Kan en Ö vara helande,ja så är blev det för mig. Följ med på min vandring genom öns hemligheter.
En vacker junikväll så steg jag i land på en Ö i den norrbottniska yttre skärgården. En vackrare kväll får man leta efter inte en krusning på havet och inte ett moln som täckte solen. Jag började min vandring genom grusbankar som höststormarna har format till livegna mönster. Klipphällarna med sin mjuka formationer är sammetslena att gå på. Denna ö har också en flora som man inte kan hitta i närheten.
På vandringen så påträffar jag spår av mänsklig aktivitet. Det är lämningar efter ett fiskeläger som sedan länge har övergivits, på grund av landhöjningen. Jag finner huslämningar av grunder, källare som överbevuxit och rösen där man hade garnet hängandes på tork. Fantiserar hur livet har tett sig för dessa fiskare, men dom måste ha haft en fantastisk tid här.
Mitt på ön så finner jag det äldsta spår av människan. En labyrint som är lagd av säljägare eller fiskare en gång i tiden. Sägnerna talar om att man gick igenom labyrinten för att slippa få oknytt i båten. Nåja hur det är med den saken får mystiken leva vidare.
Vid slutet av min vandring igenom öns alla synliga hemligheter, så stannade jag av och lät mina tankar glida iväg igen genom dåtid och nutid. Att få besöka denna Ö är ett helande i min själ och kommer så att förbli.
Du skriver så levande att det känns som man är på ön.
Kedjor som tynger blir till länkar som bär.
/kram 
