Upplevelser

Medial i Sorg

2007-07-02 17:38 #0 av: MariaJ

Denna artikel handlar om mina upplevelse då jag i djup sorg även upplevde kontakten med andra sidan. Jag ville inte,,, Jag skrek att de skulle låta mig vara ifred. Men jag skulle prövas även här. Välkomna in och läs mina ord och mina upplevelser under min senaste och mest traumatiska ögonblick, då min pappa hastigt lämnade oss på jorden.

Kl var ca.08.30 på morgonen. Det var en onsdag, närmare bestämt den 30 maj 2007. Min storasysterringde mig och berättade att vår pappa hade larmat, och var på väg till sjukhuset med ambulans. Vi bestämde utan konstigheter att vi skulle samåka till karlhamn dit han skulle föras.

När vi väl kom dit så mötte vi honom i ett rum och han satt med nöd och näppa upp med förmodligen oerhört mycket smärtor. Han gjorde som han brukade..han ville inte oroa oss barn, utan bet ihop och visade sin humoristiska sida som vanligt. Smärtorna blev mer och mer påtagliga och läkarteam sattes in och det blev iväg igen i ambulans till Karlskrona lassarett.

De duktiga läkarna förstod efter mycket undersökningar att det var operation snarast. (jag går inte in på sjukdom eller ingrepp) Min syster och jag var naturligt alldeles förkrossade. Jag tänkte direkt på att jag...men jag ska ju till pappa på måndag och tvätta...jag skulle även göra en kasslersallad och ta med mig.. Det hade vi redan bestämt sen jag pratade med honom på måndagen. Då var han pigg och glad, och sa alltid sin vanliga fras.. Min älskling...om du och dina barn mår bra, så mår jag bra ! GUD;; vad jag saknar hans röst och dessa orden. Vi var så sammansvetsade, och hade ett bra far och dotterband. Han förstod mig då jag pratade om min mediala situation, och han berättade även om hans upplevelser sen tidigare i livet. Jag älskar ju pappa så mycket, så utan honom kunde man inte leva, det visste jag redan.

 

Denna bilden togs utanför mitt fönster den 1 juli-07

 

Då vi fått besked på att pappa skulle genomgå op så fick vi ställa in oss på att det kunde ske saker eller komplikationer under resans gång, men det skulle säkert ordna sig. Min syster och jag gick ner för att äta en snabblunch innan op skulle börja, men innan vi lämnade avdelningen så fick de mitt mobilnummer så de kunde kontakta oss om det var något. Vi sa till pappa att vi skulle komma upp så snart vi fått i oss en macka och lite kaffe. han frågade direkt, har ni pengar till det annars har jag i min börs. Vår otrolig pappa...Han ville betala fikan för att vi kört till honom.. Kommer aldrig på frågan sa vi... Vi hade ju pengar.

Sagt och gjort vi gick ner till kaffeterian och tog vars en macka och kaffe, och när vi satt där så upplevde jag att det kom någon och la armen om mina axlar.. Jag frågade genast vem det var, och då sa hon att de söker er på avdelnignen ..ni måste gå upp. Det var en mjuk och behaglig röst, men jag blev väldigt förvånad. Utan att tänka mig för så berättade jag händelsen för min syster. Hon trodde inte på mig. Jag hörde det igen. Jag svarade i tankarna... men då skulle dom ha ringt oss. Men titta på din telefon då. Jag tog upp telefonen och  det stod 2 missade samtal. Vi hade inte hört någon signal. Telefonen hade ju inte ringt.

Vi for upp på avdelningen, och avd föreståndaren mötte oss och sa att hon precis försökt att nå oss, men kom inte fram. Pappa hade nu körts till op-rummet. Vi fick inte säga något till honom innan de rullade in honom, men det var inget vi tänkte på då, för det kommer nog att gå bra. Detta var den första av flera upplevelser under två av mina mest traumatiska dygn på jorden.

