Upplevelser

Vad gör du när du mår dåligt?

2013-04-17 15:00 #0 av: Andina

Hur agerar du och vad gör du, för eller emot dig själv, när du är trött, stressad, rädd, ledsen eller mår dåligt på något annat sätt, fysiskt eller icke-fysiskt?

Själv har jag en benägenhet, att oftast först försöka mota känslan, ignorera, låtsas om som att den inte finns, för mig själv. Se’n, om känslan inte släpper och när jag väl ”accepterar” att jag känner mig och mår som jag gör, så går jag in i självömkan ett tag, tillåter mig att må dåligt och tycker synd om mig själv. Eller så blir jag lite ’argsint’, jag vill ju inte känna så!

Jag märker också att de negativa tankarna tar över, d v s jag tillåter mig att "tänka ner" mig själv.

Gör självömkan något gott?

Det är ju så trist att gå in i självömkan… och inte får det mig att må bättre, tvärtom. Självömkan odlar ju bara ännu mer av det dåliga måendet… Jag förstår inte varför jag faktiskt ’fastnar’ för länge i min självömkan emellanåt – det finns ju så mycket man kan göra för att vända på ’eländet’.

När jag, sent omsider, inser (det kan ta tid ibland…) att jag beter mig helt fel gentemot mig själv  och ser att jag ju bara gör allt värre med min självömkan, får jag fart och tar tag i att försöka göra nå’t ’gott’ av det istället.

Vilka metoder använder du för att må bra?

Jag gör bl a energiövningar av olika slag, qigong, försöker balansera o ’heala’ mig själv, äter/dricker något som jag vet att jag bli hjälpt av, ser efter hur jag tänker och ser hur det påverkar mig, vänder på mina tankar till nå’t mer ’konstruktivt’, vädrar mina känslor med någon och får ofta andra perspektiv på det sättet, eller dylikt.

Varför?

När jag väl gör något för att vända på känslorna så brukar det ju hjälpa bra! Ibland t o m omgående. 

Varför hålla kvar en dålig känsla längre än nödvändigt?

Varför låter jag då mig själv grotta ner mig i negativt tänkande, ibland under en kortare tid, ibland ganska länge, innan jag gör nå’t konstruktivt? Det är ju som om jag (undermedvetet) ”vill” tycka synd om mig och må dåligt… Men varför ”vill” jag det, i så fall? När jag mår dåligt är jag inte den som gnäller inför andra särskilt mycket, jag drar mig istället undan min omvärld eller nämner inget om hur jag mår... Så jag tror inte att jag vill att andra människor ska tycka synd om mig, bara jag själv.

Varför reagerar jag inte direkt och inser att det är hög tid att göra det ”goda” för mig, istället för att dra ut på tiden och den jobbiga känslan? 

Det är ju så dumt att släpa ner sig själv ännu mer, innan 'man' väl inser att det finns andra och bättre sätt att göra gott för sig själv!

När jag väl börjar må bättre igen - så vill gärna skrattet fram. Många gånger ruskar jag på huvudet, skrattar lite åt mig och undrar vad jag hållit på med! ;)

Hur gör du? Har du bra tips på att ’lyfta dig själv’ istället för att ’dra ner dig’? Inser du snabbt att du ska vara snäll mot dig själv, istället för att dra ner dig ännu mer? Vad tror du, varför ”vill” man ibland förvärra situationen ett tag först?

Vad får vi ut av självömkan? Vad "vinner" vi på det? För något "vinner" vi på det, annars skulle vi inte använda oss av det. Vi gör ju ingenting utan att få ut något av det. Vad tror du, vad kan ("för lång tids") självömkan ge oss människor?


Nu menar jag inte att det är fel att känna sig ledsen, må dåligt på något sätt eller ens att gå in i självömkan. Men fenomenet att vi ibland håller kvar vår smärta 'längre än nödvändigt' får mig ibland att undra och fundera över varför vi gör det. Borde det inte vara lättare att ta till något som vi vet får oss att må bättre och bra? Vad är det som gör att vi väljer bort det som gör gott?

