dörren och kikade extra när han såg att jag rörde mig därinne. Honkatten satt bakom honom och tittade ut över trädgården.

Jag gick förstås och släppte in dom, och hankatten kurrade till som han alltid brukat göra.

Jag tog upp dom var och en och hälsade innan dom gick till matskålen, jag fick visualisera två skålar så att dom hade var sin. Och så ställde jag fram var sitt fat med en skvätt grädde. Fortfarande allt för min "inre syn".

Jag kände mig verkligen glad att se dom igen och att båda ville komma samtidigt.

Så vi pratade glatt med varandra: "Vad har ni varit ute på för äventyr då"? och dom svarade tillsammans: "Vi har varit ute och räddat världen", med en lekfull men ändå allvarsam ton.

Sen var mötet över och jag log medans jag sparade deras ord i hjärtat och känner fortfarande att det kommer att visa sig vad dom menade. Det dom sa gjordes ju med glimten i ögat, men med all visdom i behåll.

Tack Kyrkelid för att du frågade detta, den passar in väldigt fint för mig idag !

Lycka till nu med utvecklandet av kontakten med dina kära vänner. Och berätta gärna senare om du vill det.

glömde ju svara på din konkreta fråga:

Jag uppfattar det så att dom lever i samma dimension eller dimensioner som vi människor gör när vi går över. Jag tycker att jag "hittar" dom på samma ställe iallafall. 

#1 Åhh vad underbart! Tack för ett helt underbart mysigt svar som gjorde min dag :)

Vill verkligen lära mig mer om detta! Tack för lla råd och tips! Får kanske helt enkelt börja lita mer på min känsla av att de finns hos mig!

Tack än en gång!

Ja, va fint att du blir inspirerad Kyrkeliden .

Gör precis det där du känner, ta din känsla på allvar, så ska du se att dom kommer att bli tydligare i sina uttryck.

Dom blir säkert också inspirerade nu när du visar att du uppmärksammar dom.

Än en gång, lycka till !

För snart ett ½ år sen fick jag hastigt avliva min häst, jag var med under avlivningen och fick en så konstig känsla när han låg livlös på marken. Alldeles nyss hade han ju stått bredvid mig med glimten i ögat. Det kändes bara som hans skal låg kvar på marken. När jag gick därifrån hade jag en promenad på 2,5 km hem, när jag började gå på asfalten tyckte jag att jag kunde känna honom gå bredvid mig. Det invanda ljudet utav hästskor mot den hårda vägen. Det kändes som han gick med mig en bit, men sen försvann han. Ibland kan jag känna honom, men det är fortfarande mycket svagt. Vid vissa tillfällen känns det som att han är med mig, jag kan inte se honom men jag känner hans energi (?) 

Jag vill så gärna lära mig mer och hoppas på att kunna känna honom fler gånger. Jag har såna skuldkänslor efter hans bortgång, hoppas han förstod att jag hade gjort allt jag kunnat för honom.. Men det gör ändå så ont

Finafina Keyson  <3

Mycket bra tråd *tumme upp*

Jag med känner av att Odi (hund) är med oss ofta. Har fått höra att han tar hand om Sokko (hund). Pratar med honom ibland osv. Känns tryggt/kram

Ps Känner också av de andra djuren som vi har haft

Jag har varit och hälsat på bortgångna djur i mina drömmar, och då har det inte varit vanliga drömmar utan verklighet.. Låter kanske helskumt och svårförklarat..

I drömmen jag hade nyligen, om min förra katt vi tyvärr fick avliva förra året pga hans sjukdom, besökte jag honom i vad jag tror var "dödsvärlden" så som katten ville ha den. Där var så lugn och harmoniskt, ganska grått men väldigt vackert. Jag och katten kelade och kunde kommunicera genom tankarna. Jag var riktigt ledsen (och när jag sedan vaknade satt sorgen i hela dagen) men han sa åt mig att inte sörja utan minnas med glädje (inte ordagrant dock..).

Jag tror att man kan uppleva liknande genom meditation (öva, öva, öva antagligen) eller att kanske innan man somnar be om att få träffa något djur?

Lycka till!

Jag hade för 7 år sedan en honkatt som hette Lego. Vi hade nog den bästa relationen man kan ha till ett djur. Nyårsdagen år 2005 blev hon påkörd, hon blev bara 8 månader gammal. Hur som helst var jag ju otroligt ledsen väldigt länge, men kände hennes närvaro då och då. Tassande på golvet och att hon låg brevid mig i sängen. Detta upphörde dock efter ett år ungefär.

Hösten 2007 fick mamma för sig att vi skulle ha en ny katt. Hon hade tittat lite snabbt på Blocket och pang bom hade vi en ny liten tös hemma.

Hon fyller 6 år i Juni nästa år och jag har fått veta, genom mina guider och henne själv, att hon är min lilla Lego. Det känns underbart att få det bekräftat då de är så lika i personlighet och hela köret, plus att jag fick min fina vän tillbaka med samma relation som vi avslutade hennes förra liv med.

Det var nog inte riktigt medningen att hon skulle dö då, så hon kom tillbaks ett par år senare.

Jag har en ko som lovat mig att komma tillbaka också, det jag vet är att hon kommer bli en ko igen, men inget mer utom att jag måste släppa hennes bortgång först. Så det lär nog ta något år till. Hon har nu varit borta i två år.

Men vill du ha kontakt med dina djur så är ett tips att börja meditera. Det kan räcka med ett par djupa andetag för att varva ner. Tänk sedan på djuret och försök att föreställa det framför dig. Du kan även testa att hålla i ett kort på djuret. Ser du det framför dig, eller varför inte känner det brevid dig, så kan du "fråga" hur djuret mår tex. i dina tankar och svaret/känslan du får i kroppen är en respons på att djuret är med dig. Testa, prova och öva så brukar det mesta falla på plats. Lycka till!

Vilken fin tråd!

Härliga och vackra upplevelser ni berättar om!

Ja, nog finns våra vänner Djuren också bland oss - även om de gått över till "Andra sidan". Jag har fått träffa alla mina djur efter att de gått över också - oftast genom drömmar eller meditativa stunder. Det är så skönt att få bekräftelsen att de fortfarande finns med oss, även om det är på "ett nytt sätt".

Jag läste en jättehärlig bok av Sylvia Browne, tror tyvärr inte den finns på svenska. Den heter All Pets Go To Heaven och förklarar vad som händer med djuren när de går över till "andra sidan". En mycket trösterik bok!

Jag vet inte om det är min älskade fölunge/unghäst som numera åter står i mitt stall, men jag vet att jag köpte honom för att han påminde mig så om min saknade, stora och bruna unghäst

Hej på er!

Jag är ny här på forumet men fastnade ganska snabbt i allt klokt och spännande som finns att läsa här. :)

Nu råkade jag ramla över den här tråden och kände direkt att jag måste berätta om en upplevelse jag hade ganska nyligen, även om det var ett tag sedan någon skrev här senast.

Finns risk att historien blir väl lång, men det känns som om den första biten är viktig. Sommaren 2011 tog jag hand om en hittekattunge vid namn Barret, som hittades i ett dike tillsammans med sina två syskon (som tyvär inte överlevde helgen) av en bekant till mig. Hela den tuffa starten på hans liv tror jag gjorde honom till den otroligt starka individ han blev. De andra kattungarna flyttade till nya, kärleksfulla familjer allihop men Barret kunde jag förstås inte skicka iväg någonstans.

Ska också berätta att han hade ett skadat öga p.g.a. ett barr när de hittade honom, så det blev åtskilliga veterinärbesök och ögat opererades bort. Efter en lång och kämpig början var sedan Barret helt frisk i över ett år. En rejäl, tuff, svart hankatt. Jag har aldrig förut lärt känna en så stor personlighet i en så liten kropp! Han var dock väldigt försiktig bland människor och litade inte riktigt på någon människa förutom mig, jag hade ju blivit som hans extramamma och vem vet vad han råkade ut för innan han kom till oss.. Mig verkade han lita till fullo på. Jag fick tvätta sår, bada honom när han hade ringorm, han var med till jobbet varje dag i två veckors tid, och fann sig i allt bara han fick värme, kärlek och slapp vara ensam.