Senare när klockan började närma sig 17 så kände vi att vi något behövde vi nog få i oss. Jag käbnde ingen huner men man märkte ju reaktionen på att kroppen inte fått mat. man blev yr och lite illamående av det. Vi körde till ett matställe, och där var det endel folk men vi beställde det vi skulle ha och gick och satte oss vid ett bord. När vi satt där, så upplevde jag det som jag absolut inte ville.

 Jag fick bilder på operationssalen. Hur människor for där med påsar och hur han låg med huvudet lägre än fötterna. Han fick blodpåsar och annat i mina syner. Det var så starkt, så jag fick gå ut och skrek på parkeringen..... att nu vill jag inte ha mer. Jg vill inte vara medial mer. Låt mig vara ifred.. Varför ger ni mig detta ??? Jag vill INTE mer.

Tårarna rann, och jag var helt förtvivlad. Jag berättade allt för min syster, som blev skärrad av det jag sa. Jag skulle aldrig ha sagt något till henne. Hon är ju inte öppen för detta, och tog inte det till sig. Jag kunde inte riktigt hantera det i den situationen. Det blev förmycket.

Allt lugnade ner sig tillslut och vi for tillbaka till lassarettet och åkte upp till vårt anhörigrum som vi tilldelats redan tidigare på dagen.

Kl var nu omkring 19-20 på kvällen och vi satt i rummet och hade satt på tv för att få något annat i tankarna. Det var inte lätt, men vi tittade på nyheterna och vädret. Då skedde det som jag absolut inte ville ....

Jag kände hur min pappa kom in i rummet och satte sig brevid mig i stolen och sa som han alltid brukade.

-Men mina älskade töser. Inte ska ni sitta här och gråta över mig, allt kommer att ordna sig. Jag kommer inte att klara av operationen, men allt ordnar sig.

Jag slog händerna för ansiktet och började åter igen att storgråta. Min syster undrade direkt vad som hänt, och jag berättade för henne. Hon ville inte ta det till sig, och jag vet att jag aldrig skulle sagt något. men jag kunde inte hålla det för mig själv. Jag blev helt förtvivlad...både över att jag berättat för henne och för att han kom och sa adjö. Han sa att vid halv 11 kommer beskedet.

Tiden gick så sakta. Jag orkade inte mer. Jag både grät och log av alla minnena med min älskade pappa. Vi pratade om allt min syster och jag. Tack gode gud att vi hade varandra.. Jag hade inte orkat gå igenom detta själv.

Jag tänkte ..det kan inte vara möjligt att jag upplever detta hela tiden under dessa förhållandena. Att min mediala gåva ska slå igenom nu och prövas i i minta detalj. Dessa stora upplevelserna som jag beskriver om, är ju inte de enda mediala upplevelserna under dessa dygnen, utan det var mycket småkänningar av olika slag hela tiden.

Klockan var ganska exakt 22.30 när läkaren kom in och berättade att operationen inte lyckats, så min älskade pappa hade ½-1 dygn kvar att leva.

Då rasade min värld, och jag frågade läkaren. om pappa frågar nu om han ska dö, vad ska vi då svara. Jag visste ju att han skulle fråga, och mycket riktigt frågan kom ganska snabbt, efter att han vaknat upp efter narkosen.

De kommande timmarna med min pappa var det mycket mer upplevelser, men de väljer jag att ha för mig själv. Den kontakten och dessa sista timmarna var oerhört slitande och jag väljer att inte skriva om det i denna artiklen just nu.

Jag förstår trots allt idag varför jag fick uppleva det jag gjorde, och uppskattar varenda sekund och detalj som hände. Men i min stora sorg just då...ville jag bli kvitt den för alltid.

Visa kärlek till era nära och kära. Man kan inte skämma bort med kärlek, utan visa dem. Krama, pussa, visa och säg det....

Vänligen MariaJ:-)

 

 

 

 

 

Av: MariaJ

Datum för publicering

  • 2007-07-02

Carpe Diem

Maria Johnsson

Reikimaster/lärare, kursledare och mässarrangör

Anmäl
2007-07-02 19:42 #1 av: erkabo

Sitter här o känner, tårar rinner ner för mina kinder. Man förstår alltid i efterhand varför vissa händelser sker vid dess tillfällen. Härligt att du har växt så. Det gör vi alla. Kram Erika

Anmäl
2007-07-02 23:24 #2 av: stenkristallen

sänder en tanke i kärlek till dig o förstår din förtvivlan......har själv en underbar gammal pappa o förstår hur ont de kommer att göra när jag en dag mister honom....

kramar ljus o kärlek till dig

Anmäl
2007-07-03 23:32 #3 av: Tita

Förlorade min pappa -93 vilket var jättejobbigt under en mycket lång tid för mig, så jag förstår hur du har haft/har det.Stod också min pappa väldigt nära, än i dag när jag hör någon av hans favorit sånger på radion kan jag inte låta bli att fälla en tår både av saknad och av glädje över att just han var min pappa.

Förstår att det måste varit oerhört jobbigt med det mediala just då, men nu i efterhand en stor tröst eftersom du nu vet att han har det bra nu där han är =)

Många varma kramar Tita

Anmäl
2007-07-03 23:47 #4 av: MariaJ

Tack !!

Ja, jag är oerhört tacksam idag för att jag upplevde detta. Jag vill även skriva att under dessa två dygn så fick jag oerhört mycket positiva mediala minnen också, som tyvärr inte framkom av min berättelse ovan. Så naturligtvis så är jag väldigt tacksam för alla upplevelser som jag fick med mig, då jag är övertygad om att fick dessa av en anledning. Jag vet ju även att pappa har det bra, och att han är hos sina föräldrar och syskon.

Vänligen MariaJ:-)

Carpe Diem

Maria Johnsson

Reikimaster/lärare, kursledare och mässarrangör

Anmäl
2007-07-04 21:02 #5 av: Ankie

Ja, jag beklagar verkligen din sorg över din far Maria. Min far dog i dec ifjol så jag vet att det inte är lätt. Får lite jobbiga flaschbacks när jag läser det du skrivit, inte negativt det är bra att få gråta lite.

Värmande kramar till dig!

Anmäl
2007-07-05 01:49 #6 av: Helenasharmoni

Jag beklagar sorgen, kramar om dig i mina tankar!!!

Anmäl
2007-08-04 15:13 #7 av: molly57

Jag blev röd till tårar!! Jag förstår din smärta.Vet hur smärt samt det är att mista någon som står en nära-Även jag fick tydliga "budskap" innan min mamma,gick bort.Men efter som min mamma inte var sjuk.Så tog jag detta som en inbillning.Jag vill INTE TRO DETTA!! allt för svårt att ta till sig.Det är nu snart 16 år sedan,men det smärta ännu. Hon blev ju bara 59.Många kramar till dig

Anmäl
2007-08-04 15:37 #8 av: MariaJ

Tack snälla Molly57 för ditt fina inlägg. Jag tänker på honom varje dag Skrattande Det är inte lätt att mista någon anhörig.. Jag älskar honom så !Skrattande

Carpe Diem

Maria Johnsson

Reikimaster/lärare, kursledare och mässarrangör

Anmäl
2008-04-10 23:57 #9 av: korseett

tack för att jag fått ta del av din smärta nu mitt i min egen. Att jag verkligen hann visa att jag älskade henne.

Anmäl
2008-04-11 09:51 #10 av: [BigMama]

Vilken stark, omtumlande upplevelse, tack för att du delar med dig, och talar om vikten att leva i nuet, och komma ihåg det viktigaste vi har i livet... Våra nära o kära. /Rörd BM

Anmäl
2008-04-11 17:51 #11 av: tommytoe

Tack för en berättelse som berörde!