Ibland snurrar det runt en massa tankar i mitt lilla huvud... Skämtar

Allting är möjligt tills det är bevisat som omöjligt - och till och med då är det omöjliga
kanske bara omöjligt än så länge."  /Pearl Buck · Medarbetare på Healing

Anmäl
2013-04-17 18:06 #1 av: maribell

Just idag när jag såg ditt inlägg har jag haft en rejäl dipp. Så det jag har gjort idag, fast solen sken ute och det var vår i luften, så la jag mig i sängen och läste min bok och somnade. Jag försökte få lite inspiration genom att vara alldelens tyst och lyssna, men idag var det inget som kom till mig i form av inspiration och så kände jag att det var okey att inte göra någonting utan att få dåligt samvete..

Jag tycker att det är synd om mig själv ibland och eftersom ingen annan än jag vet hur jobbigt allt är ibland så är det okej att jag deppar ihop ibland. Storgråteroch tycker synd om mig själv.

Kanske det blir bättre imorrn. Ledsen


Anmäl
2013-04-17 18:16 #2 av: [GunillaF]

Svåra frågor det där... Funderar

Jag var expert på att tycka synd om mig själv i min barndom och ungdom - jag fick uppmärksamhet då kom jag på. Men inte mådde jag speciellt mycket bättre av det inte.

Har sett allt för många som tyckt synd om sig själv i många, många år och det har till sist visat sig "bara" blivit bittra människor av dem - och det är ingen vacker syn.Förskräckt

Nu sitter jag och funderar högt egentligen och tänker att kanhända kan det vara en släng av dåligt självförtroende, en kort stund (eller väldigt många år för en del då) som gör att man tycker synd om sig själv?!? Vet inte, men kanske...

I vilket fall... Om jag får något infall av "tyckasyndommigsjälvkänslor" så talar jag mig själv tillrätta rätt så snabbt för jag vet ju att ingen annan än jag kan ändra på min situation.

Ingen annan kan ändra mitt sätt att vara och/eller mitt sätt att se på saker.

Det är bara jag som kan göra det och jag har ingen lust att deppa ner mig.

Jag försöker hitta glädjeämnen i det lilla, för det är inte alltid det finns det där stora omkring som kan göre mig glad.

Jag försöker tänka tacksamhet även om jag har ont någonstans -"Det kunde ha varit värre"!

Skulle det inte gå (och det har hänt vill jag lova) p.g.a att det är stor sorg eller något annat liknande, så har jag en benägenhet att sova. Jag blir så trött vid sådana tillfällen att jag kan sova så gott som hela dygnet. Det är väl något sätt för psyket att slippa en stund.

Problemen, sorgen eller vad det må vara finns kvar, men det brukar kännas som om psyket och kroppen har reparerat sig lite grand under sömnen.

Jag kan även sätta mig ner och meditera när det känns "överjäkligt" (ursäkta Franskan) och efteråt brukar det kännas så mycket bättre än innan.

Jag vet inte om jag svarat på några av dina frågor Andina. Jag läste din text, satte mig och skrev....

Jag tror vi har våra egna svar och vi förstår hur vi reagerar om vi tänker efter, eller föresten så tror jag inte att vi ens behöver tänka efter för svaren finns inne i vårt medvetna. Så om vi vill veta varför vi gör som vi gör, så får vi lov att vara ärliga mot oss själva och plocka fram svaren från hjärbarken. Glad

Anmäl
2013-04-17 19:37 #3 av: Andina

#1 - Det tror jag är ett av de bästa sätten att säga till sig själv att det är okej att må som man gör! Jag gillar också att du gick in för att se vad du fick till dig, lyssna till ditt inre efter inspiration. 

När jag mår riktigt putt, så tror jag att jag inte alls vill lyssna inåt. Kanske för att det snurrar runt en massa 'goja' som inte är bra att lyssna till, i mitt huvud.

Och absolut, tycker jag att det är ok att tycka synd om sig själv ett tag också. Det gör vi ju allihop någon gång emellanåt.

Nu är det inte särskilt ofta det sker, men ibland är det som att jag håller kvar 'det onda', kanske för att ge mig tillåtelse att tycka synd om mig själv? Och det är det jag kan tycka är så onödigt, att inte på en gång ta tag i min situation på ett bra sätt för mig.

Jag hoppas att du fortsätter att lyssna efter din inre inspiration och att du mår mycket bättre imorgon när du vaknar! Blomma

Allting är möjligt tills det är bevisat som omöjligt - och till och med då är det omöjliga
kanske bara omöjligt än så länge."  /Pearl Buck · Medarbetare på Healing

Anmäl
2013-04-17 19:57 #4 av: Andina

#2 - Ja, Gunilla, nog finns det många som fastnar vid att tycka synd om sig själva väldigt länge. Jag är uppväxt med två föräldrar som var och är experter på det. Min mamma har nog alltid tyckt synd om sig själv, befogat och ibland 'obefogat', och fastnat helt vid det. Jag kan ju se vad hon "vinner" med det. Men hon mår bara sämre och sämre ju längre hon inte kan se att hon kan vända på det.

Jag har alltså att brås på - men tack och lov så sker det inte så ofta att jag 'fastnar' någon längre tid vid att tycka synd om mig själv, men visst har det hänt och händer åtminstone lite kortare perioder. 

Jag tror att när kropp och själ går in i stress, så är det lättare att hamna där - då blir varje motgång svårare att hantera och jag tror att man kan uppleva situationer som motiga lättare då också. Man 'bygger' liksom upp ett litet inre berg av motgångar... som blir "alibin" för att 'stanna kvar' i den stämningen.

Jag känner igen det där med att bli trött när man mår riktigt dåligt känslomässigt. Jag kanske sover mer, men finns stress med i bilden, så sover jag också sämre. Men trött är jag.

Att meditera, fungerar oftast inte alls för mig då - igen, tror jag att det handlar om att jag inte vill höra vad som pågår där inne. Se'n när jag påbörjat att göra 'gott' för mig, då kan jag även komma igång med att meditera.

Däremot har jag något som jag väldigt ofta tar till och som hjälper mig långt, det är att leka med bilder (fota, bildredigera, rita e d). Jag har sett att det kan vara till hjälp för mig att ta mig 'ut ur en dålig känsla'. Det är en väldigt 'meditativ' sysselsättning för mig.

Men jag har också sett att det kan vara ett sätt för mig att "fly" från det som gör ont eller som är jobbigt. Och då kan det istället bidra till att jag drar ut på 'illamåendet'. Särskilt om jag måste ta itu med saker som jag undviker, p g a att de är förknippade med stress.

Visst har vi svaren på mina funderingar inom oss själva. Kanske lika många svar som människor. Jag tycker att det är intressant att fnurla lite på hur jag och vi människor fungerar och orsakerna till det. Och när jag gör det så snurrar det en massa frågor och tankar - som inte nödvändigtvis behöver få nå't svar av någon annan.

Och absolut - jag är den enda som kan avgöra hur jag ska må, hur jag ska göra för att må bättre! Ingen annan kan göra det åt mig. (Så då frågar jag mig själv igen, varför i allsin dar gör jag inte alltid det då?;) )

Äsch, nu blev jag sådär långrandig igen... så jag knäpper mina händer istället, så att fingrarna inte kan slirar omkring över tangenterna mer! ;)

Allting är möjligt tills det är bevisat som omöjligt - och till och med då är det omöjliga
kanske bara omöjligt än så länge."  /Pearl Buck · Medarbetare på Healing

Anmäl
2013-04-17 20:45 #5 av: Indiania

Nu skall jag försöka svara dig Andina, det beror ju lite på varför man mår dåligt. Känner jag mig olustig eller irriterad brukar jag gå ut och ta en promenad då brukar det försvinna.

Så finns det gånger jag är "riktigt" deppig då brukar jag tillåta mig att känna att allt är botten jag bara är som jag känner mig då brukar det gå fortare över.

Musiken är till stor hjälp också när jag inte är piggelin. Det är medicin för mig.

Jag mår nog mest dåligt när någon behandlar mig illa, kanske anklagar mig för något jag inte gjort etc. När någon vill mig illa medvetet. Som tur är har jag lätt att förlåta när någon gjort mig illa, jag vill inte vara bitter när jag inte behöver.

Jag pratade faktiskt med en god vän härom dagen varför vi i de Nordiska länderna inte tillåter att visa alla våra känslor så som de gör i de sydliga länderna.

Det är tillåtet att vara glad men inte lika tillåtet att vara ledsen och gråta och inte bli arg i andras sällskap, nej man skall vara så behärskad.

Det viktigaste av allt för att vi skall må bra tror jag är att vi "vågar" visa alla känslor vi bär inom oss det är ju naturligt att vara både glad, arg, ledsen och sprallig eller hur?

Detta kanske blev lite virrigt men jag bara skrev ner mina tankar utan att tänka på hur det låter.

Kram Hjärta

" Var nära naturen - var när dig själv "

 

Anmäl
2013-04-17 21:17 #6 av: [Chakra]

Intressant tråd! Den fick mig att tänka tillGlad
När jag själv mått dåligt har det främst varit när jag jobbat under press på olika sätt och det då blir en stressituation som varat en längre tid.

Och när det är stressigt brukar det föra med sig att det blir svårt att må bra på ledig tid också. När jag haft för lite tid att vila upp mig.
Tycker jag blivit bättre på att hantera svåra situationer, men är mer lättstressad nu för tiden.
Brukar försöka tänka positivt och göra saker jag trivs med och träna och arbeta i trädgården. Det är för mig avkoppling.
Tillåter mig alla känslor, vilket jag inte är lärd som barn att ha fått visa, så det är något jag fått jobba med.



"Lev inte livet för seriöst utan våga ta ut svängarna"

rak,

men hon hittar på alla möjliga konster.” – Predikaren 7:30

                                                                                                                  

                                                                                                                                                                                              




Anmäl
2013-04-17 21:27 #7 av: Skogshumblan

Oj oj Andina, så mycket mer på pricken till mig än såhär kan det inte bli...

Jag ska ta dina råd och tips på allvar. Tack!

Anmäl
2013-04-18 11:10 #8 av: [Oniq]

Mycket intressant läs och tänkvärd tråd. :) Fast jag tycker ändå att det kan låta enklare än vad det kan vara. Sen beror det ju på vad som har orsakat ditt mående, det kan ju finnas sådant som inte du kan kontrollera eller ansvara för som skett. Om du är utsatt för ex sabotage, mobbning, utfrysning eller annat av andra så blir det ju något annat. 

Jag har ju svårt att tro att någon mår dåligt utan större anledning och bara börjar tycka synd och ömka sig själv. Dessvärre så tycker jag att det är ganska respektlöst att tycka synd och ömka sig själv om  måendet gäller något banalt. I det stora hela så tror jag att längre tids självömkan kan handla om oförståelse och/eller insiktslös synsätt. Fast det beror ju på hela livssituationen som sådan lever du under  större press på många plan så är det ju inte konstigt om du är mer eller mindre insiktslös då ditt fokus är på det mest primära.

Vardagligt dåligt mående som kanske har med tristess, slöhet och annan pessimism  göra går nog att vända fortare till något bra.

Jag tror att människor med bra "jordning" och taktkänsla  i sig inte "kan" må så dåligt. De som verkligen mår dåligt gör det och där kanske det inte alltid är så lätt att hjälpa och övertyga om att vända på allt och de kanske inte heller klarar av det helt själv utan är i behov av mycket annat för att klara sig. De behöver verkligen all stöd från allt och alla i sin omgivning för att deras behov ska bli tillfredsställda och det är där det kan bli svårt för "alla" kanske inte tycker och ser på samma sätt.

Jag hörde en debatt för några dagar sedan om en persons matvanor som resulterat i många kilons övervikt. Det enda de fokuserade på var hur man ska begränsa och minimera portionerna och att de vid vissa situationer så stod de maktlösa när det gällde matvanorna, vilket de faktiskt är. Jag hörde inte att de på något sätt diskuterade vad som egentligen utlöste detta ätande i sig bara att den var för lätt tillgänglig, absolut inget vad som kan vara grund problem och försöka åtgärda där. Jag tror inte hela problemet blir löst för att man börjar kontrollera och begränsa matportionerna som så. 

Tack för denna tråd som får en att öppna upp tankeverksamheten. :) 


Anmäl
2013-04-18 20:57 #9 av: Skogshumblan

Beror ju såklart på orsaken men jag låter känslorna komma fram och vill gärna få dem ur mig, på bra sätt såklart.

För mig är löpning, meditationer och att vara i skogen bästa sättet att ladda om.

