Handlingskraftig kontra handlingsförlamad

Jag funderar mycket och känner mig ofta båda sakerna. Det är som yin och yang och båda behövs. Läs mer om mina funderingar.

Handlingskraft-aktion-agera- energier i rörelse-framåtskridande?

Ur förlamningen föds en tanke om att nu får det vara nog. Jag reagerar med att agera och handla, tänka framåt, hoppa ett par steg i livet. Energierna känns som om det bara strömmar till mig allt som jag önskar. Allt känns faktiskt bra. Jag hoppar gladeligen på tågen som kommer och en del går hem och andra får jag förkasta på vägen och dra lärdom. Jag känner ingen rädsla, ingen oro, inga känslor om att det kommer att gå åt pipsvängen. Livet är på topp helt enkelt.

Handlingsförlamning- ingen aktion- inget agerande- stagnerade energier-återhämtning-vila?

Ur agerandet hamnar jag till slut i en period av handlingsförlamning. Jag vill inte göra något, jag gömmer mig från arbete och vill bara vara någon annanstans än just där jag befinner mig. Allt känns jobbigt och motigt. Mina tankar blir till att ingenting jag gör fungerar eller att tågen som kommer känns läskiga att åka med. Det blir oro i hela kroppen och jag skäms över att jag hamnat i en negativ situation. Men är den så negativ egentligen? kan den vara en period av sorterande och undanläggande, som när man städar för att kunna fortsätta med annat som är roligare?

Tankarna-känslorna-arvet-miljön

Vårt arv och den miljö vi är formade i spelar nog en stor roll i det hela. Men kan jag skylla på det? är det inte mitt eget ansvar att se till att jag mår bra? Hur mycket kan vi lära om vår hjärna till att hantera känslor och tankar på ett annat sätt än det vi sedan barnsben har lärt oss? Finns det genvägar?

Den största resan av dem alla- Livet!

Det är inte målet som gör resan- det är vägen dit. När vi väl är framme vid ett mål så är det sällan att vi njuter någon längre tid utan vi börjar ofta planera så snabbt som möjligt på nästa sak vi vill uppnå. Var hamnar reflektionerna över resvägen? Vilka saker minns vi bäst? Kan det vara topparna och dalarna? Kan vi då se livet som en resa med små resor dolda i den stora resan?

Jag gillar att resa men det kan vara jobbigt på vägen. Men efter en period av mindre bra kommer den bra perioden, precis som en sinuskurva. Det finns tid för både vila och arbete.

Fotot är min fot på resa

ja antingen tänker ni så det knakar eller så tycker ni att jag är helt ute och cyklar

Mycket bra skrivet, tankeväckande

tack Clary. Jag blev lite orolig där ett tag när den var okommenterad. Tänkte att hjälp vad har jag gjort nu hihi

Hej Korseet!

Känner igen mig i din text och du tar upp viktiga saker som jag tänkte försöka sääta egna ord på. Hoppas det är okay med dig.

Hanlings kraften och handlings förlamningen Behöver jag inte lämna komentar på, för det skulle kunna vara mina egna ord.

Har under i stort sett hela mitt liv pendlat mellan dessa. Oerhört jobbigt.

"Tankarna-känslorna-arvet-miljön?"

Dessa frågor som jag hade så svårt att nå fram till alla hänger ju ihop.

Jag växte upp under sjuka förhållanden. Precis allting jag växte upp med var förvridet och falskt. Förnekelse, fysisk och psykisk miss handel.

Som barn fanns det ingen Mall för det  sk "normala".

Jag visste ju bara hur spelreglerna såg ut hemma vid, vilket i sin tur gjorde att jag inte litade på någon, ingen fick komma mig för nära.

Skuld och skam känslor över mitt varande. Outtalad smärta och sorg, som jag inte ens visste vad det var. Det gjorde bara ont.

Jag lärde mig mina livs strategier från det att jag var väldigt liten och de följde mig upp i vuxen livet.

Berg och dalbana utan nåd och förbarmande. Förnekelse för att smärtan inom bords var förtärande. Samtidigt den inneboende kampen för att hålla skenet uppe.

Och jag förstod inte varför?

För fem år sedan blev det helt enkelt för mycket för mig och jag förstod att det hade med min uppväxt att göra.

Men samtidigt så insåg jag att jag måste ta mig igenom det som hade varit. Det skrämde mig. För jag visste inte var jag skulle börja och jag visste inte vart det skulle leda mig. Men det fanns ingen annan väg för mig att gå.

Jag såg på mig själv som ett offer för omständigheterna. Kunde inte se på det på annat vis från början. Och det var jag. Jag var ett offer.

Men jag ville inte vara ett maktlöst offer för resten av mitt liv.

Jag sökte hjälp både hos psykolog och självhjälps grupp. Sakta men säkert kom jag tillbaka till mig själv( till mitt sanna varande) . Det har varit oerhört smärtsamt att åter uppleva barndomen, men för mig var det nödvändigt. Eftersom jag bara överlevt min barndom , aldrig förstått den, bara packat undan den långt in inom mig.

Jag tror inte på att det finns genvägar- bara sen vägar.

Så visst har vi ansvar för vårt mående, frågan är bara hur länge vi kämpar emot denna insikt

Och när är vi beredda att satsa på vårt välmående?

Det är min resa som jag ser det, som jag känner det och den kommer alltid att vara en del av mitt resande i mitt liv. Jag har fortfarande försvar som jag måste bryta ner. Skillnaden i dag är att jag vill göra det. För det tar mig närmare det sanna inom mig.