Anmäl
2008-04-11 20:32 #12 av: Chakra


Tack, jag blir så berörd av din berättelse, och känner för egen del att jag inte "kan känna" den sorg jag skulle vilja känna när detta händer.Jag har aldrig kommit så nära mina föräldrar, men mycket närmare nu de senaste åren.Hoppas ni förstår hur jag menar.

*Viva la vida*  de människan enkel och rak,

men hon hittar på alla möjliga konster.” – Predikaren 7:30

                                                                                                                  

                                                                                                                                                                                              




Anmäl
2009-04-14 22:56 #13 av: scheherazade

Jag har en liknande berättelse om min son. Den 20 november 2006 föll jag ihop i badkaret, som för mej är den plats där jag brukar få mest "insikter". Jag blev sjukskriven för psykiskt utmattning och djup deppression. Jag kunde inte förklara hur det kändes, men kände en stor hopplöshets känsla och sorg. Jag förklarade det med att jag haft det stressigt och därför blev dålig nu. Tiden gick och jag bara sov sov sov. Pratade med läkare och psykoterapeut om hur rädd jag var att något ska hända min yngsta pojke. Jag förklarade att det känns som att jag sörjer så jag har alldeles ont i kroppen, men jag har ingenting att sörja. Vi hade det så bra.

Även min son visade tecken på att ha föraningar. Han berättade för sina syskon att snart kommer han att få lära känna sin morbror Fredrik som dog innan han föddes.  Han sa även att han kommer att vara den första av oss som dör. Jag blev arg på honom och sa att såna saker kan man inte tävla om. Han envisades och sa att vi får väl se! Han sa att det gör ingenting för han vill dö. Vilket fick mej att tro att han mådde dåligt och jag sökte hjälp för honom.

På dagen ett halvår efter detta dog min älskade pojke. Han fick ett tunntarmsvred som inte upptäcktes i tid. Läkaren som tog emot berättade att det är ovanligt, men det händer att det kan ge samma symptom som vid magsjuka. Dvs kräkningar. Jag var så säker att det var en vanlig magsjuka, trots min oro för honom annars.

Två veckor innan han dog, den 20 maj, började jag plötsligt känna mej bättre. Anmälde mej för att börja jobba igen, allt kändes ljust och nästan magiskt. Min pojke riktigt strålade och var så himla glad. Vi gjorde saker som vi inte brukade annars och han var så nöjd med allt. Sista dagen i hans liv sa han till mej "Mamma det här är den bästa dagen i mitt liv" Allt känns så märkligt omkring hans död.

Förutom all sorg som fortfarande inte går att uthärda ibland så finns den här känslan av att det är så mycket som vi inte förstår. Livet är verkligen ett mirakel.

Anmäl
2009-04-15 00:46 #14 av: Dinengel

Att orka skriva allt det var bra gjort av dig Maria, man kan vara tacksam för det mediala så man kan förbereda sig lite  bli inte ledsen din pappa har det bra det vet duGråter

#13 Det är tragiskt att förloraGråter sin son men jag hoppas att du får leva med ljus och glädja dig åt dom dagar ni hade tillsamnas.

Kram till alla

Dinengel

 

Anmäl
2009-04-15 03:11 #15 av: Wargmane

Åh tack maria !

Jag vet så väl...min pappa dog 2004....av cancer.

Vi fick iallafall ha honom hemma...efter beskedet att inget fanns att göra...så vi tog hand om honom hemma...barn och barnbarn turades om....Vi "levde med " honom denna sista månad..pratade , grät och skrattade...

han planerade sin begravning tillsammans med oss och det blev exakt så som han ville ha det....

Sista dagarna var han "borta"....men eftermiddgaen jag skulle åka hem...öppnade han ögonen när jag pussade honom på kinden....och sa: det Blir allt bra !

När jag sedan gick ut i bilen "åkte" han med mig och vi satt och pratade de 7 milen hem....En timma senare ringde min son och sa att han hade somnat för alltid....

Älskar dig Pappa!

 

B.B //Kristina

Målet Är Att Livet ska Levas...
...tha mi a' lorg...

Medarbetare på Existens 

  

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.