För drygt två månader sedan dog min älskade vän, svårt sjuk på väg till veterinären.

Han hade en vecka tidigare fått ett urinstopp, som vi åkte till närmsta veterinär för i full panik. Det är dock 9 mil dit. Barret  fick hjälp och medicin kommande vecka, och återhämtade sig, om än lite långsamt. Sedan blev han plötsligt väldigt svag och loj, han hade vätskebrist och jagfick i honom lite vatten. Tänkte att jag skulle hålla koll på honom så att han piggnade till och sedan åka till veterinären igen så fort de öppnade på morgonen. Men mitt i natten blev han jättedålig igen.

Det var bara att ringa jourveterinär och köra iväg med honom i bilen i dessa -30 grader mitt i mörkaste natten och köra så fort jag vågade. Han var då så svag att han var helt tyst, efter att tidigare ha jamat väldigt tydligt om att han hade ont.

Ganska precis någon kvart innan vi var framme hos veterinären kände jag att något förändrades. Helt plötsligt gick våran hysteriska, panikartade bilfärd till att kännas helt lugn. Grät gjorde jag fortfarande, men nu plötsligt kändes ingen smärta längre, det var bara lugnt. Jag körde fortfarande lika fort och visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag fortsatte till kliniken och sprang in med honom fast jag visste inom mig att han redan var borta. Veterinären konstaterade ett nytt urinstopp och att han antagligen inte hade gått att rädda, alt. fått återkommande problem med detta eftersom inte medicinen gjorde tillräcklig verkan.

Jag har dragits med sådana enorma skuldkänslor över att jag inte åkte in liiite tidigare med honom, då hade han kanske levt idag? Men samtidigt gjorde jag det jag kunde med det jag visste. Jag hoppas att han vet det i sitt hjärta, och att jag saknar honom varje dag.

Det känns i efterhand som om hans själ lämnade kroppen när den lugna känslan i bilen infann sig, och smärtan försvann för en stund.

Jag önskar att jag kunde få kontakt med honom igen. Jag har alltid känt en speciell koppling till djur och även om jag inte sett bortgångna vänner i vaket tillstånd har de kommit till mig i drömmar ibland.

Hoppas att inte detta blev på tok för jobbigt att läsa. 

Tack för en fantastiskt fin tråd!

Hej Hedera_helix - och välkommen hit!

Tack också för din fina berättelse om din vän Barret! Jag beklagar verkligen din sorg!

Det är en fin berättelse om hur vi faktiskt är 'uppkopplade' med varandra, både djur och människor. 
Jag tycker det är härligt hur du upplevde det lugn som blir när en kär vän går över till Andevärlden! Det är ju ändå ett bra 'bevis' på att övergången är positiv - även om vi efterlevande kan ha svårt med saknaden efteråt.

Som jag ser på livet, och enligt mina erfarenheter, så hade du inte kunnat ändra på utgången. När det är dags för oss att 'lämna jordelivet' så blir det så - oavsett vad vi gör o önskar. Så jag hoppas du kan lägga undan dina tankar som skuldbelägger dig. 

Du fick en fin upplevelse - mitt i stressen - när din vän gick över. Och nu är han fri från alla jordelivets 'bojor'! 

Jag är alldeles säker på att han kommer att besöka dig lite då och då. Om inte annat så kanske du märker av det genom Drömmarnas dimensioner.

En fin liten vän som fått en härligt och kärleksfullt liv sedan han mötte dig! Bättre har han inte kunnat få det! ❤️🐱

Tack för alla fina berättelser.

Hej Hedera_helix och välkommen hit!

