Annons:
Etikettnäring-för-själen
Läst 3034 ggr
LisaL
2007-08-21 09:35

Erkänner ni för er själva, vilka ni är?

Funderade på denna fråga igår efter en diskussion med en arbetskamrat som är personlig coach.

Varför har vi så svårt att erkänna för oss själva våra brister? Många säger jamen det gör ju jag, jag är si eller så men är det verkligen sanningen eller säger vi det som ett skydd för något?

Har själv kommit en liten bit på väg och jag kan känna att jag tänker och ältar saker och ting för mycket, samt att rädslan tar överhand i vissa situationer vilket hämmar mig att gå vidare i min utveckling.

Vad säger ni? Känner ni igen er och i så fall varför är det så?

Mvh LisaL

Annons:
MariaJ
2007-08-21 10:06
#1

Jag vill börja med att skriva att jag känner så väl igen mig i detta, men jag försöker se det med ett mer öppet medvetande.Skrattande Även om det inte alltid är så lätt. 

Jag tror absolut att vi har ett skydd som sätts upp i olika situationer. Många har otroligt svårt att blotta sin brister, då de vill utge sig för att vara så som de själv uppfattar sig. Att gå djupare in i sig själv kan också vara otroligt svårt, och att älta saker förmycket skapar nog blockeringar i ens förmåga att gå framåt.

Vi kan heller inte dömma de som inte vill blotta och öppna upp sig i grupp, för vissa behöver göra det i små steg. Muren kan vara otroligt svår att bräcka. Jag tror också att om det finns personer i ens omgivning som inte inte är redo, så kan det skapa fel stämmning på en arbetsplats eller likande. Som huvudansvarig coach där, så anser jag att h*n då även ska förstå att det är skillnad att coacha en grupp rätt, än att coacha en enskild. (min uppfattning)

Rädslan är ju en normal reaktion på en situation som är främmande. Jag tror ju inte att det är bra att rädslor tar över ens framfart. Jag tror däremot att de kan vara bra i vissa läge då man samtidigt har möjlighet att gå djupare i sig själv och lyfta upp den, då man känner den.

Vi blir aldrig färdiga med våra rädslor, de kommer hela tiden nya saker och utmaningar vi ska möta, men medvetenheten om hur vi ska hantera den kan göra att vi lättare ta oss ur den vid nästa tillfälle den kommer. den ligger ju trots allt i oss själv, för situationen vi ska gå in i har ju ingen rädsla i sig… utan det är ju vi själva som skapar den inom oss.

Såhär upplever jag det !!

Kram och massor av ljus till dig sys ///  MariaJ:-)

Carpe Diem

Maria Johnsson

Reikimaster/lärare, kursledare och mässarrangör

Tarotsanna
2007-08-21 11:09
#2

En mycket bra fråga Lisa! Jag försöker "rannsaka" mig själv och titta på vilka "brister" jag har i olika situationer. För mig själv kan jag nog erkänna men för andra gör jag det nog inte… Fundersam

Sällan jag erkänner att jag tycker livet är skit fast jag har faktiskt såna dagar där jag tycker det.

Inte helt lätt att svara på den här frågan… jag måste nog fundera.

Kram Sanna

tarantella
2007-08-21 15:15
#3

Jag tror jag gör det, har jobbat väldigt mycket med mig själv, tittat på varför jag åter och åter hamnar i situtoner som jag gör, funderat över var allt bottnar, insett mina brister och insett att ingen människa är fullkomlig och bär alltid med sig en ryggsäck så man ska inte dömma. Jag jobbar jätte mycket med mig själv ochkommer till nya insikter varje dag :).

MariaJ
2007-08-21 16:09
#4

#3 Att vilja se sina brister är också en stark förmåga tycker jag .. Jag har själv många brister. Att se dem, men inte göra ng åt dem är också något som är svårt.. Kan nog också säga att jag jobbar dagligen på att öka min förståelse för mina brister, men samtidigt försöka att använda och vända dem till något positvt. Skrattande

Inte lätt detta !!Fundersam

Vänligen MariaJ:-)

Carpe Diem

Maria Johnsson

Reikimaster/lärare, kursledare och mässarrangör

Tuva-Lena
2007-08-22 01:09
#5

Ja då, visst säger man så: att man är si och så, eller jag vet att jag har hundra olika brister, men….

Jag tror att man säger så för att slippa gå vidare. Då har man ju redan "erkänt" att man har sina brister, men för att slippa gå nåt djupare in på ämnet, så avväpnar man den som till äventyrs skulle ta upp det genom att helt enkelt säga: Ja, jag vet att jag gör si och så, eller jag vet att jag är en knäppis o s v…för, vad finns då att tilläga för den som påminner oss..? kallas för att rationalisera om jag inte minns fel…Fundersam

"Att många tycker samma, betyder inte att dom har rätt.."

 

[GunillaF]
2010-11-29 09:10
#6

En intressant fråga.Glad

Annons:
Hoppfull
2010-11-29 14:54
#7

Ja det är intressant! Personligen har nog det största problemet för mig varit det omvända, att se att jag faktiskt är bra på något någon enda gång! Ingen har klankat ner, klagat och föraktat mig så mycket som jag själv!

Idag är myckert bättre på att inte klaga på mig och alla mina brister, men det är en kamp fortfarande att se det som är bra hos mig snarare än det omvända!

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

[GunillaF]
2010-11-29 15:07
#8

#7 Det är ju bra att ha medvetenheten om det, för då kan man jobba med det.

Bra att du kämpar!Kyss

Hoppfull
2010-11-29 15:11
#9

Tack Kyss

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

allhealing
2010-11-30 01:20
#10

#0

Att erkänna någonting betyder att det finns någonting att erkänna. I förhållande till vad då? Att någonting annat skulle vara mer rätt? Och i så fall, mer rätt i förhållande till vad då?

Att se på verkligheten på det här sättet skapar precis som du skriver, ett behov av att tro att man måste erkänna någonting.

Du är din bästa vän. När man alltid utgår från det synsättet ser man sig själv alltid som sin bästa vän. Då fungerar även omvärlden på samma sätt. Man utgår då från att alla ser sig själv som sin bästa vän.

MEN… om man IBLAND ser sig själv som sin bästa men och IBLAND ser sig själv som sin bästa fiende så skapar man en helt annan verklighet. Då utgår man även från att omvärlden fungerar på det här viset.

Problemet är att så många av oss på fullaste allvar tror att världen fungerar såhär. Att vi ibland är vår egen bästa vän och ibland inte alla är det. Helt enkelt att saker är bättre och sämre.
Den verklighet som vi upplever får den betydelse som vi själva ger den. Universum har ingen agenda över huvud taget för någon av oss. Den mening vi ger vårt liv blir det vi kallar för meningen med livet.

Om vi skapar en verklighet där vi upplever oss ha ett behov av att erkänna någonting, ja då har vi skapar den verkligheten för oss. Är detta verkligen efter den måttstocken som vi vill leva vårt liv?

Kent Asp

kentasp.com
www.kentasp.com
www.MindKnowlogy.com

förändring är alltid en möjlighet

Upp till toppen
Annons: