En hjälp från ovan!
Vill genom denna lilla berättelse få fram vilken hjälp andevärlden kan vara i den mest fruktansvärda situation. Och vilken kraft vi människor kan få med hjälp av högre makter. En sann historia som berättas av FiaH, där både hon hennes familj fått uppleva de mest otroliga händelser.. Kom in och läs mer ....
Året var 1991, som allt skulle hända. Den 18augusti dog min älskade morfar hastigt i en hjärtinfarkt. För oss omkring var det en chock, men han själv var nog ganska redo. Hela året hade han pratat konstigt och förberett för vintern till min mormor, dom vuxna tog nog det med en nypa salt, men han hade nog den inre känslan, och det förstår jag idag. Min morfar var för mig och mina kusiner mycket speciell, alltid lek och bus. Detta tog oss alla väldigt hårt, men det var inte slut ännu.
Nästan exakt en månad senare hände något fruktansvärt, min kusin då endast 12 år blev påkörd av en stor bil. Det gick så illa för honom att han transporterades till Lunds lasarett. Där han inte fick goda chanser till att överleva. Han låg i koma i ca 5 veckor, men det kändes som år för alla runt om. Hans hjärna hade svullnat, värdena var mycket dåliga. Det första kallduschen var när läkaren ville skicka honom på kärlröntgen på vänster ben, det var ju brutit. Läkaren sa att ” eventuellt” kan vi inte rädda hans ben, utan blir kanske tvungna att amputera, men då försöker vi ta minimalt endast under knäet. Och så blev fallet. Vad gjorde det, bara hans liv gick och rädda.
Timmarna gick, och beskedet kom att det var mycket söndertrasslat, det var benet eller livet. Men dagen gick mot sitt slut, och föräldrarna började att pusta ut lite i alla fall, men inte skulle dom det, för då kom nästa kalldusch. Höger ben började bli kallt och cirkulationen var mycket dålig. Läkarna provade allt, värmebehandling, fetvadd, till sist la läkaren värmedyna. Morgonen efter kom nästa chock, värmedynan hade blivit för varm, så han hade fått 2 stora brännskador på vaden, det klassades som 3 je gradens brännskada. Det kändes som droppen.
Hans tryck i hjärnan hade inte blivit stabilt, till sist var det så illa att läkarna fick operera väck bitar av pannbenet, och dom hade endast få timmar på sig. Många fler komplikationer följdes efter operationen.
Min mamma och morbror märkte att hans föräldrar behövde dom nu mer än aldrig, tillståndet var mycket dåligt och dom orkade knappt vara att vara, deras styrka låg långt tillbaka. Och så blev fallet, dom körde dit för att göra det lilla att kunna finnas till. Eftersom det högra benet var så pass illa, satt min mamma där hela dagen och hela natten, och enbart masserade hans dåliga ben, det var endast beröringsmassage, och då var hans temp i benet endast 30,3 grader. Även hans högra hand började bli kall och blå, så hans pappa satt och masserade den. Som min mamma sa, så fick hon en sådan värme och kraft i sina händer att hon aldrig upplevt detta innan, det var som om hon fick hjälp från ovan. Idag när vi pratar om denna händelse, så förstår hon vilken kraft hon fick att få hjälp att heala hans ben, som läkaren sa, var detta något oerhört fantastiskt, dom hade räddat ett nästan dött ben, hon hade fått upp temperaturen till 37,3 grader, bara genom att styka sina händer lätt över.
Men än var inte allt över, hans redan amputerade ben var så dåligt att dom var tvungna att amputera igen, men denna gång hela, om inte så hade ”kallbranden” kunnat rasera hela honom, giftet bara spred sig.
*******
Mycket hände under dessa veckor, han lurade döden ett antal gånger, 2 gånger mycket kraftigt, hans chans till att överleva över huvud taget var endast 5%. Men som sagt veckorna gick, och han gjorde framsteg, för han var nog envis och fick mycket hjälp. Han kom tillsist till ett centralt sjukhus. Där var han i ett vaket sovande tillstånd, det var som om han såg rätt igenom oss alla, mycket jobbigt, Men när han hade piggnat på dig ytterligare, var min kusin inte sig lik. Han hade i sitt sinne och sätt förvandlats till en 4-5 åring, hans liv fick börja om på nytt.
Men så en dag, alldeles precis när kan kunde prata, frågade en av oss, om han mindes något från tiden han var i koma. Nej,inte så mycket, utan det jag minns var det att MORFAR var hos mig hela tiden, ibland var han vid sängkanten, ibland var han vid fotändan men ofta var han rätt över mig. Då frågade min moster vad han hade på sig. Han svarade att han hade en vit skjorta på sig, men jag såg inte hans fötter, för han svävade mamma. Till saken hör, att när morfar dog, begravdes han med denna utstyrsel, och det hade inte han sett.
