Medial i Sorg

Kl var ca.08.30 på morgonen. Det var en onsdag, närmare bestämt den 30 maj 2007. Min storasysterringde mig och berättade att vår pappa hade larmat, och var på väg till sjukhuset med ambulans. Vi bestämde utan konstigheter att vi skulle samåka till karlhamn dit han skulle föras.

När vi väl kom dit så mötte vi honom i ett rum och han satt med nöd och näppa upp med förmodligen oerhört mycket smärtor. Han gjorde som han brukade..han ville inte oroa oss barn, utan bet ihop och visade sin humoristiska sida som vanligt. Smärtorna blev mer och mer påtagliga och läkarteam sattes in och det blev iväg igen i ambulans till Karlskrona lassarett.

De duktiga läkarna förstod efter mycket undersökningar att det var operation snarast. (jag går inte in på sjukdom eller ingrepp) Min syster och jag var naturligt alldeles förkrossade. Jag tänkte direkt på att jag...men jag ska ju till pappa på måndag och tvätta...jag skulle även göra en kasslersallad och ta med mig.. Det hade vi redan bestämt sen jag pratade med honom på måndagen. Då var han pigg och glad, och sa alltid sin vanliga fras.. Min älskling...om du och dina barn mår bra, så mår jag bra ! GUD;; vad jag saknar hans röst och dessa orden. Vi var så sammansvetsade, och hade ett bra far och dotterband. Han förstod mig då jag pratade om min mediala situation, och han berättade även om hans upplevelser sen tidigare i livet. Jag älskar ju pappa så mycket, så utan honom kunde man inte leva, det visste jag redan.

Då vi fått besked på att pappa skulle genomgå op så fick vi ställa in oss på att det kunde ske saker eller komplikationer under resans gång, men det skulle säkert ordna sig. Min syster och jag gick ner för att äta en snabblunch innan op skulle börja, men innan vi lämnade avdelningen så fick de mitt mobilnummer så de kunde kontakta oss om det var något. Vi sa till pappa att vi skulle komma upp så snart vi fått i oss en macka och lite kaffe. han frågade direkt, har ni pengar till det annars har jag i min börs. Vår otrolig pappa...Han ville betala fikan för att vi kört till honom.. Kommer aldrig på frågan sa vi... Vi hade ju pengar.

Sagt och gjort vi gick ner till kaffeterian och tog vars en macka och kaffe, och när vi satt där så upplevde jag att det kom någon och la armen om mina axlar.. Jag frågade genast vem det var, och då sa hon att de söker er på avdelnignen ..ni måste gå upp. Det var en mjuk och behaglig röst, men jag blev väldigt förvånad. Utan att tänka mig för så berättade jag händelsen för min syster. Hon trodde inte på mig. Jag hörde det igen. Jag svarade i tankarna... men då skulle dom ha ringt oss. Men titta på din telefon då. Jag tog upp telefonen och  det stod 2 missade samtal. Vi hade inte hört någon signal. Telefonen hade ju inte ringt.

Vi for upp på avdelningen, och avd föreståndaren mötte oss och sa att hon precis försökt att nå oss, men kom inte fram. Pappa hade nu körts till op-rummet. Vi fick inte säga något till honom innan de rullade in honom, men det var inget vi tänkte på då, för det kommer nog att gå bra. Detta var den första av flera upplevelser under två av mina mest traumatiska dygn på jorden.

Senare när klockan började närma sig 17 så kände vi att vi något behövde vi nog få i oss. Jag käbnde ingen huner men man märkte ju reaktionen på att kroppen inte fått mat. man blev yr och lite illamående av det. Vi körde till ett matställe, och där var det endel folk men vi beställde det vi skulle ha och gick och satte oss vid ett bord. När vi satt där, så upplevde jag det som jag absolut inte ville.

 Jag fick bilder på operationssalen. Hur människor for där med påsar och hur han låg med huvudet lägre än fötterna. Han fick blodpåsar och annat i mina syner. Det var så starkt, så jag fick gå ut och skrek på parkeringen..... att nu vill jag inte ha mer. Jg vill inte vara medial mer. Låt mig vara ifred.. Varför ger ni mig detta ??? Jag vill INTE mer.

Tårarna rann, och jag var helt förtvivlad. Jag berättade allt för min syster, som blev skärrad av det jag sa. Jag skulle aldrig ha sagt något till henne. Hon är ju inte öppen för detta, och tog inte det till sig. Jag kunde inte riktigt hantera det i den situationen. Det blev förmycket.

Allt lugnade ner sig tillslut och vi for tillbaka till lassarettet och åkte upp till vårt anhörigrum som vi tilldelats redan tidigare på dagen.

Kl var nu omkring 19-20 på kvällen och vi satt i rummet och hade satt på tv för att få något annat i tankarna. Det var inte lätt, men vi tittade på nyheterna och vädret. Då skedde det som jag absolut inte ville ....

Jag kände hur min pappa kom in i rummet och satte sig brevid mig i stolen och sa som han alltid brukade.

-Men mina älskade töser. Inte ska ni sitta här och gråta över mig, allt kommer att ordna sig. Jag kommer inte att klara av operationen, men allt ordnar sig.

Jag slog händerna för ansiktet och började åter igen att storgråta. Min syster undrade direkt vad som hänt, och jag berättade för henne. Hon ville inte ta det till sig, och jag vet att jag aldrig skulle sagt något. men jag kunde inte hålla det för mig själv. Jag blev helt förtvivlad...både över att jag berättat för henne och för att han kom och sa adjö. Han sa att vid halv 11 kommer beskedet.

Tiden gick så sakta. Jag orkade inte mer. Jag både grät och log av alla minnena med min älskade pappa. Vi pratade om allt min syster och jag. Tack gode gud att vi hade varandra.. Jag hade inte orkat gå igenom detta själv.

Jag tänkte ..det kan inte vara möjligt att jag upplever detta hela tiden under dessa förhållandena. Att min mediala gåva ska slå igenom nu och prövas i i minta detalj. Dessa stora upplevelserna som jag beskriver om, är ju inte de enda mediala upplevelserna under dessa dygnen, utan det var mycket småkänningar av olika slag hela tiden.

Klockan var ganska exakt 22.30 när läkaren kom in och berättade att operationen inte lyckats, så min älskade pappa hade ½-1 dygn kvar att leva.

Då rasade min värld, och jag frågade läkaren. om pappa frågar nu om han ska dö, vad ska vi då svara. Jag visste ju att han skulle fråga, och mycket riktigt frågan kom ganska snabbt, efter att han vaknat upp efter narkosen.

De kommande timmarna med min pappa var det mycket mer upplevelser, men de väljer jag att ha för mig själv. Den kontakten och dessa sista timmarna var oerhört slitande och jag väljer att inte skriva om det i denna artiklen just nu.

Jag förstår trots allt idag varför jag fick uppleva det jag gjorde, och uppskattar varenda sekund och detalj som hände. Men i min stora sorg just då...ville jag bli kvitt den för alltid.

Visa kärlek till era nära och kära. Man kan inte skämma bort med kärlek, utan visa dem. Krama, pussa, visa och säg det....

Vänligen MariaJ:-)