Tack för din fina berättelse, jag beklagar din sorg som jag känner väl igen från första tiden när mina katter lämnat.

Jag tänker också att det var precis som det skulle vara att du fick ta hand om denna fina katt som var i nöd och så väl behövde dig och din kärlek och omvårdnad.

Jag är också övertygad om precis som Andina, att våra kära djurvänner lämnar när det är meningen så. Allt hänger ihop och du ska se att du förstår och inser hur det hänger ihop i just i din tillvaro, att Barret skulle lämna nu.

Ta kontakt med honom, prata med honom, berätta om ditt dåliga samvete om du känner att det behövs. Eller bara prata fritt ur hjärtat för stunden precis som du kanske gjorde när han gick med dig i det här livet. Jag pratar ofta med mina katter, ser dom ibland. Dom dyker oftast upp när jag minst anar det, och det är alltid lika gott att veta att dom finns i min närhet om jag behöver det också. Men också att dom existerar i nya dimensioner och att allt är som det ska.

Så odla kontakten med din katt precis på det sätt som känns bra för dig. Prova dig fram, så ska du se att det blir en naturlig del av tillvaron för dig ❤️. Lycka till och mycket värme och kärlek till dig från alla djursjälar som ser det gott du gör 🙂.

Jag är övertygad om att våra älskade avlidna små djur, finns runt omkring oss.

Häromdagen när jag var lite nere och trött och kände mig lite ensam, så plötsligt kände jag tydligt min älskade lilla Siri, hon fanns med mig med hela sin energi, jag kände till och med hennes speciella lukt. Det var som att jag ville sträcka ut handen och smeka henne över hennes lena päls.

Det var en fantastisk upplevelse. 

Tack också för era fina berättelser.

Åh så glad jag blir Majlar, att din Siri och du får mötas så där fint ❤️🙂!

Jag tror absolut som så många andra här redan skrivit att djur liksom människa går över till andra sidan men också att de kan komma och vara hos oss. Har känt av kompisars döda djur och svärisarnas katt. Min egen vovve som dog för över 15 år sedan har jag inte känt av. Hörde dock hennes röst när vi skulle avliva henne. Märklig upplevelse.

Tack för att ni alla delar med er. Fällt en massa tårar av att läsa era berättelser. De har hjälpt mig att lita mer på vad jag känner.

Arbetar mycket med "känla" med djuren. Folk tittar ibland lite undrande på mig när jag berättar att "jag fick den här känslan av det, eller det kändes si o så".

Litet vilospår kanske (ovan).

Vart i kontakt med en djurtolk om kontakt med en av mina avlidna kaniner. Hon sa direkt att jag hade sett henne efter att hon gått bort. Fick fundera men tanken slog mig att jag väldigt ofta ser henne. Hon brukar sitta på mattan i hallen. Dock ser jag henne bara sådär i ögonvrån och så fort jag fokuserar så är hon borta. Men hon finns där <3

Min avlidna hund Bambi som med kaninen ovan är de jag haft ett alldeles speciellt band till kan jag höra ibland. Hans sätt att lite nonchalant släpa tassarna så som det hördes när han gick på golvet. Kände även en kväll för några veckor sedan hur han la sig i fotändan av min säng som han ofta gjorde. Det måste varit honom, känslan säger mig det ;)

Tack än en gång för alla fina berättelser <3

Tack för era värmande svar.. Det är så givande att läsa berättelser man kan känna igen sig i, när det annars kan kännas som om många inte riktigt förstår vad man pratar om.

Jag tror också att mina skuldkänslor jag känt kommer att lätta eftersom jag själv vet att de inte gör något gott, vare sig för mig eller Barret, och absolut inte för de andra tre katterna som bor hos mig. De hjälper mig att "bara vara" och inte tänka för mycket.

Jag har inte varit inne här på ett tag nu, men ska absolut prata med min  lilla vän, han finns i tankarna nästan hela tiden.

#20 va bra Hedera_helix 🙂, och lycka till med kontakterna ❤️!