Jag är sådan att jag måste få älta lite, bearbeta och fråga vad jag känner och tänker som jag gör. Där spelar ni och andra vänner stor roll. Finns inget som slår sajterna här för att få olika perspektiv på frågor. :)

Anmäl
2013-04-19 09:11 #10 av: rore

#0 Andina

Gör självömkan något gott?

Jag tror att självömkan visar oss våra inpräntade / inlärda tanke mönster som vi faktiskt behöver bryta, genom att ifråga sätta!

Men först behöver vi upptäcka att vi har dem!

I  självövmkan så har huvudet tagit  över, för huvudet vill inte känna  obehag.

 Och åh andra sidan, om jag är van att ta på mig skulden för saker och ting. Om jag har ett dåligt självförtroende eller självkänsla 

när tankarna griper tag, så slår "jag" ner på mig själv utan att ifrågasätta det beteendet

Huvudet söker olika förklarings modeller, till varför/hur osv.eller så attackerar tankekonstruktionen den "jag" är..och i själva verket så spär ju det mer på lidandet.

Jag tror också att detta beteende bygger på de olika rollsystemen vi har i familjen, och i andra relationer. Ge och ta. Ta och få.. Det finns något underförstått att vinna på det ena eller andra sättet.

En del känner sig som vinnare och andra som förlorare. Rollerna skiftar! En evig katt och råtta lek, så länge vi inte stannar upp och själva bryter oss ur det värdsliga spelets galna strävan.

Nu mera stannar jag upp och ifrågasätter mina dyssiga tankar. För idag kan jag se dem ganska så omgående.

Att andas medvetet är ett fint knept för att släppa taget om självömkan. Dyssiga tankar/känslor och sorg och ledssenhet får vara som det är.

Förr i tiden möblerade jag om och spelade hög musik för att göra mig av med självömkan, ilska frustration. Hahaha* då var det rent och prydligt hemma*Lipar

Bara det att bli medveten om vad som pågår i tankevärlden och tillåta det att vara som det Är, är nog så befriande.

 

 

 VågDet förflutnas läxa. Blir framtidens lärdom Regnbåge



 

 


Anmäl
2013-04-19 11:39 #11 av: [Oniq]

#5 Jag håller med dig om att seden i väst världen är att man inte ska reagera med heta känslor ändå så gör vi det och vi kan kontrollera det på olika sätt. Många anser att de behärskar olika upplevelser av mot gångar proffsionellt med balans men har alla rätt insikt och inställning i det? Jag tror inte det för många trycker ner sina äkta känslor som situationen kan föda, varefter den behandlas på olika sätt genom ordination från läkare och egna ordinationer som kan lindra för stunden men säkerligen inte i det hela och långa loppet.

Personligen så tycker och tror inte jag att det är bra för kropp, själ och sinne att reagera med för heta känslor och låta starka primitiva drifter ta över. Prognosen för det är kan sluta illa beroende på vad det är, så visst bör man vara balanserad för sin egen och andras skull. Lika mycket som jag tror att det är fel att reagera alltför starkt så tror jag det är lika fel att trycka ner och tolerera allt som är och görs fel. Även detta så beror det ju på vad det är, ibland så är det bäst att acceptera allt som det är tills och om man kan och får tillfälle att förändra allt eller det.

Det borde bli och vara obligatoriskt i väst samhälle att föra ut en enkel helande process gång på alla och från alla "instutioner". Det mesta är så "tabubelagt och hemligt" i viss mån. När man börja fundera på hur allt är och uppbyggt i samhället så undrar man om det är medveten strategi att vissa ska förstå och vissa inte för att samhället så att säga ska kunna gå runt?Funderar Ändå så tror jag att högt intelligenta i väst vet en hel del om en enkel helande process, så varför inte sprida ut och motverka allt strul som ohälsa på alla plan får verka på då okunskap och oförståelse får och kan verka. Funderar


Anmäl
2013-04-19 16:06 #12 av: Andina

(Tack alla för era tankar o reflektioner! Hjärta Jag har läst dem men inte hunnit svara ännu. Har besök under några dagar nu - men återkommer lite senare. Det är intressanta tankar att läsa i alla fall!)