Det han mer berättade var det att morfar hälsade till oss alla, att vi inte skulle vara ledsna, för han hade det bra idag, och hade inte ont något mera. Han sa även att min kusin skulle klara sig igenom detta. Alltså fanns morfar hos honom och vakade över honom denna svåra tid. Mer vad han var att han var i en mycket ljus tunnel, och där stod 3 stycken, först morfar sen hans farmor, hon hade han aldrig sett i livet, för hon gick över 1967, sen hans gammlamormor, som gick bort 1986. Alla fanns omkring honom, och gav honom kraft att stanna kvar, hans tid var ännu inte kommen, han hade mer här på jorden att tillföra.
Detta är för mig en ganska jobbig men ändå fantastist historia, men jag har kortat ner den väldigt mycket. Under denna tid var det totalt kaos, mycket känslor och många inblandade. Men vi är starka av det idag. Detta var det enda fallet som Sverige haft, som dom har lyckats rädda. Men andevärlden fanns där hela tiden för honom, och gav honom kraft och mod att komma tillbaka. Och fantastiskt är också att vilken kraft man kan få genom sina händer vid sådana här tillfällen, då man behöver det som mest.
Idag mår han bra, men vägen för honom har varit mycket lång. Hans minns inte mycket av tiden, men vad jag tror så finns det långt långt där inom honom, som bara behöver lyftas upp, och det kommer det att göra en dag.
Genom denna tiden stärktes våran släktband enormt. Vi finns alltid där för varandra. Och även vårt sorgarbete efter morfar kändes mycket bättre, för vi visste ju att han hade det bra och att han finns här för oss i alla livets svåra stund.
Kanske ni eller att ni känner någon som har haft en näradöden upplevelse, och ni vill dela med er av den, så gör gärna det.
Vid tangentbordet FiaH Många kramar till er alla.
Fotona är tagna av min bror, Jonas Hedberg
Av: FiaH
Datum för publicering
- 2007-08-15
Å jag finner inga ord till den här berättelsen..Blev både tårögd och rörd i hjärtat 
Det här väckte verkligen tankar o känslor…
Hej FiaH!
En underbar läsnig som verkligen tog mig. Har själv haft anhöriga som har legat i koma efter påkörning, och där tarmarna brast, men som en skänk från ovan så överlevde bägge två.
Skickar mycket ljus till dig. / Roger
Åh..vilken underbar berättelse!! Det inger hopp och försröstan!! Att ALDRIG ge upp…Blev verkligen rörd till tårar,av din berättelse!!
tack för att du vill delge oss din berättelse.Det är som soffe,skriver den väcker upp många tankar och känslor..
Många kramar//molly
Tack alla, för era fina ord, jag blev så glad. Kram på er alla
Tack vännen, en underbar historia, nyttigt att läsa för en som ofta ger upp för snabbt.
Kramar
Medarbetare på Feng Shui och Indien
Man blir verkligen berörd av att läsa det här och samtidigt så blir man ju väldigt glad!
Och vilka vackra foton! Kram Sanna
Mycket fin berättelse Fia. Blev riktigt rörd börjar nästan gråta. Va kul att han kom tillbaka och är helt återställd. Karini
Tack min vän,, för att du tillsammans med din familj ville förmedla denna händelsen. Jag bli oerhört rörd då jag läser din berättelse, och jag förstår att era band har stärks efter denna händelse. Det är så underbart att han finns hos er..
men även att han kunnat förmedla detta från andra sidan.
Tack än en gång /// Bamsekramar MariaJ:-)
Carpe Diem
Maria Johnsson
Reikimaster/lärare, kursledare och mässarrangör
En helt otrolig berättelse historien i sig samt din återberättelse av allt som ni har gått igenom. Jag blir verkligen rörd. Du kanske ska bli författare och skriva böcker Fia du har en otrolig talang tycker jag.
Ett stort tack till din bror också som delar med sig av sina foto som är otroligt vackra.
Varma kramar Lisa
Blir rörd av era inlägg
, tack, för jag var nervös innan, just för att det för mig var så mycket känslor som kom upp från tiden. Men jag är glad att jag vågade dela med mig till er. Kram
Vilken fantastisk berättelse! Den berör enomt och vilken härlig känsla med healingen! Jag låg på sjukhus i 3 veckor när jag var 12 år och var medvetslös den största tiden. Då hade jag många vackra upplevelser. En kväll var det riktigt nära att jag gick över och den kvällen var min själ hemma hos mamma. Hon såg mig komma in i sovrummet och jag stod och tittade på henne en stund innan jag gick ut igen.
Elisabeth
Medarbetare på Övernaturligt iFokus, Sajtvärd på Gravid iFokus
#11 Jag ryser när du berättar, vad du har fått vara med om. Tack för du delade med dig. Kram
#12 Ja jag har fått vara med om en hel del i mitt liv men idag är jag så enormt tacksam för annars hade jag inte varit den jag är idag. Hårda prövningar och ett par NDU har fört mig framåt på en hård stig. =)
Kram
Elisabeth
Medarbetare på Övernaturligt iFokus, Sajtvärd på Gravid iFokus
Ja, Livets bana är fullt av prövningar.. Och ibland har man varit nära att kasta in handuken, men då har man fått upplevda de mest fantastiska händelser och fått hjälp och stöd från andevärlden. Så visst är det fantastiskt !! Kram på er :-)
Carpe Diem
Maria Johnsson
Reikimaster/lärare, kursledare och mässarrangör
Du önskade att man skulle berätta om man har haft någon NDU och det hade jag en som sexåring.
Saken var den att vi var på semster på Laesö, i danmark och jag hade en alldeles för liten simring att bada med. När man är bara 6 år, så hör man visst att mamma ber en om att inte gå för långt ut i vattnet. Men på vilket sätt detta skulle kunna vara farligt, när det är långgrunt, det är svårt även för vuxna att förstå.
Så jag paddlade ut, låååångt ifrån strandkanten där dom andra familjemedlemmarna satt och solade sig. Inte många andra för övrigt i vattnet, bara ett fåtal, fastän vädret var fantastiskt.
VÄl därute så häver jag återigen upp mig på armarna och den alldeles för trånga simringen sätter sig med ett sug, runt mina lår, får mig att tippa över och hamna upp och ner i vattnet, med benen fastlåsta som i ett skruvstädet, rätt upp i skyn, ovan vattenytan. Hur mycket jag än kämpade så satt jag sten hårt fast. Jag försökte förtvivlat skrika på hjälp, men för varje andetag, så gjorde det bara mer och mer ont i bröstet, eftersom det bara var vatten och ingen luft som kom in i lungorna.
När jag till slut insåg fakta, att det inte var någon idé att kämpa längre, då släppte själen tag om kroppen och strax därinnan i värsta ångestattacken, så fick jag en deja vú, av allt som intill dess hade hänt i mitt korta liv. Varje ögonblick av all smärta jag hade åsamkat mina medmänniskor och allt annat levande på jorden, fick jag själv känna in.
När själen sedan påbörjade sin resa genom "tunneln" så hörde släppte all smärta, all ångest. Jorden och allt, som lever på den, sjöng. Allt sjöng sin egen sång. Med musik som inte finns på jorden.
Färgerna som allting levande omger sig med, även stenarna, var fantastiska. Men det bästa av allt var friden och glädjen som fanns i det stora ljuset, dit min själ var på väg. Man skulle kunna beskriva tunneln som en navelsträng, så upplevdes den av mig. Och själen var liten som en molekyl.
Väl framme i ljuset, så fick jag träffa "ínformatörer" som undervisade mig om: det förflutna, nutiden och framtiden. Samt vad olika öden man kunde få beroende vilka val man gör. Det hände litet till, innan jag blev återsänd in i min kropp.
Väl tillbaka igen, ser jag utanför min kropp, hur min mamma skriker, och min bror springer i det långgrunda vattnet. Jag undrar varför det tar honom en sådan lång tid att springa den vägen. Sedan är jag inne i kroppen igen och skriker förtvivlat av bitterhet och smärta över att behöva komma tillbaka hit. Jag hade ju kommit till himmelriket och ville inte komma hit till "smärtornas dal" igen.
Ja, efter det så blev jag tyst och chockad. Jag hade blivit en gammal själ i ett litet barns kropp och jag visste att jag aldrig, som barn, skulle kunna berätta detta för någon.
Jag kan fortsätta att skriva mycket mer, men det blir bara för långtradigt.
Hoppas att dessa ord om, "den andra sidan" kan vara till hjälp eller stöd för någon. Ljus från Lightseeker
Det var verkligen en kraftfull upplevelse, är mycket tacksam att du ville dela denna med oss.
#15
Tack för din berättelse! Är glad att ni vill delge oss andra era upplevelser.
Kram//molly
nej, jag tackar ödmjukast för att ni har hjärta och förstånd till att lyssna på mig. Det krävs erfarenheter och ett öppet sinne för att kunna acceptera att människor har sådana här upplevelser, utan att ha haft det själv.
Det trevligaste, (låter säkert jättedumt i andras öron, så missförstå inte detta, snälla) som jag har varit med om, var när prästen i kyrkan här talade om för mig på julfesten, att han hade fått en NDU, i Augusti -06. Han berättade samma historia och även att han hade träffat sin far mfl, där i ljuset.
Jag berättade naturligtvis om min uppelvelse och frågade hur han hade påverkats, personlighetsmässigt, efter denna upplevelse, och han svarade;( precis som jag misstänkte) att han hade sprungit omkring och velat berätta för alla och hela världen om sin uppelelse, så att folk blev både irriterade och kände sig hotade av hans förändring.
Jag visste ju själv, genom min egen upplevelse, men det är första gången som jag träffar någon personligen, som har fått en likadan uppevelse som mig själv, så det var så kul att höra honom beskriva sin Förvandling.
Jag bara häpnar! Vilka fantastiska berättelser, och samtidigt inger det mig hopp..
Kram!
"Att många tycker samma, betyder inte att dom har rätt.."
Vilken fantastiskt berättelse. Jag är också så oerhört tacksam för att du berättar för oss om detta, då det ju säkert förändrat ditt liv oerhört mycket. Att vara med om detta är helt otroligt, och jag hoppas att fler vill och känner att de vill dela med sig av liknande händelser.
Tack … Kram och ljus MariaJ:-)
Carpe Diem
Maria Johnsson
Reikimaster/lärare, kursledare och mässarrangör