Förlåt att det blev så långt. Jag kunde inte förenkla min resa på annat sätt./ Rore

Du behöver inte vara orolig, den är träffsäker

Själv är jag så luddig i huvudet så jag ska inte kommentera den närmare nu. Har varit en tuff dag men i morgon är det en ny

#4 Långt inlägg rore men inte mindre intressant för det. Ja jag jobbar ju med mig själv och min uppväxt just nu och inte förrän idag fick jag orden på pränt som jag ser det just idag. Jag vill också möta det förflutna och det är väl kanske först då vi är beredda och tar vårt ansvar för vår mående, eller?

Jag har också packat det längst bak i garderoben. Hypnoterapin plockar fram minnen så att de kan få bearbetas och lägga undan och sluta ligga som hinder i mitt liv.

Jag känner att nu när jag läser det jag skrivit för tionde gången så känner jag det mer som en acceptans att det ÄR så här det förhåller sig. Det känns som en tröst att veta att det bara är en period och det ger mig motivation att få igång karusellen igen

#5 Ja imorgon är en ny dag

#6.

Ja! så var det i alla fall för mig.

Acceptansen sätter saker i rullning inom en. Förståelsen ökar succesivt och läkningen påbörjas.

Kan den handlingskraftiga personen tänkas vara den del av dig som lever i nuet, medan den försiktiga delen försöker använda logik och analys av historiska data mera.

#0 Korseett, jag känner igen allt det du skriver om.Tycker du skrivit väldigt bra,du har fått ord på känslorna.

Det jag kan säga är att det finns inga genvägar för att komma tillrätta med sig själv och känna harmoni och lugn i själen.

Som jag upplevt det måste man igenom smärtan som finns inom oss för att släppa rädslan och våga leva och vara den sanna person som vi är.Vi är ju alla lika värdefulla och unika men det är en process att komma så långt att vi vågar visa vem vi är.

Ju mer av vår svaghet vi vågar visa desto starkare blir vi.Livet är som du säger korseett en berg och dalbana men det händer något hela tiden som gör oss till den vi är just nu och livet är en spännande resa.

Kram Indiania

Tack för att ni delar med er av era kunskaper. Det är skönt att alltid vilja resa vidare och uppnå nya dalar och höjder/ kram Spanaren

Ps Vägrar att stanna av min livsresa

#8 hmm funderar på din tolkning. Kanske det är så

#9 Nej det finns inga genvägar. Det mest intressanta tycker jag för egen del att jag kommit på hur mönstret är. Båda behöver ju finnas

#10 varsågod

hej korseett,

läste vad du skrev och tänkte att det där lät som en helt normal livsresa. en helt normal livsresa för en människa som *tänker* själv, som försöker göra det bästa med sig och sin omvärld. grattis till det, för långt ifrån alla tänker själv, långt ifrån alla paddlar själv. som jag upplever det så kastar sig många ut i strömmningen genom födseln, och bara låter sig dra med. inte ens ork att paddla. till slut går man under. kanske skyller man på 'de andra' att man aldrig har orkat med att paddla själv. att skylla på andra är ett val man gör.

vi alla har ett val. vi väljer att paddla för att komma i lugnare vatten, eller vi väljer att låta bli det. vi väljer att paddla motströms, eller vi väljer att låta bli det.

vi väljer att ta vårt liv i egna händer, att inse att vi först måste älska och acceptera oss själva, innan vi verkligen kan älska och acceptera andra. eller vi väljer att låta bli det, så att andra människor och omständigheter bestämmer över oss.

du valde att börja paddla. klart att det går bra vissa dagar, och andra dagar har man motgångar. det verkar helt naturligt. ingenting att vara orolig över. hade vi inte våra dåliga dagar, kunde vi ju inte uppskatta de fina soliga dagar :)

under resans gång, då det ibland blir lugnare vatten som vi har tagit oss till, har vi möjlighet att se omkring oss, se blommor, se de fina moln i himlen, solen, osv.

nu har vi samlat kraft och har tillfälle att fundera hur resan har gått hittills, vår livs resa. vi har nu tillfälle att lära oss av de fel vi gjorde tidigare.

vi inser att vi först fick lära oss hålla huvudet ovanför vattnet. barndomen. vi var helt beroende av andra, som försökte så gott de kunde att lära ut vad de själv har blivit lärda när de var beroende av andra, eller de lärde sig kanske själv. det var inte alltid senaste tekniken, bästa sättet. men våra föräldrar visste själv mest inte bättre. förlåta dem för de fel de gjorde. att förlåta betyder inte att du ska tycka att det var bra de gjorde. bara att du förlåter. inget mer.

efter barndomen ska vi paddla själv, så var det iallafall tänkt när vi föddes. många gör aldrig det. det är ett val.

de som börjar paddla själv är inte världens bästa simmare från början. vi måste ju lära oss simma först! vi blir bättre med varje dag. till slut klarar vi att ta oss vart vi vill! :) vi klarar tom. simma motströms!

ju bättre vi själv kan simma, desto enklare blir det att rädda andra från att drukna, eller hjälpa andra att bli bättre på att simma! det kallas medmänsklighet. bara de bästa simmare klarar nästa, kanske högsta steget: villkorslöst kärlek!

att simma själv till nya regioner är alltid jobbigt. men man får en belöning! man kommer att ha ett bättre, ett mer självbestämt liv. men man måste först välja att börja paddla! precis som du gjorde :)

lycka till på resan!

christoph

verkligen tack för en fin reflektion christoph. Just så är det ju. SÅ jag paddlar på i min lilla båt. Måhända den går sin egen väg eller ingen väg alls ibland ja kanske tom kantrar men det är min båt och jag kommer att ta mig dit jag vill tack vare att det är jag som paddlar och ingen annan.

Måste tacka er alla för era reflektioner-