Allting är möjligt tills det är bevisat som omöjligt - och till och med då är det omöjliga
kanske bara omöjligt än så länge."  /Pearl Buck · Medarbetare på Healing

Anmäl
2013-05-06 16:32 #16 av: rore

Ja vad gör jag när jag mår dåligt?

Först nu såg jag själva grund fråganFörlägen

Jag känner igen mig i din beskrivning Andina. och visst är det ett märkligt beteende många utav oss har. Denna strävan att hålla smärta/ledsamhet borta från mig,, argsintheten och isoleringen.

Tankarna som maler på och maler ner en istället för att rycka upp sig, grävs det en bit till neråtFörskräckt

Inlärda beteende mönster kanske? Som spär på Lidandet?

För jag tänker att ledsenheten är en sak och lidandet en annan, som bakats in i vårt liv och varande. Ibland kan de vara svåra att skilja på.

*måste till spisen nu, luktar skumt här*

 VågDet förflutnas läxa. Blir framtidens lärdom Regnbåge



 

 


Anmäl
2013-05-06 17:32 #17 av: LinaLj

Oftast så kryper jag ner i soffan och tittar på en film. När den är slut brukar jag vara redo att ta tag i det som får mig att må dåligt. 

Sedan brukar jag skicka mail eller ringa till en vän. Hon finns alltid där och kan lyssna och stötta och skicka lite stärkande energier min väg. Vi har gått igenom en hel del jobbiga saker tillsammans och kan skratta både när det är jobbigt och när allt är bra.

Att tycka synd om sig själv har jag ett innerligt ogillande mot. Jag tror att vi själva gör våra val och därför så är det bättre att göra något åt saken. Men det händer ju att även jag åker dit och sitter och tycker synd om mig själv ett tag innan någon modig själ påpekar vad jag sysslar med Skrattar  

Anmäl
2013-05-16 08:34 #18 av: healing-mammut

Vilket "wake up call" - ja varför gör jag som jag gör? Bra fråga som jag ofta ställer mig utan att alltid få ett bra svar...tyvärr.

Det är väl ofta händelser som på något sätt är kopplade till något negativt som får mig att kapsla in mig i min osunda och negativa puppa :( Jag försöker ställa mig frågan "vad är det som gör att jag känner så här, vad i en händelse gör påverkar mig till att grotta ner mig"? 

För min del tror jag att det är delvis lite "tidsvinst" i att bygga en mur runtom mig för då hinner jag fundera lite mer innan jag konfronterar mig själv. Lite som att jag måste förbereda mig inför en batalj...:) Knäpp man är va?

Jag söker efter argument för att hålla mig kvar i "neggo-bubblan" och samtidigt ställer jag mig frågor om varför jag är där? Är det relevant att vara där, hur länge tänkte jag vara på besök i bubblan och hur tänkte jag mig att min biljett därifrån skulle se ut? För jag löste väl inte en enkelbiljett? 

Ja, sådär håller jag på fram och tillbaka - skulle nog vara ett intressant fall för terapeuter och psykologer :) 

Till slut kommer jag oftast fram till att det inte hjälper mig nämnvärt att stanna kvar - utan jag vill bort. Då börjar tankarna snurra i medvind igen och jag får lättare att se en lösning. 

För mig handlar det mest om att komma loss från kletet som håller mig kvar i det osunda tänket, har jag väl tänkt tanken att jag inte vill vara kvar så börjar det öppna sig en massa tänkbara vägar ut. 

Tidigare i mitt liv så skrev jag mycket också. Sen när jag gick tillbaka för att läsa vad jag skrivit så blev jag ibland full i skratt...jösses lilla flicka. Ja det är verkligen synd om dig...NOT!!! 

Vad är det för larv att fastna i en negativ spiral? Hur lösande är det? 

Jag vet att säkerligen många tycker att mina tankar kanske är lite "hårda" och att man ibland inte kan påverka att man får negativa perioder i sitt liv och även kan behöva stöd för att komma ur. Men eftersom jag är lösningsinriktad så står jag inte och trampar på samma ställe för länge utan jag testar modell efter modell tills jag känner att jag hittat rätt. 

Men jag har full förståelse för de som inte gör som jag :)

Nej hörrni, solen lyser och mina kackeltroll vill bli utsläppta för att ta sig ett morgonbad i någon trevlig jordhög som jag tänkt mig att plantera några vackra blommor eller nåt i...:) Ett riktigt rövarpack är de :)

Trevlig torsdag på er!!



Anmäl
2013-05-17 08:10 #19 av: VSK

Numer så drar jag till jobbet om jag inte mår bra. -spelar ingen roll om jag är ledig eller ej.

Annars om vädret tillåter en tur på moppen. -finns så mkt att se på då moppen går så sakta. 25 km/t moppe så man får ju köra på cykelbanor. 

Kör man bil eller 45 km/t moppe så har man fullt sjå med att hålla koll på trafiken.


34 titlar20 SM-Guld, 7 World Cup, 5 Europacupen & 2 Svenska Cupen. Gillar du att fota eller att kolla på foton, kika än här. Gillar du allt med sport, kika in sidan. Intresserad av det rymden har att erbjuda? Tryck här

Anmäl
2013-05-31 16:28 #20 av: snoflinga

Om jag inte mår bra fysiskt, så blir det jättesynd om mig. Det har det varit den senaste veckan. Och då tycker jag faktiskt att det är okej att det är synd om mig, jag låter mig själv vara arg och frustrerad över att jag inte bestämmer över när jag blir frisk - och fastän sambon ställt upp och handlat mat och medikamenter så tillåter jag mig att gnälla till honom, helt enkelt för att det behövdes. 


Efter ett sammanbrott idag där jag till slut blev desperat (jag har extremt dålig smärt/sjuktålighet) bad jag om hjälp. O andra sidan, så har min huvudvärk försvunnit nu ;)

Att skriva att man inte får känna si eller så ger lätt skuldkänslor och då blir det än värre. I mitt fall kan t ex orden att "en obalans leder till sjukdom" göra att jag ser sjukdom som ett nederlag och ett bevis på att jag är en dålig människa (när det i realiteten bara är ett tecken på obalans och det är inget dåligt i sig) - det handlar om självkänsla, inte självförtroende, och självkänsla är svårt att skaffa sig i dagens samhälle Hjärta

Anmäl
2014-01-06 18:46 #21 av: Andina

Jag råkade se denna 'gamla' tråd igen och har läst igenom den en gång till. Det är härligt att se hur ni andra tänker ikring det här med hur vi hanterar oss själva när vi mår dåligt. Så jättemycket tack för alla tankar och idéer ni bidrar med! Hjärta

Och jag håller med dig Snöflinga, vi måste absolut tillåta oss själva att gå in i självömkan ibland, vilket jag också skriver att jag tycker (i #0). Vi har all rätt att må och känna som vi gör - för det gör vi ju i alla fall. 
Och allt är ju relativt, d v s vi mår ju så olika - olika från person till person och från gång till annan.

Mina funderingar handlade mest om varför vi ibland 'envisas' med att 'hålla oss kvar' vid ett illa-mående, när vi 'vet' vad vi skulle kunna/borde göra för att må bättre. Hålla kvar känslan "längre än nödvändigt"... särskilt då det rör sig om det som kan uppfattas som 'mindre viktigt'...

Men kanske är det så att det aldrig är längre än nödvändigt?!?

Kanske är det så ibland, att det ligger en annan, underliggande, orsak till ett icke-välmående som vi omedvetet då "applicerar" på något annat, något mer påtagligt kanske, och ibland kanske på något 'mindre viktigt'. Och att det därför verkar som att man 'håller sig kvar' vid illa-måendet längre än nödvändigt. Något inombords (som man är eller inte är medveten om) som ännu inte helats. Och de 'nya situationerna' ger den inre smärtan möjligheten att komma till uttryck...

Kanske är detta (att vi ibland 'biter oss fast' vid självömkan) egentligen en signal om att något mer finns där inne, som behöver kärlek och healing?

Långdragen igen, som vanligt... Och lika luddig, som vanligt... ;) Hur som helst, jag blev glad (!) av att läsa era tankar igen! Glad

Allting är möjligt tills det är bevisat som omöjligt - och till och med då är det omöjliga
kanske bara omöjligt än så länge."  /Pearl Buck · Medarbetare på Healing

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.